Nu ska jag ta och klaga lite.
När jag jobbade heltid innan Alfie kom till världen hade vi det ganska bra ekonomiskt ställt jag och Nick. Inte helt fantastiskt men vi hade ändå råd att åka på semester, köpa kameror, datorer och gå ut och äta på restaurang lite då och då. Under föräldraledigheten blev det knapert och vi klarade oss precis. Nu när den är slut är det rent åt helvete. Jag får inga pengar från CSN för att jag bott utomlands för länge. Jag kan inte ta lån här i England för att utbildningen inte är på universitetsnivå. Vi har inte rätt till några bidrag eftersom vi inte räknas till låginkomsttagare. Vi lever på en lön, vi är tre personer i en liten men dyr tvåa, jag pluggar tre dagar i veckan och dagis kostar skjortan. Dyra skjortan. Motsvarande 800 kr per dag. PER DAG. (Och tro inte att man får kvalitet för det. Men det tar jag i ett annat inlägg) Vi har löst detta för tillfället med vänner som passar Alfie för en lite billigare penning. Vi kommer överleva, det kommer vi. Men vi kommer ha nått absolut botten när studieåret är slut. Sparade pengar är väl till för situationer som denna. Och vi tar gladeligen emot frivilliga barnvakter, måndagar, tisdagar och fredagar :)
Tro inte att det hade blivit bättre om jag hade jobbat och lämnat Alfie på dagis. Nej, för jag tjänade nämligen inte 800 kr per dag. Vi hade gått back. Absurt. Den bästa lösningen för våran ekonomi hade varit om jag stannat hemma. Men då hade jag blivit deprimerad på riktigt. Att offra en framtida karriär för att bli hemmafru. Fy fan, jag vill kräkas när jag tänker så. Jag älskar att vara mamma till Alfie. Men jag måste få vara Malin också, annars går jag sönder. Så det är ändå värt det, den här stressen. Och det kommer bli bättre.
onsdag 28 september 2011
Nu är mammaledigheten äntligen slut
Jag har haft så mycket för mig att jag har lagt den här bloggen åt sidan litegrann.
Alfie har blivit nio och en halv månad, han kryper omkring som en snabb spindel över golven, öppnar köksskåp, river böcker ur bokhyllan och undersöker allt som undersökas kan. Han gillar inte att bli matad utan vill helst göra själv, broccoli, tomathalvor och macka är favoriterna. Jag ammar fortfarande lite då och då men funderar på att sluta snart, vi gör det mest för att mysa, jag har inte så mycket mjölk kvar.
Föräldraledigheten är slut och jag har börjat plugga. Herregud, det trodde jag inte för något år sedan att jag någonsin skulle vilja göra. Men under den åtta månaders ledigheten hände något. Jag hade jag tid att tänka. Perspektivet ändrades när jag blev mamma och jag kände att jag måste göra något som betyder något för mej. Jag ville inte bara ta ett vilket-som-helst jobb bara för att få lön. Och jag ville absolut inte bli hemmafru. Så, mammaledigheten är äntligen slut. Jag tänkte att jag skulle ha tid att göra massa roliga saker, vara kreativ, sy kläder till Alfie, testa massa nya recept, träffa gamla vänner och träffa nya familjer i vårat område. Istället blev jag helt deprimerad, jag gjorde ingenting, ville ingenting, orkade ingenting. Jag satt i mysbyxor ända till sena eftermiddagen och bytte egentligen bara om för att jag inte ville höra några kommentarer från Nick när han kom hem från jobbet. Jag kände att mina gamla vänner gjorde sin grej och jag gjorde min. Gick inte på några "play groups" eller mammagrupper för jag intalade mig själv att jag nog ändå inte skulle gilla mammorna här. Vi bor i ett ganska "fint" område. De är nog bara gamla, tråkiga och rika, tänkte jag. Jag och Nick gled ifrån varandra, helt plötsligt kände jag att vi var så fruktansvärt olika. Självkänslan hade nått botten och jag kände inte igen mig själv. Det var dags för förändring. Jag började prata, med Nick först. Snart började allt kännas bättre, vi hittade tillbaks till varandra. Jag tog kontakt med mina vänner och insåg hur viktiga de är för mig. Jag sökte till en skola och kom in. Helt plötsigt hade mitt liv fått en ny vändning. Så himla skönt.
Jag läser en förberedande kurs för att sedan läsa till barnmorska på universitetet. Jag läser biologi, psykologi, samhällskunskap med inrikting folkhälsa, barnmorskestudier, matte och så lite IT och studieteknik. Ansökningen till univesiteten ska vara inne om ett par månader så jag håller på att förbereda ett personligt brev och läser på så mycket det bara går om yrket. Genom det hoppas jag att jag blir kallad på intervju. Efter det hoppas jag att jag blir preliminärt antagen. Och efter det hoppas jag på att jag får så bra betyg som möjligt i kursen jag gör nu. Det är en himla process men jag är glad att de går på personlighet som komplement till betyg, en barnmorska ska ju inte bara vara intelligent utan omtänksam också.
Det är brist på barnmorskor men det är inte helt lätt att komma in på universitetet. Problemet är att det inte finns så många kvalificerade barnmorskor som kan handleda studenterna. Ett exempel är Southbank University. De hade 3000 sökande förra året och bara 30 platser. En på 100 kommer in. Då gäller det att sälja sig själv. Jag ska göra mitt allra bästa och jag hoppas, hoppas så att det går vägen.
Alfie har blivit nio och en halv månad, han kryper omkring som en snabb spindel över golven, öppnar köksskåp, river böcker ur bokhyllan och undersöker allt som undersökas kan. Han gillar inte att bli matad utan vill helst göra själv, broccoli, tomathalvor och macka är favoriterna. Jag ammar fortfarande lite då och då men funderar på att sluta snart, vi gör det mest för att mysa, jag har inte så mycket mjölk kvar.
Föräldraledigheten är slut och jag har börjat plugga. Herregud, det trodde jag inte för något år sedan att jag någonsin skulle vilja göra. Men under den åtta månaders ledigheten hände något. Jag hade jag tid att tänka. Perspektivet ändrades när jag blev mamma och jag kände att jag måste göra något som betyder något för mej. Jag ville inte bara ta ett vilket-som-helst jobb bara för att få lön. Och jag ville absolut inte bli hemmafru. Så, mammaledigheten är äntligen slut. Jag tänkte att jag skulle ha tid att göra massa roliga saker, vara kreativ, sy kläder till Alfie, testa massa nya recept, träffa gamla vänner och träffa nya familjer i vårat område. Istället blev jag helt deprimerad, jag gjorde ingenting, ville ingenting, orkade ingenting. Jag satt i mysbyxor ända till sena eftermiddagen och bytte egentligen bara om för att jag inte ville höra några kommentarer från Nick när han kom hem från jobbet. Jag kände att mina gamla vänner gjorde sin grej och jag gjorde min. Gick inte på några "play groups" eller mammagrupper för jag intalade mig själv att jag nog ändå inte skulle gilla mammorna här. Vi bor i ett ganska "fint" område. De är nog bara gamla, tråkiga och rika, tänkte jag. Jag och Nick gled ifrån varandra, helt plötsligt kände jag att vi var så fruktansvärt olika. Självkänslan hade nått botten och jag kände inte igen mig själv. Det var dags för förändring. Jag började prata, med Nick först. Snart började allt kännas bättre, vi hittade tillbaks till varandra. Jag tog kontakt med mina vänner och insåg hur viktiga de är för mig. Jag sökte till en skola och kom in. Helt plötsigt hade mitt liv fått en ny vändning. Så himla skönt.
Jag läser en förberedande kurs för att sedan läsa till barnmorska på universitetet. Jag läser biologi, psykologi, samhällskunskap med inrikting folkhälsa, barnmorskestudier, matte och så lite IT och studieteknik. Ansökningen till univesiteten ska vara inne om ett par månader så jag håller på att förbereda ett personligt brev och läser på så mycket det bara går om yrket. Genom det hoppas jag att jag blir kallad på intervju. Efter det hoppas jag att jag blir preliminärt antagen. Och efter det hoppas jag på att jag får så bra betyg som möjligt i kursen jag gör nu. Det är en himla process men jag är glad att de går på personlighet som komplement till betyg, en barnmorska ska ju inte bara vara intelligent utan omtänksam också.
Det är brist på barnmorskor men det är inte helt lätt att komma in på universitetet. Problemet är att det inte finns så många kvalificerade barnmorskor som kan handleda studenterna. Ett exempel är Southbank University. De hade 3000 sökande förra året och bara 30 platser. En på 100 kommer in. Då gäller det att sälja sig själv. Jag ska göra mitt allra bästa och jag hoppas, hoppas så att det går vägen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)