Lite ilska en måndagsmorgon

Nu känner jag mig arg här. På BB sa de att vi måste boka tid med våran husläkare för mum+baby sex veckors kontroll, det var det enda besöket vi behövde boka. Så det gjorde jag. De första veckorna efter födseln kom barnmorskor och health visitors hem till oss och vägde och mätte och tog blodprover och kollade så allt stod rätt till. Den sista health visitorn som var här sa att "detta är sista gången ni får hembesök så nu tar er husläkare över". Vad behöver jag göra? frågade jag. Ingenting, sa hon. NHS(National Health Service) glömmer inte bort er, så slappna av, så blir ni kontaktade för framtida läkarbesök. Okej okej, bra, tänkte jag.

Igår tittade jag i Alfies "red book", en bok som man tar med sig till alla besök så läkare och andra kan fylla i. Där står det om vaccinationer. Den första omgången är vid åtta veckor, andra vid 12 och tredje vid 16. Ingen har kontaktat oss och jag har precis upptäckt detta. Alfie är 13 veckor gammal denna vecka. Jag ringde till våran husläkare nu och de sa att det var upp till mig att boka tid. Hur sjutton ska jag veta som nybliven mamma när och hur och var och allt om tider och sprutor? Den där tanten sa till mig att jag inte behövde göra någonting och nu sitter jag här och är jävligt arg på henne. Jag hoppas att det inte gör någon skada att vi väntat så länge. Och min husläkare kommer tycka att jag är oansvarig för att vi är fem veckor sena. Jag önskar att jag hade namnet på den där tanten så jag kunde prata med henne och säga att hon inte får ge ut den informationen till folk. Skäms.

Baby Gaga

På tal om människomjölkglass.. Från och med idag kan man för £14 köpa just detta i Covent Garden. Vilket sammanträffande! Jag vill smaka! Vissa tycker att det är äckligt bara tanken på vad det faktiskt är. Varför, undrar jag? Att vi dricker komjölk dagligen är väl lite absurt om man tänker på det. Komjölk är ju för kalvar.
Jag föreslog för Nick att vi kan göra egen glass, gratis, men han är inte övertygad. Kanske gör jag det ändå och bjuder honom på efterrätt ikväll. Det man inte vet tar man ju inte skada av.

Människomjölkglass

Idag vaknade jag klockan nio och det första jag får se är detta. Då blir man allt varm i hjärtat. Med de där  vecken på handlederna är det inte så svårt.

Solen skiner och termometern visar 12 grader. Plusgrader that is. Efter att ha regnat i en hel vecka känns det som att det är på tiden. Vi tar tunnelbanan ner till Covent Garden för att pussa på pappa Nick och äta lunch.

Nick är tvungen att gå tillbaks till jobbet och jag och Alfie promenerar ner förbi Trafalgar Square och genom St James' Park. Det är otroligt vackert med påskliljor som blommar och massa folk som går omkring eller sitter ner på parkbänkar och äter sin lunch. Vilken vårkänsla!

Vi går vidare och hälsar på min vän Elizabeth II. Här står vi och väntar på att hon ska öppna dörren. Det gör hon strax och vi går in och dricker en kopp te.

Det är dåligt med kakor på tebjudningen så jag tar och köper en glass och så går vi och sätter oss i Green Park. Alfie får inte smaka. Ibland när mamma är riktigt riktigt kall och fryser, då får han glass. Människomjölkglass. Färsk från tutten. 

Tårar.

När jag är ensam gråter jag. För vad som helst. Jag blir superkänslig och nästan vad som helst får mig att välla över. Jag är inte olycklig, tvärtom, men tycker det är härligt. Just nu har jag på en musikkanal på TV och programmet heter "The biggest selling Brit hits of the 21st century". På 10e plats ligger Leona Lewis, A moment like this. Hon vann X-Factor 2006. Jag såg inte ens den säsongen för jag bodde i Malmö ett tag då men jag har hört att det var det bästa året och Leona är en fin tjej. Jag tittar på TV:n och blir helt uppslukad. Jag lever mig in och är helt fast. Videon visar klipp från tävlingen från början till slut. Det är så fint rakt igenom, man kan se att hon verkligen vill detta, jag känner så för henne. Och i slutet av videon när hon i refrängen går upp ett tonläge visar de samtidigt när de ropar ut hennes namn som vinnare. Då kan jag inte hålla det inne. Leona kan inte tro att det är sant och hon skakar och gråter. Mina ögon fylls av tårar och jag kan inte riktigt se TV:n. Det är vackert.

En gång tittade jag på Moulin Rouge när jag var ensam hemma. Det är ju en jättebra film och även när jag inte är själv rinner tårarna ner för mina kinder när jag ser den. Men detta var helt otroligt. Det fanns ingen som stoppade mig, ingen som jag var tvungen att hålla masken för. Jag grät som ett barn. Högt alltså. När filmen var över var jag helt slut.

Musik har en sådan stark kraft. Minnen och känslor kommer fram med en gång. Men det är inte alltid jag kan lyssna på musik. Mina tankar far iväg och jag kan inte göra något annat än lyssna. Ibland orkar jag inte vara så känslig. Då måste jag ha det tyst. Så mina tankar kan vandra fritt, inte bli styrda. Jag har en Ipod men ingen musik på den. På tunnelbanan eller bussen måste jag få bestämma själv vad jag vill tänka på. Om jag inte orkar tänka tar jag fram Ipoden och spelar patiens. För att ta en paus och koppla ifrån.

Väldigt mycket pengar

Jag saknar Sverige ibland. Jag saknar den höga standarden. Isolerade hus. Dubbel- eller trippelglasfönster. Vi har dubbelglas för detta huset byggdes på 60-talet och har blivit renoverat sedan dess så det är relativt nytt. Jag förstår i och för sig varför de flesta hus har englasfönster. De är ju så gamla. Byggda på 1800-talet. Det är det inte många hus i Sverige som är.

Jag saknar att ha en kran istället för två i badrummet så man slipper välja från kokande hett eller iskallt när man ska tvätta ansiktet. Vår hyresvärd renoverade vårt badrum i våras. Han istallerade en dusch till exempel. Innan hade vi ingen dusch. Jag menar alltså inte att vi inte hade duschkabin. Det har vi fortfarande inte. Vi hade badkar utan dusch. Vi var tvugna att bada varje gång vi ville bli rena. Kan ni tänka er vad jobbigt? Hur som helst, man kan tänka att renoverar man ett badrum så väljer man en blandare och en kran till handfatet så att man kan få ljummet vatten. Vi har kommit så långt inom teknologin. Vår hyresvärd visste kanske inte det. Han körde så som man alltid gjort utan att tänka. Två kranar. Skållhett. Iskallt.

Jag saknar människors allmänna inställning till mat. Jamie Oliver försöker ju ändra på det nu, och det är bra. Jag vill inte att Alfie måste välja på pommes eller pizza när han börjar skolan.
Nu säger jag inte att köttbullar och potatis är speciellt nyttigt men det skär ändå i mitt svenska hjärta varje gång jag står i kön till Ikeas restaurang och hör engelsmännen före mig i kön beställa köttbullar. De beställer dem med pommes och ketchup. "How dare you?!" vill jag skrika till dem. Men det gör jag inte. Sen när det blir min tur säger jag stolt att jag vill ha kokt potatis och extra mycket lingonsylt. Då lägger den jäkeln på pommes på min tallrik! "How dare you?!" vill jag skrika till henne. Men det gör jag inte. Säger med ett leende att jag vill ha mina köttbullar The Swedish way. Med kokt potatis. "Sorry!" säger hon och plockar bort de flesta pommes fritsen. Hon ger mig tallriken och där ligger ändå fyra brunsåsdränkta pommes kvar.


Jag saknar att alla kan metersystemet. Det är tröttsamt att hela tiden konvertera i huvudet till mig själv och andra. Inches, pounds, foot, stones.. Jag såg ett inslag om detta på TV igår. Storbritannien skrev på kontraktet att börja använda metersystemet 1965. 46 år senare och inget har hänt.

Jag saknar jämställdheten, socialismen. Jag avundas skattefinansierade dagis och universitet.
Här kostar dagis £1200 i månaden och de flesta universitetsprogram kostar runt £9000. Jag avundas den långa betalda föräldraledigheten. Föräldrapenning här får man 90% av lönen i sex veckor, sen £400 i månaden i sju och en halv månad.
Allt detta motsvarar ungefär i svenska kronor 40 000 miljarder kronor. Det är väldigt mycket pengar.

Något som jag inte saknar är den svenska vintern. Här har vi snö en gång per år, sen går inte temperaturen under noll grader många fler gånger. När ni har -42 har vi +10 och sol. Det är härligt.

Att inte kunna göra två saker samtidigt

Jag är urusel på att göra flera saker samtidigt. Multitask. När jag jobbade som frisör fick jag antingen klippa och vara tyst eller släppa allt om det var något som skulle sägas. Om kunden berättade något gällde samma sak. Jag tycker i och för sig inte om att prata för pratandets skull så det gjorde inte så mycket.

Jag kan inte lyssna på musik samtidigt som jag gör något mer komplicerat än att diska. Som nu till exempel, jag satte precis på Rihannas nya album men eftersom jag tycker det är så bra kan jag inte koncentrera mig på att skriva utan slutar och börja sjunga med och drömmer mig bort istället. Så jag fick stänga av musiken och nu sitter jag här i tystnad.

I jobbet gäller samma sak. Jag jobbade i ett call centre, bokade hotell till kunder, lite som en resebyrå. Vi hade så klart en hemsida där de kunde boka men ville de ha hjälp kunde de ringa oss eller så fanns det en "live chat". Då skulle vi ta samtal - samtidigt som vi skulle chatta med en kund. Herregud. Det blev helt galet, kunden på telefonen blev arg för att jag var tvungen att be de vänta på linjen hela tiden och undrade varför jag pratade om Madrid när de ville åka till Köpenhamn. Jag kunde ju absolut inte prata och skriva samtidigt! Och kunden på live chatten blev också arg för att det tog sån fasans tid. Jag blev hur stressad som helst, det blev liksom kortslutning i hjärnan. Då blev det att vifta med flaggan, jag fick erkänna för chefen att det var omöjligt. Det var inte populärt och hon sa att jag var tvungen iallafall. Det gjorde jag inte.

Samma gäller vänner. Jag har aldrig kunnat umgås i gäng. Jag vet inte hur man gör med sånt. Det blir för mycket. Vem sa det nu då? Har jag berättat det för den? Jag har alltid haft en bästa kompis. En bästis.

När jag var sex år var det Emma. Vi lekte häst, "kille och tjej", "Bert och Erik". Rollspel. Som man gör när man är liten.

Jenny och jag brukade leka med filmkameran. Vi spelade in olika TV-program. Min mamma skrattar fortfarande när fiskaren kommer på tal och om hon träffar Jenny kommer hon kanske hålla upp ett föremål och fråga vad det kostar. Då vill hon att Jenny ska säga "11,50:-". Vi hade pojkvänner. Anders och Jonas. De var också bästisar och de sötaste pojkarna i skolan. Vi lekte ofta tillsammans.

Jag och Jessica brukade klä ut oss och också videofilma. Det var modevisningar och musikvideor. Vi härmade Madonna och tittade på ishockey på TV och blev kära i nästan vem som helst. Vi skickade fan mail till Crispin på MTV. Vi ljög om våran ålder, vi frågade vad han hade för badbyxor och så skrev vi att vi ville smeta in honom i grädde och slicka av. Vi hade ju för sjutton inte ens pussat en kille vid det här laget. Herregud. Vi skrattade mycket. Så där så man inte vet var man ska ta vägen.

Jag och Linnea blev bästisar efter det. Det var vi mot världen. Vi var 12 och inte barn längre. Vi började sminka oss, vi köpte nya kläder, helst likadana. Vi rökte för första gången bakom tågstationen i Stenstorp. Lärde oss att ta halsbloss. Andas in och samtidigt säga "p-e-p-p-a-r-k-a-k-a". Så vi kunde gå ner vid cykelstället på rasten och röka med killarna i 9:an. Vi var coola, alla andra var töntiga. Vi ljög att vi hade hånglat med killar när vi inte hade det. Vi älskade East 17 och gick på konserter och grät. Vi gick på toaletten samtidigt för att vi inte ville vara ensamma. Då blev vi kallade lesbiska. Till och med våran lärare var emot oss och sa att det inte kanske inte var så konstigt. En dag såg jag att Linnea var röd i ena ögat. Vi tänkte att det kanske var ögoninflammation och genast gned hon fingret i ögat för att sedan gnida det i mitt öga. För tänk om hon blev sjuk och fick vara hemma från skolan? Vem skulle jag vara med då? Den vintern berättade Linnea för mig att hon hade fått mens. Nu hade hon blivit kvinna. Jag var fortfarande flicka. På olika sidor av linjen. Hur skulle detta gå? Jag gick hem och bad till Gud. För första och enda gången i mitt liv bad jag till gud. Att jag också skulle få mens nu. Jag minns att jag tittade upp på en stjärna och sa "Om jag får mens inom två veckor så lovar jag att tro på dig". En vecka senare kom jag hem från skolan och såg att det var blod i trosorna. Det var den bästa dagen i mitt liv. Jag var kvinna! Jag ringde direkt till Linnea och berättade. Vi var ett team igen. Jag låtsades om att jag inte hade bett till gud men tyckte samtidigt att det var lite märkligt.

Jag flyttade till Falköping när jag var 14 år. Rektorn på nya skolan frågade vilken klass jag ville hamna i och jag bad om att få gå i Emelines klass. Jag hade träffat henne en gång förut med mina kusiner och tyckte om henne. Det var högstadiet och internet var nytt. Vi gick till biblan och satt vid datornerna och chattade med killar på chatt-forum. Det var så fasans spannande, vi var alldeles rödrosiga när vi gick därifrån. I träslöjden tillverkade vi inte en enda sak. Istället satt vi inne i kontoret där det fanns en dator. När läraren kom in och sa att vi nog skulle göra någon nytta log vi bara. Han svalde våran charm. Vi pratade mycket och jag berättade saker som jag inte berättat för någon. Vi var med varandra hela tiden jag och Emeline. Vi kom så nära. När hon fyllde år en gång gav jag henne en Oscars-statyett i plast där det stod "Bästa kompis". Jag grät nästan när jag gav den till henne. Även om det var en skämtstaty betydde det så mycket för mig. Hon är speciell Emeline. En väldigt fin människa.

När jag blev äldre byttes bästisarna ut mot pojkvänner istället. Och då hade jag liksom inte tid för en väldigt nära vän också.

Nu har jag några få riktigt bra vänner. Vänner som man vet är där för en. Och de vet att jag finns där också. Även om jag är dålig på att höra av mig.

Jag kan helt enkelt inte ge 50% av mig själv, jag måste ge 100%. Allt eller inget. Så är det.