På semester

Den här veckan är vi hemma i Falköping. Ligger och slappar i trädgården gör vi tills solen går ner bakom träden. Skönt.

Jag kan flyga, jag är inte rädd

Jag är egentligen inte rädd för att flyga. När jag har flugigt fram och tillbaka till Sverige under de här åren har jag alltid varit lugn när jag flyger ensam. Och sen började jag resa med Nick. Jag tillät mig helt plötsligt att bli rädd. Jag håller honom hårt i armen och pratar oavbrutet när flyget lyfter. Det är ju det som är värst och jag måste försöka tänka på annat liksom. Nick vill inte prata, han vill läsa tidningen eller en bok. Han ignorerar mig. Han säger att han inte är rädd men jag vet att han är det, lite. För när planet svajar lite grabbar han snabbt tag i armstödet, krampaktigt. Han tror kanske att jag inte ser men det gör jag.
Imorgon är det dags för Alfies första flygning. Jag måste ta tillbaka mitt lugn igen. Och jag tror det går. Nu är min roll trygg mamma. Inte rädd flickvän. Jag kan flyga, jag är inte rädd.

Mammaledig: Dagens look

Top från H&M, tights från Topshops maternity-avdelning, sockar är julklapp för några år sedan, några storlekar stora, kofta är Nicks och han köpte den second hand. Håret är inte klippt sedan i juli förra året. Så! Fint va?

Brödrosthistorien fortsätter

Det verkar som vi inte är de enda som trott att Dualit brödrosten har gått sönder. Som jag skrev i det förra inlägget, min kompis Emma gjorde samma grej. Hon sa detta till sin pojkvän som kunde berätta för henne att det bara var knappen som hade hamnat på I istället för II. Han visste att detta var orsaken bara för att han vid ett tidigare tillfälle gjort samma sak. Han trodde att brödrosten hade gått sönder och sa detta till en vän. Vännen hade då kunnat berätta vad som orskat detta. Kedjan fortsätter.
Igår hade vi besök av Nicks familj och jag berättade denna ganska lustiga historia. Alla skrattade men Nicks syster var tyst och tittade på mig. "So THAT'S why my toaster broke down and now all of a sudden works again"
Jag hittade bruksanvisningen för denna brödrost och det står alldeles tydligt på första sidan vad knappen är till för. Men vem läser bruksanvisningen till en brödrost?

Det SKA vara 64e december

Min käre far ringde och sa att det var alldeles riktigt med det felaktiga datumet. Det SKA vara så när det är ett samordningsnummer. De lägger till 60 till datumet man är född. Så, då slapp jag ringa dem och verka lite halvkorkad. Tack pappa!

Ett annat företag jag slapp kontakta är Dualit. Vi har en brödrost från dem. De ska vara riktigt tåliga med 'life time guarantee'. Den fungerade jättebra i två månader sen gick den plötsligt sönder. Den rostade bara ena brödskivan. Vi blev förbannade jag och Nick. Den var dyr och vi fick den i julklapp av Nicks föräldrar. Vi berättade för dem och de hittade till slut kvittot så vi kunde åka tillbaka till affären. Affären ligger förövrigt i Devon några timmar med tåg från London.
Igår var jag hemma hos min kompis Emma. De har en likadan och jag kom att tänka på våran och berättade att den var trasig. "Har du inte bara den där knappen på I istället för II då? sa hon och pekade på en röd knapp som lyser när brödrosten är igång. Jag har aldrig fattat vad den är till för, tänkt att det var något med värme. Lite värme. Mycket värme. "Jo, för vår brödrost gick också "sönder" en gång när jag gjorde rent den och det var bara den knappen som hade halkat till I".
Så imorse gick jag upp, gjorde en kopp kaffe, lade i två skivor bröd i rosten, och knäppte på knappen till II. Och vet ni vad? Den fungerade! Tänk vad bra! Och ojojoj vad dumma vi hade känt oss om vi tog tåget till affären i Devon bara för att något affärsbiträde skulle trycka till knappen åt oss. Tack Emma!

Född 64e december 2010?

In genom brevinkastet kom idag ett kuvert från Skatteverket. I det låg ett papper som bekräftar att Alfie är registrerad och har fått sitt svenska samordningsnummer. Samordningsnummer får man om man aldrig har varit folkbokförd i Sverige. Det känns skönt att det är ordnat men enligt den signerade kopian vi har fått är han född den 64e december 2010. Det är 60 dagar försent det. Jag får ta och emaila dem och kolla så att det bara är fel på pappret och inte i databasen.

Sitt brittiska pass fick han för några veckor sedan så nu är han klar att resa. Första flygningen blir till Sverige om en vecka. Spännande!

Den där sömnmetoden går sådär. Verkligen bättre än förut och första veckan somnade han på 10 minuter varje natt utan att gråta. Sedan en kväll hände något och han blev alldeles förtvivlad. Han grät så han blev helt svettig. Han tog i så han nästan kräktes. Jag har aldrig hört honom så ledsen. Jag gick in ganska ofta och försökte lugna honom men inget hjälpte. Jag stod ut i 20 minuter, sen lade jag mig bredvid honom och stoppade min tumme i hans mun. Då somnade han på en halv minut. Jag vill inte låta honom bli så ledsen igen, det var fruktansvärt, mitt mammahjärta gjorde så ont. Men vi fortsätter att försöka, jag lämnar rummet om han är lugn.

Jag har ändrat utseendet på bloggen också, mycket finare nu tycker jag själv. Vad tycker du?

Sommar!

Jag läser Anita Schulmans blogginlägg. Hon är höggravid och har massa sammandragningar. Hon känner sig osäker på om det är förvärkar eller kraftiga sammandragningar. För att veta säkert åker hon in till BB för att kolla.

Jag blir lite konfunderad. Man märker väl tids nog vad det är? Även om man aldrig har varit med om det förut. Orka åka in till BB liksom. Det kanske är olika här än i Sverige men här stannar man hemma tills sammandragningarna kommer med under tre minuter emellan. Jag hade öppnat mig sex centimeter när jag kom in. Det är väl skönare att vara hemma och jobba sig igenom värkarna än att vara på ett sjukhus? Fast vi är ju olika, en del kanske känner sig tryggare på ett sjukhus. Och kanske om man har haft en komplicerad graviditet, då ska man väl in direkt antar jag. Who am I to judge really?

Det har varit sommarvärme här i flera dagar. Jag har varit ute i solen och har fina fräknar och rosiga kinder. Det fortsätter idag och vi ska till några vänner och grilla. Härligt!

Svenska mammor i London

Jag har bott här i London i över åtta år. Ändå känner jag mig så himla svensk. Jag känner mig mycket mer svensk här än vad jag gör i Sverige. Där känner jag mig helt vilsen, som en turist i mitt eget land.
Nu när jag fått barn känner jag att jag vill träffa andra föräldrar i samma situation som jag. Jag letade lite på Facebook och hittade en svensk mammagrupp i området där vi bor. De är jättemånga medlemmar och träffas en gång i veckan. Man turas om att ha fika hemma hos sig. Idag åkte jag på min första träff, till en familj i Highgate. Det var över 20 grader och sol så vi satt i deras trädgård och åt kanelbullar och pratade medan barnen sprang runt och lekte. Inte Alfie då, han satt i mitt knä och tuggade på sina solkrämsdränkta händer.

Alla var jättetrevliga, och det känns fint att man liksom förstår varandra. Vi var alla uppvuxna i Sverige men har nu valt att leva här och uppfostra våra barn här. Det är lite trixigt. Men jätteskönt verkligen att jag har hittat den här gruppen.

Kanske inte ska ropa hej...

...men jag började kvällsrutinerna idag med Alfie med ett bad. Vi skrattade och plaskade och sjöng. Sedan tog vi på pyjamasen, gick in i sovrummet, ammade och sedan lade jag ner honom i hans säng. Jag sjöng en sång, stoppade om honom, sa puss och god natt och lämnade rummet. Jag hade öronen på skaft och inväntade klagande från honom. Efter fem minuter var det fortfarande tyst och jag smög försiktigt in och tittade till honom utan att han kunde se mig. Där låg han och pillade med sina händer och tittade på fönstret och det gulblommiga 70-tals påslakanet jag hängt på gardinstången tillfälligt för att få det lite mörkt och mysigt. Jag gick ut igen och väntade ytterligare fem minuter. Inte ett ljud. När jag gick in till honom låg han och sov. Fattar ni? Jag fattar inte! Detta är helt jävla otroligt! HAN SOMNADE PÅ 10 MINUTER! SJÄLV!

Men som sagt. Kanske inte ska ropa hej för tidigt. Ikväll kanske var en bra kväll.

Men hallelulja! Lilla goa Alfie!

Controlled crying method

Min son vill inte sova. Han fightar sömnen hela tiden, så fort han slocknar till börjar han sparka och ha sig. Han tar inte nappen och enda sättet han kan somna är om han får suga på mitt finger eller om han blir ammad till sömns. Han sover i vagnen på dagarna och kan inte sova längre perioder utan vaknar titt som tätt, ibland var tredje minut. Då börjar han gråta argt och jag drar vagnen fram och tillbaka snabbt så han somnar om. Oftast med min tumme i hans mun samtidigt. På nätterna vaknar han varje eller varannan timme och kan inte somna om om han inte får mat. Att lägga honom på kvällen tar oftast två timmar. Två timmar av skrik och gnäll. Jag är lugn och klappar honom på ryggen, sjunger för honom, pratar lugnt. Men han är hysterisk, han blir övertrött och vill inte sova. Jag är helt slut. Jag spenderar dagarna och hela nätterna med att försöka få honom att sova. Det är inte hållbart och jag vill bara gråta. Jag känner mig som en dålig mamma.

Så igår kväll provade vi en "metod". Controlled crying method. Det låter helt hemskt men jag tror att det funkar. Jag går in i sovrummet, ammar honom men ser till att han inte somnar, pratar med honom lugnt och stryker honom över kroppen. Jag lägger ner honom i hans säng, sjunger en vaggvisa, säger godnatt, pussar honom på pannan och går ut. När han börjar gråta väntar jag en minut, jag går in, stryker honom över huvudet, säger lugnande ord, pussar honom på pannan och går ut. Nästa gång väntar jag två minuter, sedan tre, sedan fyra, och sedan var femte minut tills han har somnat.

Det funkade. Han grät inte alls hysteriskt någon gång som han gör när jag är med honom hela tiden. Det var mest lite gnäll. Och efter en timme sov han. Sedan vaknade han bara tre gånger i natt. Vi ska fortsätta med detta. Jag känner mig inte hemsk heller. Jag vet ju att han inte är hungrig eller har ont. Och jag går in till honom ofta och försäkrar honom att jag finns här, att jag hör honom men att jag inte kommer lyfta upp honom. Och inte låta honom suga på mitt finger. Han får faktiskt suga på sin egen hand nu.

Jag hoppas, gud vad jag hoppas, att detta ska fungera. Vad mycket tid jag ska få på dagarna!