Kvällsmat

Har precis upptäckt blogger-appen till android. Så nu sitter jag och rapporterar från sovrummet på Mount view road där det serveras kvällsmat av högsta kvalitet. Tre Michelinstjärnor. Det ni!

Varför jag älskar London

Jag gillar inte att trängas med folk på stan. Jag får panik när jag inte kan gå den takt jag vill. Jag hatar att shoppa och gör det bara om jag måste. Helst då på internet. Jag älskar att sitta på pubar och prata i timmar men helst på dagen innan massa folk kommer och innan de sätter på hög musik. Jag älskar när det är tyst runtomkring mig. Och grönt. Och så bor jag i Europas största stad. Och det passar mig perfekt.

För den här stan kan vara precis som man vill. Vi bor i ett lummigt område i norra London, längst upp på en kulle så man kan se ut över hela stan. Det finns inga affärer och ingen tunnelbana precis här. Husen är fina, victorianska och två våningar höga. När jag öppnar fönstret hör jag inget annat än fågelkvitter.

Vi har nära till några parker och har inte långt till Hampstead Heath, en jättestor hed, med ängar, sjöar som man kan bada i och fina lövskogar.

När vi går dit brukar vi ta Parkland Walk, ett gammalt järnvägsspår som lades ner när en station brann ner för en massa år sedan. Detta är nu ett vackert promenadsstråk på ungefär 5km. Det är träd på båda sidor och man glömmer bort att det finns hus på andra sidan. Man går över broar och under tunnlar och förbi gamla tågstationer.

Igår var det 18 grader varmt och sol och vi bestämde oss för att lämna området. Vi åkte ner till Westminster, träffade Nicks mamma, tog en båt ner för Themsen en timma och gick av i Greenwich. Där finns en mysig marknad med god mat från alla världens hörn, jättefina pubar och en bit bort Greenwich Park där vi satt i solen en lång stund tills den gick ner bakom träden och vi tog båten tillbaka igen.

När vi behöver köpa något, till expempel en door bouncer till Alfie, eller nya datorhögtalare, finns det så mycket att välja mellan. Förutom alla internetbutiker finns det ju hur många riktiga butiker som helst. Och letar man hittar man alltid en bra deal.

Om vi vill resa någonstans är London det perfekta stället att utgå ifrån. Tåg till hela landet utan byten, och flyg till hela världen med massa olika flygbolag.

Och känner jag för att ta in lite kultur finns det hur många gallerier och museum och teatrar och konserter som helst att välja på.

Havet är nära. 40 minuter med tåget och man är i Brighton. Den här bilden är från i somras när min fina lillasyster var här på besök.

Jag älskar den här valfriheten. Allt finns här, inom räckhåll, om man vill.

Tummen mitt i handen

Lille Alfie vägrar napp. Fy fan för att ha en gummiplupp i munnen. Däremot älskar han att suga på fingrar. Mina fingrar. Sin egen tumme kan han nämligen inte hitta. Den ligger ständigt gömd under de andra fingrarna.

Rolig bok

Jag fick den här boken av min kompis Marika. Roliga bilder och igenkännande texter. Ibland verkligen förvånadsvärt igenkännande. Rekommenderas till alla blivande och nyblivna föräldrar. Tack Marika för den!

Friday- Är det ett skämt?

Såg den här videon på YouTube igår. Rebecca Black, 13 år från Californien. Den 11 Mars hade den 3000 views och idag den 18 mars är den uppe i över 16 miljoner views. Den släpptes på iTunes i dagarna och klättrar stadigt upp på försäljningslistan och man läser om henne i alla nyhetstidningar. Min direkta tanke är att flickan har en stenrik arabfarsa som har betalat dyra pengar till en låtskrivare och producent och dessutom fått nån rappare att sjunga lite i videon. 
Men lyssna på texten! "Today is Friday, Friday, we're so excited.. Tomorrow is Saturday and Sunday comes afterwaaards" Är det ett skämt? Allt påminner mig om The Lonely Island och deras låtar som Dick in a box och I'm on a boat.


Vad tror du?

Bankkort på vift

Jag har tappat min plånbok. Igår, någonstans mellan Finsbury Park Station och mitt hem. Jobbigt, det är så mycket som måste ringas och fixas och spärras.

När jag ringde en av bankerna (Santander, jag hatar dem) för att spärra mitt kort och beställa ett nytt ville mannen i telefonen fråga några frågor för att säkert veta att det var jag som ringde. De första frågorna var enkla, mitt namn och födelsedatum och adress och var jag senast använde kortet. Sedan frågade han: "How often do we pay intrest into your account?" Detta visste jag så klart inte utan sa till mannen att jag bara skulle kolla på ett bankutdrag och se om det stod. "You can't see it there." sa han. "How am I supposed to know the answer to that question, that's ridiciulous" sa jag. "So you don't know the answer, let me go to the next question... Which month and year did you open this bank account?"
Alltså det var som ett skämt. Jag kommer ihåg månaden och året när jag åkte flygplan för första gången. Jag kommer ihåg månaden och året då jag träffade Nick. Jag kommer ihåg månaden och året jag flyttade till London. Jag kommer inte ihåg månaden och året jag öppnade detta bankkonto. "I'm afraid you have failed this security check, someone will call you back within four hours for further questions"

Är de helt dumma i huvudet?

På tal om säkerhet och just denna bank. De låter en ta ut £500 över kassan utan någon som helst form av ID-handling. Allt man behöver är kortet.

Näe. Jag tror jag ska lämna dem. Göra slut för alltid.

Kraam på dä!

Förresten, är det bara jag som tycker att alla barnmorskor i "En unge i minuten" låter som Farbror Barbro? Är det dialekten eller bara sättet de pratar på?

Det finns inga genvägar fram till den perfekta förlossningen. Kraam på dä!

Första gången vi möts

Nu har jag sett de två avsnitten av "En unge i minuten". Det är så vackert. Jag andas med dem, jag krystar med dem. Och gråter när ungen äntligen kommer ut.

När jag födde Alfie grät jag inte. Jo, efter några minuter gjorde jag det kanske, men absolut inte som jag gör när jag ser på andras förlossningar. Det fanns liksom inte plats för tårar. Det var bara så omtumlande. Efter att ha kämpat mig igenom timme efter timme, värk efter värk, gått in i mig själv, tajmat värkarbetet, koncentrerat mig på andning, visualiserat öppning, försokt slappna av när hela kroppen ville krampa, samlat kraft emellan för att ta mig igenom nästa, allt blir starkare och starkare, tätare och tätare, krystvärkarna kommer och man tar i för land och rike och helt plötsligt slutar allt och man har en liten bebis på bröstet, en människa som är en del av en, ett ansikte som är bekant men samtidigt främmande. Första gången vi möts.
Transportsträckan var lång. Slutspurten blev till en tsunami och nu är vi här. Lugnet efter stormen. Stillsamt. Vackert.

En Unge I Minuten

Jag har precis upptäckt att man kan se En Unge I Minuten på TV4play nu. De har precis visat den andra säsongen av den brittiska serien One Born Every Minute och för ett år sedan när jag fick reda på att jag var gravid kunde jag inte få nog av att titta. Jag slukade varenda avsnitt och varenda liten video på YouTube av förlossningar. Jag längtade så! Jag var så nyfiken, så exalterad på hur det skulle kännas.

Nu i efterhand förstår jag hur viktigt och nyttigt detta var för mig. För genom att titta på alla olika sorters förlossningar kunde jag förbereda mig. Jag såg hur jobbigt det var för vissa och hur andra verkade klara det bättre. Det sitter i psyket. De var ju alla med om samma sak. Jag bestämde mig för att jag skulle klara det bra. Jag bestämde mig för att vara stark. Att inte tycka synd om mig själv. För det är inte synd om en. Att föda barn är en fantastisk sak att vara med om och männen ska vara avundsjuka på oss.

Apple. De djävlarna

Min pappa datorexperten är här på besök och för ett par dagar sedan påpekade han att min Mac bli väldigt varm när man har några program öppna. Den blir ibland så varm att man bränner sig på den. Detta kan vara farligt för datorn så jag gick in på Apple Store i fredags och frågade vad jag skulle göra. Killen sa att jag skulle ta med mig datorn till butiken så kunde teknikerna kolla på den och ge mig ett pris på hur mycket det skulle kosta att fixa den. Jag frågade om han hade en aning om hur mycket det kunde bli. "Runt £250 skulle jag tro"
Tvåhundrafemtio pund. För att förmodligen bara göra rent fläktarna. Jag gick därifrån och kände mig arg. Bara för att det inte finns någon konkurrens känner de att de har rätt våldta mig. Och jag ska le och bara ge. Tänker att om jag säger nej till erbjudandet spelar det ingen roll. För jag är redan förälskad i Appleprodukter och kommer spendera flera hundra pund på en ny dator när denna dör. En win-win situation för dem. De djävlarna.

Jag bokade tid till Lördagen och gick dit med min dator. Killen bakom "Genius bar" som de kallar det för tog en titt och såg att det fanns en liten spricka i plasten, nedanför pekplattan (heter det så?). Det har ingenting med värmen att göra men han sa att när de ändå tar isär datorn kan de byta ut hela ytan med tangentbordet. Gratis. "Gratis?" undrade jag." Ja", sa han. "Det ingår."

Jag lämnade butiken och två timmar senare ringde de och sa att min MacBook var klar för hämtning. Den såg så fin ut. Som ny. Vit och skimrande. Vilket lyft. Jag frågade igen hur mycket de ville ha för detta. Allting kunde ju inte vara gratis. "Inget" sa hon. "Det ingår i försäkringen". "Jahaja, just det" sa jag, tog datorn och gick därifrån.

Försäkringen. Jag har ingen försäkring. Jag köpte datorn från en skum kille på en fest för tre år sen. Jag såg honom från andra sidan rummet och noterade att han hade tandställning. Men när han kom närmare för att hälsa såg jag att det var hans tänder. De var grå, nästan svarta. Han såg ut lite som en uteliggare. Senare på kvällen satt vi ett gäng och pratade och jag började beklaga mig över min långsamma Dell laptop och sa att jag nog skulle köpa en ny. Då sken killen med tänderna upp. Han hade av en "ren tillfällighet" en MacBook med sig till försäljning. Han kallade sig för "Mac specialist". Jaja, stöldgods eller inte, tänkte jag. En snabb runda till bankomaten och datorn var min. Jag ägde nu en finfin dator som nästan var ny till ett jättelågt pris.

Nu sitter jag här och tittar på kvittot från lördagens visit till Apple Store. Datorn var inköpt för fyra år sedan med tillagd försäkring. AppleCare. Tack, säger jag då. Men jag kan ändå inte hjälpa att känna mig lite oärlig.

Krypa upp på sin mamma som en groda

Det hände något när Alfie blev tre månader. Han är en helt annan bäbis. Han kan ligga själv på golvet i sitt baby gym och leka i 20 minuter. Skratta för sig själv. Upptäcka. Titta förundrande på sina egna händer. Han börjar kanske misstänka att de där sakerna faktiskt sitter fast och att man kan kontrollera dem om man koncentrerar sig riktigt riktigt mycket. Stoppa dem i munnen.

Och jag är en annan mamma. Jag känner mig bekväm i rollen. Jag vet vad jag gör. Vi känner varandra nu, jag och Alfie och det är så himla skönt. Jag tänkte på hur jag kände mig i början. Fast. Jag hade inte tid med något annat än att bara vara med honom. Alfie var så liten, så ömtålig, så närhetstörstande. Han kunde bara sova på mitt bröst. Jag kom ihåg att jag trodde att det skulle vara så alltid. När Alfie är 16 år skulle han krypa ner i sängen med oss, göra sig till en liten boll, klänga fast vid min nacke och somna på mitt bröst. Som en groda.

Alfie brukar inte ha skor på sig. Han kan ju inte stå än så det känns ju onödigt. Men när man får såna här fina i present måste han ha på sig dem en liten stund. Tillsammans med de snygga jeansen. Det är roligt att ibland ta på honom kläder så han ser ut som en vuxen.

Den där bröstmjölkglassen förresten. Det har gått helt överstyr. De drog in försäljningen för health and safety reasons och nu stämmer Lady Gaga företaget för att namnet är för likt hennes. Hon tycker att bara tanken av människomjölkglass är kräkframkallande. Mäh, tänker jag. Chilla liksom.

Som en riktig tattare

Jag sitter och funderar på detta att inte känna sig rotad och börjar räkna hur många olika adresser jag bott på de senaste åtta åren. Det är 13 stycken. 13 olika hem på åtta år. Ett ställe bodde jag bara i två veckor för jag avskydde det så och ett annat i två år. När jag bodde i Sverige ett tag 2007 blev det tre olika boenden. Som en riktig tattare.

Släppa på trycket

Något jag inte visste innan jag skaffade barn är att pojkar, av ren reflex, kissar så fort man tar av blöjan. När det blir luftigt och härligt, då släpper de på trycket. Inte varje gång men ganska ofta. Jag försöker alltid vara beredd, jag står där vid skötbordet och väntar med blöja eller handduk eller trasa för att ta emot. Det är en sport kan man säga, man vet aldrig när det kommer, eller hur mycket. Och ibland när jag lyckats fånga det mesta och tror att det är över - då kommer det en omgång till. Dessutom sparkar pojken så himlans med benen så strålen sprutar från sida till sida. För det mesta orkar jag inte stå där så länge. Jag tänker att om jag är snabb istället, då kanske han inte hinner kissa förrän den nya blöjan är på. Och verkligen ganska ofta händer det. 

Jag gör rent honom, rullar ihop blöjan, och vänder mig om i två sekunder för att kasta den i soporna. När jag sedan vänder mig mot Alfie igen står strålen högt i skyn. Just den här gången lyckades han inte kissa en enda droppe på skötbordet eller golvet som han brukar. Allt kom på hans egen tröja. En annan gång kom det mesta i ansiktet på honom. Men Alfie då.

Att bo i en resväska

Sedan jag flyttade till London har allting alltid varit temporärt. Varje säng, varje rum, varje lägenhet, varje jobb. Har inte velat känna mig bunden. Har bara kunnat planera ett par månader framåt. Hade kontantkort till mobilen jättelänge och när jag till slut bestämde mig för att skaffa ny telefon och 18-månaders abonnemang blev det att jag flyttade hem till Sverige nio månader in i kontraktet. Jag blev helt plötsligt jävligt less på London och det fanns ingen återvändo. Jag fick panik, jag hatade det, jag var tvungen att flytta. Jag kunde inte avbryta kontraktet så jag hade bara valet att helt enkelt strunta att betala räkningarna som kom. Tänkte att jag ändå aldrig skulle återvända till England så det spelade väl ingen roll. Det visade sig sedan att jag bara skulle bo i Sverige i några månader tills jag fick panik igen och bestämde mig för att flytta tillbaks till London. Något år senare fick jag ett brev på posten. "Pay now or go to court". Jag betalade med en gång så klart.
Att skaffa det där abonnemanget var det enda jag gjort på sju år som bundit mig till något. Och så sket det sig.

För ett år sedan flyttade vi till den här lägenheten, jag och Nick. Jag har alltid hyrt lägenheter och rum möblerade eftersom jag vet att jag kommer flytta snart och det blir bara jobbigare ju mer grejer man har. Även denna lägenheten var möblerad när vi flyttade in. Att hyra lägenhet här funkar inte på samma sätt som i Sverige. Här hyr man alltid privat. Det är jättelätt att få kontrakt, nya lägenheter kommer upp varje dag. Men det gäller att vara snabb, annars tar någon annan den. Man kan absolut inte "sova på saken". Jag var den första personen som såg den här lägenheten, jag betalade depositionen med en gång och Nick hade inte ens sett den innan vi flyttade in. Kontrakten är på ett år, efter det vet man inte. Hyresvärden kanske har tänkt att sälja?
Efter att ha pratat med våran hyresvärd har vi bestämt att bo kvar här i ett år till. Så två år blir det. Två år med den här fula svarta skinnsoffan.

Vi har bestämt att nästa lägenhet vi flyttar till ska vara omöblerad. Det ska vara vårt hem. Men våra saker, våran smak.

Men hur länge kommer vi bo där? Hur länge kommer vi bo i London? Hur länge kommer vi bo i England? Det är en risk man får ta. Jag kan inte bo i en resväska hela livet.

Utlandssvensk

Vi åker till Sverige om sju veckor så vi håller på att ansöka om pass till Alfie. Brittiskt pass blir det, det räcker. Vi tog kort på honom igår, fasen vad vi höll på här, jag tog säkert 100 bilder på honom innan det blev rätt. Det är tur att man har digitalkamera. Testade först att hålla upp honom mot en vit vägg men det var värdelöst, kolla liksom:

Så vi la ner honom på en vit handduk på golvet. Det gick bättre.

Så här blev det till slut. Han ser ut som en liten kyckling, gullig som bara den.

Jag ska gå till Svenska Ambassaden imorgon och registrera Alfie så han får sitt eget svenska personnummer. Det känns stort faktiskt. Än så länge är han brittisk medborgare men snart blir han också svensk. Utlandssvensk. Hans efternamn är Sonestedt-Lampen, det står det på hans födelsebevis. I Sverige får man bara ha ett efternamn, det andra måste vara ett mellannamn. Men eftersom de sitter ihop är det ju liksom som ett namn. Jag får se vad de säger imorgon.