Vilka framsteg. Snart flyttar han hemifrån.

Lille plutten har varit sjuk i en vecka nu. Diarre har stått på schemat. Jag har låtit honom åla omkring utan blöja här hemma, det är liksom ingen ide att sätta på honom en när den måste av med en gång. Så det blir att åla efter med trasor och papper istället. Och många bad blir det. Health vistitorn (BVC) sa att om det inte har blivit bättre efter helgen ska jag gå till doktorn. Tydligen är detta vanligt att det kan hålla i sig ett tag. Han är lika pigg och glad som vanligt och äter och dricker mycket så det är skönt. En sak jag har noterat som är lite märklig är att han inte har kräkts en enda gång på hela veckan. Alfie är en riktig kräkbebis annars så det måste ligga trasor överallt här hemma, inom räckhåll så man snabbt kan torka när olyckan är framme. Oftast efter varje mål och varje dryck. Flera gånger ibland. Ofta vet jag inte var jag ska börja torka - Alfie, golvet eller mig själv? Men nu är alla trasor tvättade, ihopvikta och ligger och väntar i garderoben.

Favoritleken just nu är lampleken. Jag bär honom på höften och så går vi in i ett rum. Jag säger "Var är lampan?" Alfie tittar direkt upp i taket och ser lampan. "Titta lampan!" säger jag, han ler stort och sparkar med benen och viftar med armarna, tittar på mig och så tittar vi upp på lampan tillsammans. Så går vi in i ett annat rum. "Var är lampan?" Han tittar upp i taket och ser lampan, "Titta lampan!" säger jag, han ler stort, sparkar med benen och viftar med armarna, tittar på mig och så tittar vi upp på lampan tillsammans. Så går vi in i nästa rum. Jag säger "Var är lampan?" Han tittar upp och ser lampan, ja, ni fattar. Det kan kanske tros att denna lek inte uppskattas av mig men det gör den verkligen. Detta är första ordet jag märker att han förstår. Vilken lycka jag kände första gången det hände. Han vet vad lampa är!

Idag satt han på soffan, han lekte med nån pryl när han vände sig om och såg lite roliga saker på ryggstödet av soffan. Han tog tag och ställde sig upp och lutade sig och höll i med ena handen så han kunde undersöka med den andra. Detta var också en "första gång"! Vilka framsteg. Snart flyttar han hemifrån.

Det ordnar sig alltid. Man måste bara hjälpa till lite.

Så, Alfie fortsätter att sova hela nätterna och gråter inte heller när jag lämnar rummet när han ska sova. Jag smyger på honom och tjuvkikar och ser att han ligger och bökar lite, suger lite på tummen, bökar lite till, ställer sig på alla fyra och gungar fram och tillbaka, lägger sig ner, vänder på huvudet och somnar till slut. Lille plutten, det är härligt för mig att se att han är trygg.

Jag är inne i en period av ovisshet nu, jag gillar det inte. Företaget jag jobbar för gick i konkurs i slutet av juni så att börja jobba där igen när min mammaledighet är över om ett par månader är uteslutet. Jag kände att jag inte ville tillbaks dit ändå så att detta hände var bara bra för mig. Då MÅSTE jag förändra min situation. Jag vill plugga, skaffa mig en utbildning. Jag vet vad jag vill göra men jag har inte ansökt än så jag håller inne på informationen lite till. Vi har bara Nicks lön att leva på så jag måste veta att det funkar på den fronten också. Får jag CSN-bidrag? Hur löser vi detta med barnomsorg? Förskola är inte skattefinansierat som i Sverige så det går på nästan en månadslön om man behöver ha barnet där heltid. Då har vi två alternativ: 1) Jag struntar i utbildning och blir hemmafru. 2) Vi bor på gatan. Gött!
Jag har hört att man får hjälp med dagiskostnaderna om man studerar, jag måste bara ta reda på hur det går till.

Vi funderar på att flytta från den här lägenheten till något större. Det vore skönt att ha ett rum till, att Alfie kan få sitt eget. Och att vi kan få vårt sovrum tillbaka. För här blir inga barn gjorda förstår ni! Och vi vill väl alla att Alfie ska få sig ett litet syskon någon gång, eller hur? Fast så kommer vi tillbaks till det här med pengar. För att ha råd kan vi inte bo där vi bor nu, i Crouch End. Vi håller på att undersöka nya områden, till och med utanför London, med tågförbindelser in.

Detta gör att jag har svårt att slappna av, svårt att njuta av nuet, svårt att LEVA i nuet. Jag vill veta hur det kommer bli! Jag vill veta att det ordnar sig.

När jag var 15 år bestämde jag och min kompis Emeline att "Det ordnar sig" skulle bli vårt livsmotto. Jag gillar det fortfarande. Det ordnar sig alltid. Man måste bara hjälpa till lite.

Han sov 11 timmar i sträck

Klockan är lite över sex på morgonen. Vi sitter i soffan och morgnar oss. Alfie somnade vid sju, sov i 11 timmar i sträck, utan att vakna en enda gång. Det känns som att jag har lurat honom. "Gick du på den enkla? Att jag inte ger dig mat på fem nätter. Så sover du istället?" Alfie. Så jävla ägd.

Anna Wahlgren - Kan du lära min son att sova hela natten?

Våran natt ser ut som sådan att Alfie somnar vid sjusnåret utan problem. Jag brukar ligga där med honom och sjunga tills han somnar. Jag går ut, vi fixar middag, och har vi tur hinner vi äta upp innan Alfie vaknar och behöver sövas om. Under kvällen vaknar han minst en gång i timmen men somnar lätt om bara man kommer in och buffar honom på rumpan några gånger. Tills klockan blir 11 på kvällen, då går det inte längre. Då vill han äta, och han ger sig inte förrän han har fått sin vilja igenom. Resten av natten vaknar han varje timme och vill äta varje gång. Det har blivit så att jag låter honom sova bredvid mig i våran säng så jag snabbt och halvsovande bara vinklar min kropp lite så han kan äta tills han somnar igen.

Detta är inte hållbart, jag har fått nog. Jag kände att vi var tvugna att ta till en "metod" igen. Vi måste lära honom att man kan sova en hel natt utan att äta om man skulle vakna. Och sova i sin egen säng, att det känns tryggt där, utan mammas mjuka kropp. Jag känner att vi måste få våran säng tillbaka, jag vill sova på natten och jag vill att Alfie ska göra det också.

Anna Wahlgren. Enligt hennes metod ska barnet lära sig att Sova Hela Natten. Man lägger barnet på mage och buffar på rumpan rytmiskt tills barnet är lugnt. Då släpper man, säger en ramsa (t ex "God natt, god natt och sov så gott") om och om igen samtidigt som man går mot dörren. Tanken är att barnet ska känna sig trygg med ramsan och kunna somna. När barnet vaknar på natten repeterar man ramsan tills barnet reagerar, lyssnar och tystnar. Vi har gjort fyra nätter nu. Första natten var helt otroligt jobbig. Han vaknade som vanligt varje timme på kvällen men kunde somna om utan större problem. Från midnatt och tre timmar framåt grät han konstant. Han skrek efter mat men fick inget. Det enda han fick var lite buffningar på rumpan då och då och ett "gonatt gonatt och sov så gott" om och om igen. Jag låg där och kände hur jag nästan fick magsår. Det var så stressande och hjärtskärande att inte få ta upp honom. Att inte få följa modersinstinkten. Tänk om det inte funkar? Alla barn är ju inte lika! Vi plågar honom bara! Klockan närmade sig tre och han lugnade sig inte. Jag gav upp. Inte så att jag tog honom till mig och ammade honom, nej, men jag tog med honom till köket och gjorde lite gröt. Han åt som om han aldrig fått någon mat och sen sov han i två timmar till.

Andra natten var lite bättre men fortfarande fruktansvärd. Jag lyckades att få honom att somna om mellan varven mestadels av natten. Mellan två och fyra var det jobbigt och jag hade nästan gett upp när han helt plötsligt somnade och sov i tre timmar till.

Tredje natten sov han från sju på kvällen till klockan ett. Jag lyckades få honom att somna om och sen vaknade han klockan tre, klockan fem och sedan upp för dagen klockan sju.

Fjärde natten. Han somnade halv åtta. Vaknade till klockan fyra på morgonen, gnällde lite, jag sa ramsan fyra gånger och så sov han igen för att sedan vakna klockan sju. Han låg där i sin säng på mage, lyfte överkroppen med armarna, tittade på mig, övade lite vokaler och gav sedan ifrån sig världens leende. Vi lekte lite i sängen med pappa Nick och sen tog jag ut honom i vardagsrummet och ammade honom. Men vilken grej! Vilken förändring.

Vi får se hur det går nu i fortsättningen. Jag har precis lagt honom den femte natten. Men om jag kan få en natt då och då som den här, vaknar jag gärna klockan 6 på morgonen och börjar min dag.

Och det här med att Alfie sover på mage.. Han har aldrig kunnat sova på rygg, han får fallreflexer och uppstötningar hela tiden. När han var nyfödd sov han PÅ mig, som en groda. Sedan har han sovit på sidan/mage. Det är helt enkelt det enda som har funkat.

Alfie är sju månader

Jag älskar att följa Alfies utveckling. Det är så mycket som händer på så kort tid. I Sverige när jag åkte dit med honom i 11 dagar över midsommar var han inne i sin tredje skrikperiod. Han liksom testar rösten, ser hur högt han kan skrika. Han är inte arg, inte glad, han ger bara ifrån sig korta, men väldigt höga falsettljud. Första gången det hände var i Sverige i påskas. Det upptäckandet var för honom helt otroligt. Man kunde inte få kontakt med honom under de här sessionerna, han var i sin egen värld, tittade ut i intet, rynkade pannan, koncentrerade sig och gav ifrån sig en riktig jäkel till tjut. Det varade i fyra dagar och sen gick det över. Han hade lärt sig nåt nytt. Jag märker sedan att han använder sig av denna nyfunna talang i situationer där det ger verkan. Till exempel när inte får som han vill och blir riktigt förbannad. Detta är intressant tycker jag.

I Sverige pratade han även ganska mycket. Mest om ABBA, vet inte varför, han har aldrig hört dem vad jag vet. Han sa det om och om igen. ABBA... ABBA... ABBA... Igår morse när han vaknade hade han plötsligt avancerat. Bababababababa lät det. Ganska snabbt. Jag och Nick tittade på honom där han låg mittemellan oss. Vi satte honom upp, han log och sträckte ut tungan, fuktade läpparna som en vuxen. Och detta har han fortsatt med nu sedan dess. Han sträcker ut sin lilla tunga och fuktar läpparna. Och så säger han babababababa. Detta kanske inte låter så spännande men när han gör detta är han så söt att jag inte vet vart jag ska ta vägen.

Just nu sitter han på golvet och leker med två leksaker. TVÅ leksaker. Samtidigt! Detta är nytt för idag! Igår höll han bara i EN leksak, vände och vred, tuggade och skakade. Och idag! Nu håller han en marackas med vänster hand, sina solglasögon med höger. Och slår han med glasögonen på marackasen. DET är talang det.

I Sverige lärde han sig även att sitta upp, på riktigt. Han kan inte sätta sig själv men sätter man honom på golvet sitter han där och leker länge länge. Friheten blir större så klart för honom. Han kan vända och vrida på huvudet och ta tag i saker som han vill. Han badade i baljan när det var varmt ute och märkte att han kunde förflytta sig framåt i baljan genom att studsa lite och hasa. Han kanske kommer bli en sån. Stjärthasare istället för krypare. Han hatar fortfarande att vara på mage, även om han kan lyfta överkroppen med armarna. Han kan ligga så i 20 sekunder kanske, sen börjar han klaga.

Favoritmusiken just nu är mormor Maritas skiva "rim & ramsor". Vi har lyssnat på den säkert hundra gånger och varje gång jag sätter på den slutar han tvärt med vad han håller på med, tittar på högtalarna och ger ifrån sig världens leende och börjar studsa. Sen kan han sitta där och bara lyssna på skivan i en halvtimme. Det är fint att ha en sån mormor.