Alfie har en sån där speldosa som spelar Brahms vaggvisa, den klassiska plink plink-sången och han gillar den verkligen. Han blir helt avslappnad när jag drar i snöret, ligger bara och tittar. Problemet är att den spelar bara i kanske 60 sekunder, sen måste man dra i snöret igen. Det kan bli lite jobbigt efter 20 minuter när jag väntar på att han ska somna. Jag tänkte att den här musiken måste ju finnas på CD. Jag letade och letade och fann till slut en CD som lät jättebra. Lugna låtar som spelas på harpa och speldosa, precis det jag var efter. Ingen jobbig människa som försöker sjunga fint, bara plink-plink. Websidan jag hittade den på var en kristen sådan. De säljer bara kristna böcker och musik. Min direkta tanke var att det var ganska lustigt. Jag skickade tillochmed ett sms till Nick för att berätta lustigheten, att jag hade beställt en CD från en kristen hemsida.
Igår när jag gick ner i trappuppgången sitter där en lapp om en välgörenhetskonsert för hjärtsjukdomar. När jag ser att det är Holy Trinity Church som anordnar slutar jag läsa och fortsätter gå mot porten.
Jag tänker direkt att kristna människor är lite knäppa, att jag inte vill beblanda mig. Jag håller mig utanför, jag lever i den riktiga världen. Jag vill inte att de ska pracka på mig en massa jesussnack som att det vore fakta. För det är inte fakta, det är en tro.
Varför tycker jag så? För att jag är uppvuxen i ateistisk, socialistisk familj är nog den stora anledningen. Jag har inget minne av detta själv men jag vet att mina jämnåriga kusiner har berättat att på grund av morfars skräckhistorier när de var små var de livrädda för pingstvänner. Spöken finns ju inte men pingstvänner, det finns det många av i Falköping, och de är galna på riktigt.
Så, djupt rotad är denna uppfattning. Och så ser jag galningarna på stan, tanten som brukade spela orgel och sjunga jesussånger på plattan i Stockholm, mannen med megafon vid Oxford Circus som berättar för alla att jorden kommer gå under, gubbarna i Golders Green med flygblad som med otäckt pigga blickar och entusiastiska leenden sträcker ut handen mot en, vill att man ska ta ett flygblad, läsa, och känna det dom känner, Jehovas Vittnen som så hemskt gärna vill komma in och prata en liten stund.
Det är inte bra. Jag känner en massa människor som är kristna och helt normala, intelligenta, sympatiska människor. Mina vänner. Synd att galningarna tar så stor plats och liksom färgar hela grejen brun. Det som ska vara fint. Men så är det väl med det mesta. Extremister finns överallt.
