Vilken känsla. Vilken upplevelse. Det går nästan inte att beskriva. När barnmorskan la den lilla människan på mitt bröst och jag såg de små ansiktsdragen var känslan så stark. Den lilla kladdiga människan var det vackraste jag någonsin sett. Omedelbar, villkorslös kärlek. Den här lilla pojken kommer jag älska och skydda med hela min själ.
Och känslan blir starkare och starkare för varje dag som går. Han blir vackrare och vackrare för varje dag som går. Hur ska det sluta? Kan hjärtat gå sönder om man älskar någon för mycket?
13 dagar gammal och han ligger och sover sött i en mjuk filt på ett täcke på golvet. Jag tittar på hans små ansiktsuttryck som ändras varje sekund när han drömmer. Ledsen, arg, glad, förvånad. Och när han vaknar och måste sträcka på varenda liten muskel i ansiktet. Ögonbrynen som höjs och bildar fina veck i pannan så han ser ut som Nicke Nyfiken. Min lilla apa. Mammas lilla vackra apa.
Jag är så stolt och upp över öronen förälskad.
fredag 17 december 2010
torsdag 2 december 2010
Solpaneler och vattenförlossning
Jag tänker på vilken sorts mamma jag kommer bli. En cool mamma hoppas jag. Inte hönsig. Inte rädd, inte en sån där mamma som går runt med sin två-åring i koppel, har ni sett såna? Det gör ont i hjärtat varje gång jag ser dem. Eller om de skulle släppa kopplet så går de 30 cm bakom barnet hela tiden (ifall han ramlar! Eller värre, han kan börja prata med en främling som visar vara sig en pedofil!) Nej, jag tror inte det finns nån risk att jag blir sån alls faktiskt. Jag känner mig rätt lugn.
Jag och Nick har ett superfint förhållande. Det är harmoniskt, vi pratar mycket, förstår varandra, skrattar jätteofta och tycker lika om nästan allt. Jag känner mig glad och lycklig att det här lilla barnet kommer att födas till våran värld och ha oss som föräldrar. Jag gör faktiskt det. Jag och Nick pratade häromdan om vi hade några rädslor om att bli föräldrar. Pengar är såklart en rädsla, vi har inte alls samma skyddsnät här som i Sverige. Vi kommer förlora 1000 pund varje månad på att jag är mammaledig. Det är nästan hela hyran. Och med nya högerregeringen hamnar vi i kläm vilket betyder - inga bidrag. Men men, vi försöker vara positiva iallafall. Detta klarar vi!
Jag liksom Nick är uppvuxna i små städer. Det fanns inte mycket bilar och inte mycket människor. Vi låste inte ens dörren till huset om vi skulle ta en tripp till affären. Vi kunde gå ut och leka när vi ville. Vi hade kompisar på gatan som också var ute och lekte när det passade dem. Man sa hej och log till alla man mötte. Nära till skogen för mig, nära till havet för Nick. Natur. Allt var tryggt och fint.
Och så växte vi upp. Flyttade till London. Europas största stad. 12 miljoner invånare. Träffar varandra. Blir blixtförälskade. Och så skaffar vi barn. Här. I London. Vi säger att det går ju bra än så länge. Tills barnet är ett par år gammalt. Då får vi flytta till en mindre stad, ändå nära till London, men närmare havet kanske?
Så kryper den sig på. Rädslan av rastlöshet. Rädslan av ensamhet. Rädslan av att grannarna kommer ha den otäcka småstadsmentaliteten, trångsyntheten. De läser Daily Mail för de vet inget bättre. De röstar BNP för de vet inget bättre. De gillar inte invandrare. Det gillar inte förändring. Nej men gud, Malin, sluta! Nu är det jag som är trångsynt, så är det förstås inte.
Men, för att undvika denna oro har jag en superbra ide: Man tar med sina vänner med barn här i London, de tänker på samma sätt, ingen vill innerst inne se sitt barn växa upp mitt i stan. Man skapar ett litet samhälle, själva, på landet! Man tar lån och bygger sina egna ekohus (såna jag sett på Grand Designs på TV, med solpaneler på taket och superstora treglasfönster mot söder). Och så kommer man på en fin liten affärside så man klarar sig ekonomiskt. Man kanske kan ha lite djur och så klart odla massa grönsaker. Man föder barn hemma i vardagsrummet i en pool. Alla är lyckliga, man har stora middagar och barnen kan springa ute och leka på fälten. Så. Det gör vi. Härligt.
Jag och Nick har ett superfint förhållande. Det är harmoniskt, vi pratar mycket, förstår varandra, skrattar jätteofta och tycker lika om nästan allt. Jag känner mig glad och lycklig att det här lilla barnet kommer att födas till våran värld och ha oss som föräldrar. Jag gör faktiskt det. Jag och Nick pratade häromdan om vi hade några rädslor om att bli föräldrar. Pengar är såklart en rädsla, vi har inte alls samma skyddsnät här som i Sverige. Vi kommer förlora 1000 pund varje månad på att jag är mammaledig. Det är nästan hela hyran. Och med nya högerregeringen hamnar vi i kläm vilket betyder - inga bidrag. Men men, vi försöker vara positiva iallafall. Detta klarar vi!
Jag liksom Nick är uppvuxna i små städer. Det fanns inte mycket bilar och inte mycket människor. Vi låste inte ens dörren till huset om vi skulle ta en tripp till affären. Vi kunde gå ut och leka när vi ville. Vi hade kompisar på gatan som också var ute och lekte när det passade dem. Man sa hej och log till alla man mötte. Nära till skogen för mig, nära till havet för Nick. Natur. Allt var tryggt och fint.
Och så växte vi upp. Flyttade till London. Europas största stad. 12 miljoner invånare. Träffar varandra. Blir blixtförälskade. Och så skaffar vi barn. Här. I London. Vi säger att det går ju bra än så länge. Tills barnet är ett par år gammalt. Då får vi flytta till en mindre stad, ändå nära till London, men närmare havet kanske?
Så kryper den sig på. Rädslan av rastlöshet. Rädslan av ensamhet. Rädslan av att grannarna kommer ha den otäcka småstadsmentaliteten, trångsyntheten. De läser Daily Mail för de vet inget bättre. De röstar BNP för de vet inget bättre. De gillar inte invandrare. Det gillar inte förändring. Nej men gud, Malin, sluta! Nu är det jag som är trångsynt, så är det förstås inte.
Men, för att undvika denna oro har jag en superbra ide: Man tar med sina vänner med barn här i London, de tänker på samma sätt, ingen vill innerst inne se sitt barn växa upp mitt i stan. Man skapar ett litet samhälle, själva, på landet! Man tar lån och bygger sina egna ekohus (såna jag sett på Grand Designs på TV, med solpaneler på taket och superstora treglasfönster mot söder). Och så kommer man på en fin liten affärside så man klarar sig ekonomiskt. Man kanske kan ha lite djur och så klart odla massa grönsaker. Man föder barn hemma i vardagsrummet i en pool. Alla är lyckliga, man har stora middagar och barnen kan springa ute och leka på fälten. Så. Det gör vi. Härligt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)