Prestationsångest till fullo.

På lördag börjar min mammaledighet. I ett år ska jag vara ledig och bara pyssla om den nya. Det känns så himla konstigt, för första gången i mitt liv ska jag inte gå upp kl sju och traska till bussen. Men jag kan inte vänta. Jag har sagt till jobbet att jag förmodligen kommer tillbaka nästa höst. Men fuck that. Äntligen ska jag sluta jobba där. Det var ett sånt där jobb som jag bara tog för att jag behövde ett. Jag sa tillochmed nej till första erbjudandet, sen när de ringde igen en månad senare och jag fortfarande faktiskt behövde ett jobb tackade jag ja. Och tre år senare är jag fortfarande där. Sitter i ett jävla call centre och bokar hotell till folk.

Jag har alltid sett mej själv som ganska kreativ. När jag var yngre ritade jag och målade mycket. Jag klippte folks hår och sydde mina egna kläder. Så flyttade jag till London och liksom bytte penseln och saxen mot vin och sprit istället. Jag har alltid haft ickeinspirerande jobb här och det enda jag och mina arbetskamrater har haft gemensamt är att gå till puben. Mitt kreativa självförtroende har verkligen nått botten och jag vet inte hur jag ska ta mig upp. Jag är avundsjuk på andra som lyckas, speciellt när de inte är så duktiga. Jag känner ofta att "jag skulle kunna göra det så mycket bättre än hon". Problemet är att inget händer. Jag vågar inte. Tänk om jag misslyckas? Tänk om ingen ger mig beröm?

Jag gick en kurs i år i möbelklädsel. Det var kul att lära sig tekniker för att klä om antika möbler. Resultatet blev jättefint. Men jag fortsatte inte. Och ingenting har hänt sedan dess. För ett par dagar sen pratade jag med en vän som frågade hur det hade gått med den där kursen. Jag berättade att jag tyckte att det var kul men att jag slutade. Då sa han att hans flickvän också hade gått en kurs. En intensivkurs, två dagar bara. (Min varade i 15 veckor) Nu jobbar hon extra i någons workshop och klär om möbler och säljer dem för hundratals - ibland tusen pund styck. Igen kände jag mig avundsjuk. Att hon vågar? Jag känner mig inte bra nog för att göra om och sälja. Måste man inte kunna det perfekt först? Men igen handlar det om självkänsla. Hon har säkert gjort fel några gånger men desto mer hon gör det, desto mer lär hon sig.

Min dröm är att jobba med något som jag älskar, någonting kreativt. Inte 9-5. Steget dit känns jävligt långt just nu men kanske, kanske en dag. Den här kvinnan ser jag upp till. Hon bor i ett hus i skogen utanför Umeå med sin man och hund, och bebis i magen. Hon pysslar, bakar, handlar loppisfynd och gör om hemma mest hela tiden. Hon är självlärd fotograf (eller i allt hon gör) och har eget radioprogram där hon bakar. Tänk om jag kunde vara som hon. Fan vad underbart!

Jag måste lära mig att misslyckas. Allt måste inte vara perfekt hela tiden. Jag måste lära mig att göra saker utan att sukta efter beröm. Men det är svårt. Jättesvårt.

No Shit Sherlock.

Jag har blivit lite förvånad av hur man här ser på att föda barn och amma. Jag vet inte hur det är i Sverige men här känns det väldigt medicinskt eller kliniskt. Vi har gått på föraldautbildningar på BB och blev introducerade till något som kallas "breast feeding". Istället för att blanda pulver med mjölk och ge flaska kan man faktiskt låta barnet suga på bröstet. "Det finns många fördelar". No shit Sherlock.

"Har ni hört talas om något som heter "Skin to skin"? Det betyder att man låter barnet vila på ens bröst med hudkontakt. Om ni vill ha "skin to skin" med barnet efter det är fött är det en bra ide att skriva det på eran "birth plan". "
Skämtar människan?? Menar hon på allvar att vissa inte vill ha hudkontakt med sitt barn? Måste jag alltså säga till? Helt sjukt.

En kvinna som totalt litade på sin egen förmåga att föda barn men var nervös eftersom hennes man var mycket rädd frågade barnmorskan vad hon kan göra för lugna honom under förlossningen fick till svar: "Epidural. Om du tar ryggmärgsbedövning kommer du vara mycket lugnare och då blir han i sin tur lugnare." Jag blev helt förbannad, hur fan kan hon säga så? Jag och Nick går en kurs i att föda utan rädsla och utan droger. (Fear creates tension creates pain) Att använda sig av andningsövningar, visualiseringstekniker och även självhypnos istället. Jag avbröt barnmorskan och började prata om detta och gav kvinnan telefonnummret till våran lärare. Hon var supertacksam.

Nu vet jag ju inte om allt detta kommer fungera för mig men jag känner mig positiv, vi är ju trots allt bara djur, och djur föder ungar, och det är det jag ska göra om några veckor. Jag är förberedd på smärta men också förberedd på att träffa vårt barn, alldeles alldeles snart.

Näsblod och kiss

Ibland tycker jag synd om den lille rackaren i magen. Den har hicka så himla ofta. Känner den nåt? Man vet ju själv hur obekvämt det kan var när hicka inte går over. Jag önskar att jag kunde göra något.
Om några veckor kommer den ut. Tänk, jag ska bli mamma. Nick och jag ska bli mamma och pappa. Vi ska bli de viktigaste personerna i den lilla människans liv. De där människorna som bara är "mamma och pappa", som vet allt, som man ser upp till. Jag och Nick som har varit pojkvän och flickvän, ett par, älskare - förvandlas nu (iallafall i någons annans ögon) till mamma och pappa. Mummy and daddy. Vilket uppdrag. Spännande.

Jag sitter här i soffan och tittar på skräptv. Nån såpaskådis som också ska bli mamma. När jag kom in från kylan idag efter jobbet och näsan rann gick jag och snöt mig. Näsblod. Ofta. Har hört att det är normalt när man är preggie så jag är inte orolig. Jag har kännt mig snuvig och lite förkyld under hela graviditeten också. Det är normalt så jag är inte orolig. Att kissa på sig lite lite när man nyser är också normalt har jag hört. Så jag oroar mig inte. Jag sitter istället i soffan och tittar på skräptv, nyser blod och kissar på mig. Nice.