Mögel och maskiner

Jag blir sällan så exalterad över en leverans som den vi fick idag. En luftavfuktare, gott folk. Vi har en luftfuktighet inne på ca 80%. Den ska ligga mellan 30% - 40%. När vi lagar mat och torkar kläder immar det igen så mycket på fönstren att det rinner ner vatten och luftfuktigheten går upp till 90%. Det regnar nästan i vår lägenhet. Svart mögel frodas i alla hörn och fönsterbläck och kläderna blir sura innan de hunnit torka. Det tar nämligen mer än två dygn. Vädra kan man göra men det inte stor skillnad om det inte är strålande sol ute, och hur ofta är det det? Jag har varit förkyld i sex veckor och börjat få märkliga astmaattacker, och Nick har ständig hösnuva. Alfie verkar må bra, men herregud, vi kan ju inte leva så här, jag vill ju inte att han ska sättas i fara.

I helgen gjorde vi en riktig djuprengöring och tog bort allt mögel för sista gången. Och så beställde vi en luftavfuktare. Den kommer förändra våra liv. Den står och surrar bakom mig och jag hör hur vattnet rinner inuti den. Det här kommer bli så bra.

Recept på bebismat

Jag lagar mat till Alfie en gång i veckan ungefär. Mycket, så det räcker till nästa gång. Jag brukar köra på ungefär samma grund på rotsaker och lök. Så varierar jag kyckling, nötfärs, lamm eller fisk. Örter varierar jag också beroende på vad som passar. Jag har alltid massa örter i frysen, men torkade går också bra. Just denna gång använde jag mig av kyckling och det blev en riktigt god höstgryta.

Här kommer receptet:

3 morötter
1 stor palsternacka
1 gul lök
2 vitlöksklyftor
2 kycklingfileér
1 dl gröna ärter
några kvistar rosmarin
lite dragon
ca 5 dl vatten
2 msk olja
lite svartpeppar

Stavmixer
Portionsburkar till frysning

Hacka morötter, palsternacka, lök och vitlök. Skär kycklingfileérna i mindre bitar. Lägg i alltsammans i en stor gryta eller wokpanna tillsammans med oljan. Häll på vatten så det nästan täcker och lägg i örterna och lite svartpeppar. Koka i en timme under lock så morötterna blir riktigt mjuka. Fiska upp de hårda örtkvistarna och häll i gröna ärter och vänta ett par minuter så de tinar. Mixa med stavmixer tills konsistensen är som din bebis önskar. Häll upp i portioner och låt svalna innan du fryser in. Så, till varje middag är det bara att ta fram en burk ur frysen, tina i micron och servera med en mosad potatis, ris eller pasta.

Med lamm har jag använt garam masala istället för örter. Med fisk har jag använt dill och citron. Med nötfärs kan man har i lite tomatpuré och oregano. En skvätt grädde är inte helt fel heller.

Berlin

Här sitter jag nu, ensam på ett fik i Berlin. De två kärlekarna har jag lämnat hemma i två dagar. Det är bra att längta lite men detta är första gången jag är ifrån Alfie så här länge. Två dygn.

Är ensam just nu men om någon timme eller så rasar det in massa folk från sverige. Mamma, mina två fina systrar och två av mammas fina vänner. Mamma fyllde 60 i dagarna och det måste ju firas! Så snart får vi kramas och det längtar jag också efter.

Alfie går, Alfie går!

Det har varit en stor dag för familjen Sonestedt Lampen. Imorse ställde jag Alfie på köksgolvet och där stod han kvar, alldeles själv, i flera sekunder. Nick satt på huk någon meter ifrån honom. Helt plötsligt började han röra på sig, satte ena foten framför den andra, för att sedan sätta den andra foten framför den första. Han gick hela vägen till Nicks famn! Vår lille pöjk kan gå! 

Potta

När Alfie var åtta månader var jag en sväng på Ikea och köpte lite grejer. Jag snodde åt mig en potta när jag ändå var där, den kostade ju bara £5. Jag har hört att man kan börja potträna bebisar så fort de kan sitta upp själva (eller tidigare om man håller i dem) men jag hade inga direkta planer på detta. Jag kom hem och ville bara prova den på Alfie. Och som magik började han efter några sekunder bajsa. Tillfällighet, tänkte jag, vad kul! Fast det var nog inte det. Jag har satt honom på pottan varje morgon sedan dess och varje gång har det blivit jackpot. Inga kladdiga blöjor, hurra för alla inblandade! Dessutom tycker han att det hela är väldigt kul, att titta i pottan efter och se resultatet för att sedan snabbt krypa med till toaletten och se kalaset bli nerspolat.

Igår när jag skulle göra mig iordning för att gå ut, tog jag med mig Alfie in på toaletten. Jag borstade tänderna, sminkade mig och satte upp håret. När jag var klar gick jag snabbt ut i hallen och tog på mig skorna. När jag kom in igen 30 sekunder senare satt han bredvid toalettstolen med toaborste-hållaren i händerna. Han var helt blöt från hakan och ner. Killen var väl törstig och tyckte att det verkade vara en fin ide att ta sig lite att dricka. Jag tog honom snabbt till kranen och dränkte hela hans ansikte med rent vatten. Han mår fortfarande bra så inget att oroa sig för men det gäller att vara på sin vakt märker jag.

Alfie har fått en tand!

Han stoppade precis in mitt pekfinger i sin mun och där den var - en liten liten tand! Det är ju otroligt tidigt att få sin första tand redan vid 10 månader, de flesta barn får den först normalt vid 18 månader. Han är en speciell liten kille min Alfie. Ett underbarn kan man kanske säga.

Pank

Nu ska jag ta och klaga lite.
När jag jobbade heltid innan Alfie kom till världen hade vi det ganska bra ekonomiskt ställt jag och Nick. Inte helt fantastiskt men vi hade ändå råd att åka på semester, köpa kameror, datorer och gå ut och äta på restaurang lite då och då. Under föräldraledigheten blev det knapert och vi klarade oss precis. Nu när den är slut är det rent åt helvete. Jag får inga pengar från CSN för att jag bott utomlands för länge. Jag kan inte ta lån här i England för att utbildningen inte är på universitetsnivå. Vi har inte rätt till några bidrag eftersom vi inte räknas till låginkomsttagare. Vi lever på en lön, vi är tre personer i en liten men dyr tvåa, jag pluggar tre dagar i veckan och dagis kostar skjortan. Dyra skjortan. Motsvarande 800 kr per dag. PER DAG. (Och tro inte att man får kvalitet för det. Men det tar jag i ett annat inlägg) Vi har löst detta för tillfället med vänner som passar Alfie för en lite billigare penning. Vi kommer överleva, det kommer vi. Men vi kommer ha nått absolut botten när studieåret är slut. Sparade pengar är väl till för situationer som denna. Och vi tar gladeligen emot frivilliga barnvakter, måndagar, tisdagar och fredagar :)

Tro inte att det hade blivit bättre om jag hade jobbat och lämnat Alfie på dagis. Nej, för jag tjänade nämligen inte 800 kr per dag. Vi hade gått back. Absurt. Den bästa lösningen för våran ekonomi hade varit om jag stannat hemma. Men då hade jag blivit deprimerad på riktigt. Att offra en framtida karriär för att bli hemmafru. Fy fan, jag vill kräkas när jag tänker så. Jag älskar att vara mamma till Alfie. Men jag måste få vara Malin också, annars går jag sönder. Så det är ändå värt det, den här stressen. Och det kommer bli bättre.

Nu är mammaledigheten äntligen slut

Jag har haft så mycket för mig att jag har lagt den här bloggen åt sidan litegrann.

Alfie har blivit nio och en halv månad, han kryper omkring som en snabb spindel över golven, öppnar köksskåp, river böcker ur bokhyllan och undersöker allt som undersökas kan. Han gillar inte att bli matad utan vill helst göra själv, broccoli, tomathalvor och macka är favoriterna. Jag ammar fortfarande lite då och då men funderar på att sluta snart, vi gör det mest för att mysa, jag har inte så mycket mjölk kvar.

Föräldraledigheten är slut och jag har börjat plugga. Herregud, det trodde jag inte för något år sedan att jag någonsin skulle vilja göra. Men under den åtta månaders ledigheten hände något. Jag hade jag tid att tänka. Perspektivet ändrades när jag blev mamma och jag kände att jag måste göra något som betyder något för mej. Jag ville inte bara ta ett vilket-som-helst jobb bara för att få lön. Och jag ville absolut inte bli hemmafru. Så, mammaledigheten är äntligen slut. Jag tänkte att jag skulle ha tid att göra massa roliga saker, vara kreativ, sy kläder till Alfie, testa massa nya recept, träffa gamla vänner och träffa nya familjer i vårat område. Istället blev jag helt deprimerad, jag gjorde ingenting, ville ingenting, orkade ingenting. Jag satt i mysbyxor ända till sena eftermiddagen och bytte egentligen bara om för att jag inte ville höra några kommentarer från Nick när han kom hem från jobbet. Jag kände att mina gamla vänner gjorde sin grej och jag gjorde min. Gick inte på några "play groups" eller mammagrupper för jag intalade mig själv att jag nog ändå inte skulle gilla mammorna här. Vi bor i ett ganska "fint" område. De är nog bara gamla, tråkiga och rika, tänkte jag. Jag och Nick gled ifrån varandra, helt plötsligt kände jag att vi var så fruktansvärt olika. Självkänslan hade nått botten och jag kände inte igen mig själv. Det var dags för förändring. Jag började prata, med Nick först. Snart började allt kännas bättre, vi hittade tillbaks till varandra. Jag tog kontakt med mina vänner och insåg hur viktiga de är för mig. Jag sökte till en skola och kom in. Helt plötsigt hade mitt liv fått en ny vändning. Så himla skönt.

Jag läser en förberedande kurs för att sedan läsa till barnmorska på universitetet. Jag läser biologi, psykologi, samhällskunskap med inrikting folkhälsa, barnmorskestudier, matte och så lite IT och studieteknik. Ansökningen till univesiteten ska vara inne om ett par månader så jag håller på att förbereda ett personligt brev och läser på så mycket det bara går om yrket. Genom det hoppas jag att jag blir kallad på intervju. Efter det hoppas jag att jag blir preliminärt antagen. Och efter det hoppas jag på att jag får så bra betyg som möjligt i kursen jag gör nu. Det är en himla process men jag är glad att de går på personlighet som komplement till betyg, en barnmorska ska ju inte bara vara intelligent utan omtänksam också.

Det är brist på barnmorskor men det är inte helt lätt att komma in på universitetet. Problemet är att det inte finns så många kvalificerade barnmorskor som kan handleda studenterna. Ett exempel är Southbank University. De hade 3000 sökande förra året och bara 30 platser. En på 100 kommer in. Då gäller det att sälja sig själv. Jag ska göra mitt allra bästa och jag hoppas, hoppas så att det går vägen.

Vilka framsteg. Snart flyttar han hemifrån.

Lille plutten har varit sjuk i en vecka nu. Diarre har stått på schemat. Jag har låtit honom åla omkring utan blöja här hemma, det är liksom ingen ide att sätta på honom en när den måste av med en gång. Så det blir att åla efter med trasor och papper istället. Och många bad blir det. Health vistitorn (BVC) sa att om det inte har blivit bättre efter helgen ska jag gå till doktorn. Tydligen är detta vanligt att det kan hålla i sig ett tag. Han är lika pigg och glad som vanligt och äter och dricker mycket så det är skönt. En sak jag har noterat som är lite märklig är att han inte har kräkts en enda gång på hela veckan. Alfie är en riktig kräkbebis annars så det måste ligga trasor överallt här hemma, inom räckhåll så man snabbt kan torka när olyckan är framme. Oftast efter varje mål och varje dryck. Flera gånger ibland. Ofta vet jag inte var jag ska börja torka - Alfie, golvet eller mig själv? Men nu är alla trasor tvättade, ihopvikta och ligger och väntar i garderoben.

Favoritleken just nu är lampleken. Jag bär honom på höften och så går vi in i ett rum. Jag säger "Var är lampan?" Alfie tittar direkt upp i taket och ser lampan. "Titta lampan!" säger jag, han ler stort och sparkar med benen och viftar med armarna, tittar på mig och så tittar vi upp på lampan tillsammans. Så går vi in i ett annat rum. "Var är lampan?" Han tittar upp i taket och ser lampan, "Titta lampan!" säger jag, han ler stort, sparkar med benen och viftar med armarna, tittar på mig och så tittar vi upp på lampan tillsammans. Så går vi in i nästa rum. Jag säger "Var är lampan?" Han tittar upp och ser lampan, ja, ni fattar. Det kan kanske tros att denna lek inte uppskattas av mig men det gör den verkligen. Detta är första ordet jag märker att han förstår. Vilken lycka jag kände första gången det hände. Han vet vad lampa är!

Idag satt han på soffan, han lekte med nån pryl när han vände sig om och såg lite roliga saker på ryggstödet av soffan. Han tog tag och ställde sig upp och lutade sig och höll i med ena handen så han kunde undersöka med den andra. Detta var också en "första gång"! Vilka framsteg. Snart flyttar han hemifrån.

Det ordnar sig alltid. Man måste bara hjälpa till lite.

Så, Alfie fortsätter att sova hela nätterna och gråter inte heller när jag lämnar rummet när han ska sova. Jag smyger på honom och tjuvkikar och ser att han ligger och bökar lite, suger lite på tummen, bökar lite till, ställer sig på alla fyra och gungar fram och tillbaka, lägger sig ner, vänder på huvudet och somnar till slut. Lille plutten, det är härligt för mig att se att han är trygg.

Jag är inne i en period av ovisshet nu, jag gillar det inte. Företaget jag jobbar för gick i konkurs i slutet av juni så att börja jobba där igen när min mammaledighet är över om ett par månader är uteslutet. Jag kände att jag inte ville tillbaks dit ändå så att detta hände var bara bra för mig. Då MÅSTE jag förändra min situation. Jag vill plugga, skaffa mig en utbildning. Jag vet vad jag vill göra men jag har inte ansökt än så jag håller inne på informationen lite till. Vi har bara Nicks lön att leva på så jag måste veta att det funkar på den fronten också. Får jag CSN-bidrag? Hur löser vi detta med barnomsorg? Förskola är inte skattefinansierat som i Sverige så det går på nästan en månadslön om man behöver ha barnet där heltid. Då har vi två alternativ: 1) Jag struntar i utbildning och blir hemmafru. 2) Vi bor på gatan. Gött!
Jag har hört att man får hjälp med dagiskostnaderna om man studerar, jag måste bara ta reda på hur det går till.

Vi funderar på att flytta från den här lägenheten till något större. Det vore skönt att ha ett rum till, att Alfie kan få sitt eget. Och att vi kan få vårt sovrum tillbaka. För här blir inga barn gjorda förstår ni! Och vi vill väl alla att Alfie ska få sig ett litet syskon någon gång, eller hur? Fast så kommer vi tillbaks till det här med pengar. För att ha råd kan vi inte bo där vi bor nu, i Crouch End. Vi håller på att undersöka nya områden, till och med utanför London, med tågförbindelser in.

Detta gör att jag har svårt att slappna av, svårt att njuta av nuet, svårt att LEVA i nuet. Jag vill veta hur det kommer bli! Jag vill veta att det ordnar sig.

När jag var 15 år bestämde jag och min kompis Emeline att "Det ordnar sig" skulle bli vårt livsmotto. Jag gillar det fortfarande. Det ordnar sig alltid. Man måste bara hjälpa till lite.

Han sov 11 timmar i sträck

Klockan är lite över sex på morgonen. Vi sitter i soffan och morgnar oss. Alfie somnade vid sju, sov i 11 timmar i sträck, utan att vakna en enda gång. Det känns som att jag har lurat honom. "Gick du på den enkla? Att jag inte ger dig mat på fem nätter. Så sover du istället?" Alfie. Så jävla ägd.

Anna Wahlgren - Kan du lära min son att sova hela natten?

Våran natt ser ut som sådan att Alfie somnar vid sjusnåret utan problem. Jag brukar ligga där med honom och sjunga tills han somnar. Jag går ut, vi fixar middag, och har vi tur hinner vi äta upp innan Alfie vaknar och behöver sövas om. Under kvällen vaknar han minst en gång i timmen men somnar lätt om bara man kommer in och buffar honom på rumpan några gånger. Tills klockan blir 11 på kvällen, då går det inte längre. Då vill han äta, och han ger sig inte förrän han har fått sin vilja igenom. Resten av natten vaknar han varje timme och vill äta varje gång. Det har blivit så att jag låter honom sova bredvid mig i våran säng så jag snabbt och halvsovande bara vinklar min kropp lite så han kan äta tills han somnar igen.

Detta är inte hållbart, jag har fått nog. Jag kände att vi var tvugna att ta till en "metod" igen. Vi måste lära honom att man kan sova en hel natt utan att äta om man skulle vakna. Och sova i sin egen säng, att det känns tryggt där, utan mammas mjuka kropp. Jag känner att vi måste få våran säng tillbaka, jag vill sova på natten och jag vill att Alfie ska göra det också.

Anna Wahlgren. Enligt hennes metod ska barnet lära sig att Sova Hela Natten. Man lägger barnet på mage och buffar på rumpan rytmiskt tills barnet är lugnt. Då släpper man, säger en ramsa (t ex "God natt, god natt och sov så gott") om och om igen samtidigt som man går mot dörren. Tanken är att barnet ska känna sig trygg med ramsan och kunna somna. När barnet vaknar på natten repeterar man ramsan tills barnet reagerar, lyssnar och tystnar. Vi har gjort fyra nätter nu. Första natten var helt otroligt jobbig. Han vaknade som vanligt varje timme på kvällen men kunde somna om utan större problem. Från midnatt och tre timmar framåt grät han konstant. Han skrek efter mat men fick inget. Det enda han fick var lite buffningar på rumpan då och då och ett "gonatt gonatt och sov så gott" om och om igen. Jag låg där och kände hur jag nästan fick magsår. Det var så stressande och hjärtskärande att inte få ta upp honom. Att inte få följa modersinstinkten. Tänk om det inte funkar? Alla barn är ju inte lika! Vi plågar honom bara! Klockan närmade sig tre och han lugnade sig inte. Jag gav upp. Inte så att jag tog honom till mig och ammade honom, nej, men jag tog med honom till köket och gjorde lite gröt. Han åt som om han aldrig fått någon mat och sen sov han i två timmar till.

Andra natten var lite bättre men fortfarande fruktansvärd. Jag lyckades att få honom att somna om mellan varven mestadels av natten. Mellan två och fyra var det jobbigt och jag hade nästan gett upp när han helt plötsligt somnade och sov i tre timmar till.

Tredje natten sov han från sju på kvällen till klockan ett. Jag lyckades få honom att somna om och sen vaknade han klockan tre, klockan fem och sedan upp för dagen klockan sju.

Fjärde natten. Han somnade halv åtta. Vaknade till klockan fyra på morgonen, gnällde lite, jag sa ramsan fyra gånger och så sov han igen för att sedan vakna klockan sju. Han låg där i sin säng på mage, lyfte överkroppen med armarna, tittade på mig, övade lite vokaler och gav sedan ifrån sig världens leende. Vi lekte lite i sängen med pappa Nick och sen tog jag ut honom i vardagsrummet och ammade honom. Men vilken grej! Vilken förändring.

Vi får se hur det går nu i fortsättningen. Jag har precis lagt honom den femte natten. Men om jag kan få en natt då och då som den här, vaknar jag gärna klockan 6 på morgonen och börjar min dag.

Och det här med att Alfie sover på mage.. Han har aldrig kunnat sova på rygg, han får fallreflexer och uppstötningar hela tiden. När han var nyfödd sov han PÅ mig, som en groda. Sedan har han sovit på sidan/mage. Det är helt enkelt det enda som har funkat.

Alfie är sju månader

Jag älskar att följa Alfies utveckling. Det är så mycket som händer på så kort tid. I Sverige när jag åkte dit med honom i 11 dagar över midsommar var han inne i sin tredje skrikperiod. Han liksom testar rösten, ser hur högt han kan skrika. Han är inte arg, inte glad, han ger bara ifrån sig korta, men väldigt höga falsettljud. Första gången det hände var i Sverige i påskas. Det upptäckandet var för honom helt otroligt. Man kunde inte få kontakt med honom under de här sessionerna, han var i sin egen värld, tittade ut i intet, rynkade pannan, koncentrerade sig och gav ifrån sig en riktig jäkel till tjut. Det varade i fyra dagar och sen gick det över. Han hade lärt sig nåt nytt. Jag märker sedan att han använder sig av denna nyfunna talang i situationer där det ger verkan. Till exempel när inte får som han vill och blir riktigt förbannad. Detta är intressant tycker jag.

I Sverige pratade han även ganska mycket. Mest om ABBA, vet inte varför, han har aldrig hört dem vad jag vet. Han sa det om och om igen. ABBA... ABBA... ABBA... Igår morse när han vaknade hade han plötsligt avancerat. Bababababababa lät det. Ganska snabbt. Jag och Nick tittade på honom där han låg mittemellan oss. Vi satte honom upp, han log och sträckte ut tungan, fuktade läpparna som en vuxen. Och detta har han fortsatt med nu sedan dess. Han sträcker ut sin lilla tunga och fuktar läpparna. Och så säger han babababababa. Detta kanske inte låter så spännande men när han gör detta är han så söt att jag inte vet vart jag ska ta vägen.

Just nu sitter han på golvet och leker med två leksaker. TVÅ leksaker. Samtidigt! Detta är nytt för idag! Igår höll han bara i EN leksak, vände och vred, tuggade och skakade. Och idag! Nu håller han en marackas med vänster hand, sina solglasögon med höger. Och slår han med glasögonen på marackasen. DET är talang det.

I Sverige lärde han sig även att sitta upp, på riktigt. Han kan inte sätta sig själv men sätter man honom på golvet sitter han där och leker länge länge. Friheten blir större så klart för honom. Han kan vända och vrida på huvudet och ta tag i saker som han vill. Han badade i baljan när det var varmt ute och märkte att han kunde förflytta sig framåt i baljan genom att studsa lite och hasa. Han kanske kommer bli en sån. Stjärthasare istället för krypare. Han hatar fortfarande att vara på mage, även om han kan lyfta överkroppen med armarna. Han kan ligga så i 20 sekunder kanske, sen börjar han klaga.

Favoritmusiken just nu är mormor Maritas skiva "rim & ramsor". Vi har lyssnat på den säkert hundra gånger och varje gång jag sätter på den slutar han tvärt med vad han håller på med, tittar på högtalarna och ger ifrån sig världens leende och börjar studsa. Sen kan han sitta där och bara lyssna på skivan i en halvtimme. Det är fint att ha en sån mormor.

Day date

Sitter på puben. Min mamma är på besök så hon är med Alfie idag. Känns tryggt, lektanten Marita, vilken dröm!
Jag och Nick pratar med varandra som ett par. Det känns fint, vi blir lite runda under fötterna och vi pratar om livet. Vi är inte bara mamma och pappa. Vi är två personer som älskar varandra.

Min första utekväll

Så, jag var ute igår. För första gången sedan Alfie föddes det 4e december 2010 lämnade jag honom men Nick i några timmar. Det kändes konstigt faktiskt att säga hej då i hallen. Jag gick ner till tågstationen och väntade. Även där kändes det tomt men spännande. När tåg som inte stannade vid denna stationen utan bara svischade förbi med hög fart var min reaktion att skydda. Alfie blir nämligen rädd när det händer, han vet ju inte vad det är. När jag upptäckte att jag var själv spred sig känslan av frihet igen.

Showen var verkligen bra, han är så himla rolig, Michael McIntyre. Han skojar om banala saker och igenkänningsfaktorn är hög! Vi var bara 50 pers i publiken, förra gången jag såg honom var det på ett fullsatt Wembley arena. Han ger kanske 10 sådana här föreställningar, för att testa nytt material inför sin kommande turne, hösten 2012. Han är bra han. Det blir att köpa biljetter snart.

Men roligast av allt var att kunna gå ut och känna mig som Malin, och inte bara en mamma. Jag behövde bara tänka på mig själv, jag kunde dricka ett par glas vin och slappna av. Och veta att Nick och Alfie har det mysigt där hemma. Sådana här kvällar får det bli fler av. I've got some catching up to do.

Nu gör jag det

Nu har jag sagt hej då till mina älsklingar där hemma, står och väntar på Maria vid Caledonian road station. Om fyra, kanske fem timmar är jag hemma igen. Detta är stort för mig.

Jag har blivit lite friare

Igår lagade jag middag medan Nick matade och nattade Alfie.

Det låter inte så konstigt tycker ni kanske men då ska jag berätta för er att det är. Jag har helammat fram tills nu. Jag har inte ens pumpat mjölk och gett i flaska. Det har inte varit någon ide, Alfie spottar bara ut pipen, han vill inte ha något annat i munnen än just bröstet. Jag har provat så många gånger men det går inte. Mitt sista hopp var häromdan, jag var i affären och köpte en ny pip till flaskan. Märket är MAM och den är platt i formen och matt på ytan, ska kännas lite mer som the real thing.

Jag kom hem, pumpade lite mjölk, hällde i flaskan och förde den till hans mun. Jag kan inte beskriva lyckan inom mig när han snabbt sög i sig all mjölk. Min värld öppnades, jag såg möjligheter, kände en enorm frihet och lättnad. Jag blev så glad att jag började gråta, mina tårar droppade ner på min son där han låg och snuttade på flaskan. Vi kan nu dela på ansvaret att mata honom, jag och Nick. Jag har blivit lite friare.

Så, kväll ska jag ut. För första gången på snart sex månader ska jag lämna Alfie i några timmar. Det är komikern Michael McIntyre som testar nytt material inför sin kommande turne på en liten teater här i närheten. Jag är lite nervös men vet så klart att det kommer gå bra. Jag tror jag kommer sakna honom. Jag meddelar hur det gick.

Spöken finns inte men pingstvänner finns överallt

Alfie har en sån där speldosa som spelar Brahms vaggvisa, den klassiska plink plink-sången och han gillar den verkligen. Han blir helt avslappnad när jag drar i snöret, ligger bara och tittar. Problemet är att den spelar bara i kanske 60 sekunder, sen måste man dra i snöret igen. Det kan bli lite jobbigt efter 20 minuter när jag väntar på att han ska somna. Jag tänkte att den här musiken måste ju finnas på CD. Jag letade och letade och fann till slut en CD som lät jättebra. Lugna låtar som spelas på harpa och speldosa, precis det jag var efter. Ingen jobbig människa som försöker sjunga fint, bara plink-plink. Websidan jag hittade den på var en kristen sådan. De säljer bara kristna böcker och musik. Min direkta tanke var att det var ganska lustigt. Jag skickade tillochmed ett sms till Nick för att berätta lustigheten, att jag hade beställt en CD från en kristen hemsida.

Igår när jag gick ner i trappuppgången sitter där en lapp om en välgörenhetskonsert för hjärtsjukdomar. När jag ser att det är Holy Trinity Church som anordnar slutar jag läsa och fortsätter gå mot porten.

Jag tänker direkt att kristna människor är lite knäppa, att jag inte vill beblanda mig. Jag håller mig utanför, jag lever i den riktiga världen. Jag vill inte att de ska pracka på mig en massa jesussnack som att det vore fakta. För det är inte fakta, det är en tro.

Varför tycker jag så? För att jag är uppvuxen i ateistisk, socialistisk familj är nog den stora anledningen. Jag har inget minne av detta själv men jag vet att mina jämnåriga kusiner har berättat att på grund av morfars skräckhistorier när de var små var de livrädda för pingstvänner. Spöken finns ju inte men pingstvänner, det finns det många av i Falköping, och de är galna på riktigt.

Så, djupt rotad är denna uppfattning. Och så ser jag galningarna på stan, tanten som brukade spela orgel och sjunga jesussånger på plattan i Stockholm, mannen med megafon vid Oxford Circus som berättar för alla att jorden kommer gå under, gubbarna i Golders Green med flygblad som med otäckt pigga blickar och entusiastiska leenden sträcker ut handen mot en, vill att man ska ta ett flygblad, läsa, och känna det dom känner, Jehovas Vittnen som så hemskt gärna vill komma in och prata en liten stund.

Det är inte bra. Jag känner en massa människor som är kristna och helt normala, intelligenta, sympatiska människor. Mina vänner. Synd att galningarna tar så stor plats och liksom färgar hela grejen brun. Det som ska vara fint. Men så är det väl med det mesta. Extremister finns överallt.

Att kräkas på en elefant

Schulman och jag

Nick är på hejdå-fest, en kompis flyttar till New York nästa vecka. Alfie sover och jag sitter här och tittar på Eurovision Song Contest. Jag har alltid gillat det faktiskt. När jag var liten brukade vi göra egna kartor, där vi satte våra poäng på låtarna, så man lättare kunde hålla reda på vilka sånger man tyckte om när det var dags för den riktiga poängsättningen. Det blir mycket roligare då, man blir verkligen involverad. Förra året gjorde jag det också faktiskt, Emma kom hit, så satt vi här och poängsatte bidragen.

I år är jag ensam, den enda personen jag får åsikter av är Alex Schulman som sätter plus på alla låtar. Det blir lite one-way dock, jag kan ju inte direkt bolla med honom.

Festmåltid har jag lagat till för ändamålet, havregrynsgröt med hallonsylt och mjölk. Till efterrätt en köpp te. En riktig engelsk sådan, med socker och mjölk. Det ni!

Hundkex

Det känns som midsommar när hundkexen blommar på parkland walk. Jag sitter här och väntar på Emma och hennes nykläckta son Elton, vi ska ta en liten promenix till parken.

Marinerad kanin

Solen skiner och jag sitter inne och väntar på leverans. Jag beställde en Tripp Trapp-stol häromdagen och den ska komma idag. Jag hoppades på att de skulle komma tidigt men här sitter jag, klockan är snart 18, och de har fortfarande inte kommit.

Sitter och läser om bebisars sömnproblem. Femminutersmetoden funkade bara en vecka, sen var vi tillbaks vid ruta ett, det gick bara inte, han ville inte lugna sig. Nu har jag valt ut ett av alla mjukisdjur han har fått. Jag marinerar det för tillfället innanför tröjan, så det ska lukta mamma (sur mjölk?). Det kan han ha sen att snusa på, kanske somnar han om själv när han vaknar på natten? Nej, det är nog bara önsketänk. Men jag blir mer och mer desperat, det är jobbigt att han vaknar varje timme!

På semester

Den här veckan är vi hemma i Falköping. Ligger och slappar i trädgården gör vi tills solen går ner bakom träden. Skönt.

Jag kan flyga, jag är inte rädd

Jag är egentligen inte rädd för att flyga. När jag har flugigt fram och tillbaka till Sverige under de här åren har jag alltid varit lugn när jag flyger ensam. Och sen började jag resa med Nick. Jag tillät mig helt plötsligt att bli rädd. Jag håller honom hårt i armen och pratar oavbrutet när flyget lyfter. Det är ju det som är värst och jag måste försöka tänka på annat liksom. Nick vill inte prata, han vill läsa tidningen eller en bok. Han ignorerar mig. Han säger att han inte är rädd men jag vet att han är det, lite. För när planet svajar lite grabbar han snabbt tag i armstödet, krampaktigt. Han tror kanske att jag inte ser men det gör jag.
Imorgon är det dags för Alfies första flygning. Jag måste ta tillbaka mitt lugn igen. Och jag tror det går. Nu är min roll trygg mamma. Inte rädd flickvän. Jag kan flyga, jag är inte rädd.

Mammaledig: Dagens look

Top från H&M, tights från Topshops maternity-avdelning, sockar är julklapp för några år sedan, några storlekar stora, kofta är Nicks och han köpte den second hand. Håret är inte klippt sedan i juli förra året. Så! Fint va?

Brödrosthistorien fortsätter

Det verkar som vi inte är de enda som trott att Dualit brödrosten har gått sönder. Som jag skrev i det förra inlägget, min kompis Emma gjorde samma grej. Hon sa detta till sin pojkvän som kunde berätta för henne att det bara var knappen som hade hamnat på I istället för II. Han visste att detta var orsaken bara för att han vid ett tidigare tillfälle gjort samma sak. Han trodde att brödrosten hade gått sönder och sa detta till en vän. Vännen hade då kunnat berätta vad som orskat detta. Kedjan fortsätter.
Igår hade vi besök av Nicks familj och jag berättade denna ganska lustiga historia. Alla skrattade men Nicks syster var tyst och tittade på mig. "So THAT'S why my toaster broke down and now all of a sudden works again"
Jag hittade bruksanvisningen för denna brödrost och det står alldeles tydligt på första sidan vad knappen är till för. Men vem läser bruksanvisningen till en brödrost?

Det SKA vara 64e december

Min käre far ringde och sa att det var alldeles riktigt med det felaktiga datumet. Det SKA vara så när det är ett samordningsnummer. De lägger till 60 till datumet man är född. Så, då slapp jag ringa dem och verka lite halvkorkad. Tack pappa!

Ett annat företag jag slapp kontakta är Dualit. Vi har en brödrost från dem. De ska vara riktigt tåliga med 'life time guarantee'. Den fungerade jättebra i två månader sen gick den plötsligt sönder. Den rostade bara ena brödskivan. Vi blev förbannade jag och Nick. Den var dyr och vi fick den i julklapp av Nicks föräldrar. Vi berättade för dem och de hittade till slut kvittot så vi kunde åka tillbaka till affären. Affären ligger förövrigt i Devon några timmar med tåg från London.
Igår var jag hemma hos min kompis Emma. De har en likadan och jag kom att tänka på våran och berättade att den var trasig. "Har du inte bara den där knappen på I istället för II då? sa hon och pekade på en röd knapp som lyser när brödrosten är igång. Jag har aldrig fattat vad den är till för, tänkt att det var något med värme. Lite värme. Mycket värme. "Jo, för vår brödrost gick också "sönder" en gång när jag gjorde rent den och det var bara den knappen som hade halkat till I".
Så imorse gick jag upp, gjorde en kopp kaffe, lade i två skivor bröd i rosten, och knäppte på knappen till II. Och vet ni vad? Den fungerade! Tänk vad bra! Och ojojoj vad dumma vi hade känt oss om vi tog tåget till affären i Devon bara för att något affärsbiträde skulle trycka till knappen åt oss. Tack Emma!

Född 64e december 2010?

In genom brevinkastet kom idag ett kuvert från Skatteverket. I det låg ett papper som bekräftar att Alfie är registrerad och har fått sitt svenska samordningsnummer. Samordningsnummer får man om man aldrig har varit folkbokförd i Sverige. Det känns skönt att det är ordnat men enligt den signerade kopian vi har fått är han född den 64e december 2010. Det är 60 dagar försent det. Jag får ta och emaila dem och kolla så att det bara är fel på pappret och inte i databasen.

Sitt brittiska pass fick han för några veckor sedan så nu är han klar att resa. Första flygningen blir till Sverige om en vecka. Spännande!

Den där sömnmetoden går sådär. Verkligen bättre än förut och första veckan somnade han på 10 minuter varje natt utan att gråta. Sedan en kväll hände något och han blev alldeles förtvivlad. Han grät så han blev helt svettig. Han tog i så han nästan kräktes. Jag har aldrig hört honom så ledsen. Jag gick in ganska ofta och försökte lugna honom men inget hjälpte. Jag stod ut i 20 minuter, sen lade jag mig bredvid honom och stoppade min tumme i hans mun. Då somnade han på en halv minut. Jag vill inte låta honom bli så ledsen igen, det var fruktansvärt, mitt mammahjärta gjorde så ont. Men vi fortsätter att försöka, jag lämnar rummet om han är lugn.

Jag har ändrat utseendet på bloggen också, mycket finare nu tycker jag själv. Vad tycker du?

Sommar!

Jag läser Anita Schulmans blogginlägg. Hon är höggravid och har massa sammandragningar. Hon känner sig osäker på om det är förvärkar eller kraftiga sammandragningar. För att veta säkert åker hon in till BB för att kolla.

Jag blir lite konfunderad. Man märker väl tids nog vad det är? Även om man aldrig har varit med om det förut. Orka åka in till BB liksom. Det kanske är olika här än i Sverige men här stannar man hemma tills sammandragningarna kommer med under tre minuter emellan. Jag hade öppnat mig sex centimeter när jag kom in. Det är väl skönare att vara hemma och jobba sig igenom värkarna än att vara på ett sjukhus? Fast vi är ju olika, en del kanske känner sig tryggare på ett sjukhus. Och kanske om man har haft en komplicerad graviditet, då ska man väl in direkt antar jag. Who am I to judge really?

Det har varit sommarvärme här i flera dagar. Jag har varit ute i solen och har fina fräknar och rosiga kinder. Det fortsätter idag och vi ska till några vänner och grilla. Härligt!

Svenska mammor i London

Jag har bott här i London i över åtta år. Ändå känner jag mig så himla svensk. Jag känner mig mycket mer svensk här än vad jag gör i Sverige. Där känner jag mig helt vilsen, som en turist i mitt eget land.
Nu när jag fått barn känner jag att jag vill träffa andra föräldrar i samma situation som jag. Jag letade lite på Facebook och hittade en svensk mammagrupp i området där vi bor. De är jättemånga medlemmar och träffas en gång i veckan. Man turas om att ha fika hemma hos sig. Idag åkte jag på min första träff, till en familj i Highgate. Det var över 20 grader och sol så vi satt i deras trädgård och åt kanelbullar och pratade medan barnen sprang runt och lekte. Inte Alfie då, han satt i mitt knä och tuggade på sina solkrämsdränkta händer.

Alla var jättetrevliga, och det känns fint att man liksom förstår varandra. Vi var alla uppvuxna i Sverige men har nu valt att leva här och uppfostra våra barn här. Det är lite trixigt. Men jätteskönt verkligen att jag har hittat den här gruppen.

Kanske inte ska ropa hej...

...men jag började kvällsrutinerna idag med Alfie med ett bad. Vi skrattade och plaskade och sjöng. Sedan tog vi på pyjamasen, gick in i sovrummet, ammade och sedan lade jag ner honom i hans säng. Jag sjöng en sång, stoppade om honom, sa puss och god natt och lämnade rummet. Jag hade öronen på skaft och inväntade klagande från honom. Efter fem minuter var det fortfarande tyst och jag smög försiktigt in och tittade till honom utan att han kunde se mig. Där låg han och pillade med sina händer och tittade på fönstret och det gulblommiga 70-tals påslakanet jag hängt på gardinstången tillfälligt för att få det lite mörkt och mysigt. Jag gick ut igen och väntade ytterligare fem minuter. Inte ett ljud. När jag gick in till honom låg han och sov. Fattar ni? Jag fattar inte! Detta är helt jävla otroligt! HAN SOMNADE PÅ 10 MINUTER! SJÄLV!

Men som sagt. Kanske inte ska ropa hej för tidigt. Ikväll kanske var en bra kväll.

Men hallelulja! Lilla goa Alfie!

Controlled crying method

Min son vill inte sova. Han fightar sömnen hela tiden, så fort han slocknar till börjar han sparka och ha sig. Han tar inte nappen och enda sättet han kan somna är om han får suga på mitt finger eller om han blir ammad till sömns. Han sover i vagnen på dagarna och kan inte sova längre perioder utan vaknar titt som tätt, ibland var tredje minut. Då börjar han gråta argt och jag drar vagnen fram och tillbaka snabbt så han somnar om. Oftast med min tumme i hans mun samtidigt. På nätterna vaknar han varje eller varannan timme och kan inte somna om om han inte får mat. Att lägga honom på kvällen tar oftast två timmar. Två timmar av skrik och gnäll. Jag är lugn och klappar honom på ryggen, sjunger för honom, pratar lugnt. Men han är hysterisk, han blir övertrött och vill inte sova. Jag är helt slut. Jag spenderar dagarna och hela nätterna med att försöka få honom att sova. Det är inte hållbart och jag vill bara gråta. Jag känner mig som en dålig mamma.

Så igår kväll provade vi en "metod". Controlled crying method. Det låter helt hemskt men jag tror att det funkar. Jag går in i sovrummet, ammar honom men ser till att han inte somnar, pratar med honom lugnt och stryker honom över kroppen. Jag lägger ner honom i hans säng, sjunger en vaggvisa, säger godnatt, pussar honom på pannan och går ut. När han börjar gråta väntar jag en minut, jag går in, stryker honom över huvudet, säger lugnande ord, pussar honom på pannan och går ut. Nästa gång väntar jag två minuter, sedan tre, sedan fyra, och sedan var femte minut tills han har somnat.

Det funkade. Han grät inte alls hysteriskt någon gång som han gör när jag är med honom hela tiden. Det var mest lite gnäll. Och efter en timme sov han. Sedan vaknade han bara tre gånger i natt. Vi ska fortsätta med detta. Jag känner mig inte hemsk heller. Jag vet ju att han inte är hungrig eller har ont. Och jag går in till honom ofta och försäkrar honom att jag finns här, att jag hör honom men att jag inte kommer lyfta upp honom. Och inte låta honom suga på mitt finger. Han får faktiskt suga på sin egen hand nu.

Jag hoppas, gud vad jag hoppas, att detta ska fungera. Vad mycket tid jag ska få på dagarna!

Kvällsmat

Har precis upptäckt blogger-appen till android. Så nu sitter jag och rapporterar från sovrummet på Mount view road där det serveras kvällsmat av högsta kvalitet. Tre Michelinstjärnor. Det ni!

Varför jag älskar London

Jag gillar inte att trängas med folk på stan. Jag får panik när jag inte kan gå den takt jag vill. Jag hatar att shoppa och gör det bara om jag måste. Helst då på internet. Jag älskar att sitta på pubar och prata i timmar men helst på dagen innan massa folk kommer och innan de sätter på hög musik. Jag älskar när det är tyst runtomkring mig. Och grönt. Och så bor jag i Europas största stad. Och det passar mig perfekt.

För den här stan kan vara precis som man vill. Vi bor i ett lummigt område i norra London, längst upp på en kulle så man kan se ut över hela stan. Det finns inga affärer och ingen tunnelbana precis här. Husen är fina, victorianska och två våningar höga. När jag öppnar fönstret hör jag inget annat än fågelkvitter.

Vi har nära till några parker och har inte långt till Hampstead Heath, en jättestor hed, med ängar, sjöar som man kan bada i och fina lövskogar.

När vi går dit brukar vi ta Parkland Walk, ett gammalt järnvägsspår som lades ner när en station brann ner för en massa år sedan. Detta är nu ett vackert promenadsstråk på ungefär 5km. Det är träd på båda sidor och man glömmer bort att det finns hus på andra sidan. Man går över broar och under tunnlar och förbi gamla tågstationer.

Igår var det 18 grader varmt och sol och vi bestämde oss för att lämna området. Vi åkte ner till Westminster, träffade Nicks mamma, tog en båt ner för Themsen en timma och gick av i Greenwich. Där finns en mysig marknad med god mat från alla världens hörn, jättefina pubar och en bit bort Greenwich Park där vi satt i solen en lång stund tills den gick ner bakom träden och vi tog båten tillbaka igen.

När vi behöver köpa något, till expempel en door bouncer till Alfie, eller nya datorhögtalare, finns det så mycket att välja mellan. Förutom alla internetbutiker finns det ju hur många riktiga butiker som helst. Och letar man hittar man alltid en bra deal.

Om vi vill resa någonstans är London det perfekta stället att utgå ifrån. Tåg till hela landet utan byten, och flyg till hela världen med massa olika flygbolag.

Och känner jag för att ta in lite kultur finns det hur många gallerier och museum och teatrar och konserter som helst att välja på.

Havet är nära. 40 minuter med tåget och man är i Brighton. Den här bilden är från i somras när min fina lillasyster var här på besök.

Jag älskar den här valfriheten. Allt finns här, inom räckhåll, om man vill.

Tummen mitt i handen

Lille Alfie vägrar napp. Fy fan för att ha en gummiplupp i munnen. Däremot älskar han att suga på fingrar. Mina fingrar. Sin egen tumme kan han nämligen inte hitta. Den ligger ständigt gömd under de andra fingrarna.

Rolig bok

Jag fick den här boken av min kompis Marika. Roliga bilder och igenkännande texter. Ibland verkligen förvånadsvärt igenkännande. Rekommenderas till alla blivande och nyblivna föräldrar. Tack Marika för den!

Friday- Är det ett skämt?

Såg den här videon på YouTube igår. Rebecca Black, 13 år från Californien. Den 11 Mars hade den 3000 views och idag den 18 mars är den uppe i över 16 miljoner views. Den släpptes på iTunes i dagarna och klättrar stadigt upp på försäljningslistan och man läser om henne i alla nyhetstidningar. Min direkta tanke är att flickan har en stenrik arabfarsa som har betalat dyra pengar till en låtskrivare och producent och dessutom fått nån rappare att sjunga lite i videon. 
Men lyssna på texten! "Today is Friday, Friday, we're so excited.. Tomorrow is Saturday and Sunday comes afterwaaards" Är det ett skämt? Allt påminner mig om The Lonely Island och deras låtar som Dick in a box och I'm on a boat.


Vad tror du?

Bankkort på vift

Jag har tappat min plånbok. Igår, någonstans mellan Finsbury Park Station och mitt hem. Jobbigt, det är så mycket som måste ringas och fixas och spärras.

När jag ringde en av bankerna (Santander, jag hatar dem) för att spärra mitt kort och beställa ett nytt ville mannen i telefonen fråga några frågor för att säkert veta att det var jag som ringde. De första frågorna var enkla, mitt namn och födelsedatum och adress och var jag senast använde kortet. Sedan frågade han: "How often do we pay intrest into your account?" Detta visste jag så klart inte utan sa till mannen att jag bara skulle kolla på ett bankutdrag och se om det stod. "You can't see it there." sa han. "How am I supposed to know the answer to that question, that's ridiciulous" sa jag. "So you don't know the answer, let me go to the next question... Which month and year did you open this bank account?"
Alltså det var som ett skämt. Jag kommer ihåg månaden och året när jag åkte flygplan för första gången. Jag kommer ihåg månaden och året då jag träffade Nick. Jag kommer ihåg månaden och året jag flyttade till London. Jag kommer inte ihåg månaden och året jag öppnade detta bankkonto. "I'm afraid you have failed this security check, someone will call you back within four hours for further questions"

Är de helt dumma i huvudet?

På tal om säkerhet och just denna bank. De låter en ta ut £500 över kassan utan någon som helst form av ID-handling. Allt man behöver är kortet.

Näe. Jag tror jag ska lämna dem. Göra slut för alltid.

Kraam på dä!

Förresten, är det bara jag som tycker att alla barnmorskor i "En unge i minuten" låter som Farbror Barbro? Är det dialekten eller bara sättet de pratar på?

Det finns inga genvägar fram till den perfekta förlossningen. Kraam på dä!

Första gången vi möts

Nu har jag sett de två avsnitten av "En unge i minuten". Det är så vackert. Jag andas med dem, jag krystar med dem. Och gråter när ungen äntligen kommer ut.

När jag födde Alfie grät jag inte. Jo, efter några minuter gjorde jag det kanske, men absolut inte som jag gör när jag ser på andras förlossningar. Det fanns liksom inte plats för tårar. Det var bara så omtumlande. Efter att ha kämpat mig igenom timme efter timme, värk efter värk, gått in i mig själv, tajmat värkarbetet, koncentrerat mig på andning, visualiserat öppning, försokt slappna av när hela kroppen ville krampa, samlat kraft emellan för att ta mig igenom nästa, allt blir starkare och starkare, tätare och tätare, krystvärkarna kommer och man tar i för land och rike och helt plötsligt slutar allt och man har en liten bebis på bröstet, en människa som är en del av en, ett ansikte som är bekant men samtidigt främmande. Första gången vi möts.
Transportsträckan var lång. Slutspurten blev till en tsunami och nu är vi här. Lugnet efter stormen. Stillsamt. Vackert.

En Unge I Minuten

Jag har precis upptäckt att man kan se En Unge I Minuten på TV4play nu. De har precis visat den andra säsongen av den brittiska serien One Born Every Minute och för ett år sedan när jag fick reda på att jag var gravid kunde jag inte få nog av att titta. Jag slukade varenda avsnitt och varenda liten video på YouTube av förlossningar. Jag längtade så! Jag var så nyfiken, så exalterad på hur det skulle kännas.

Nu i efterhand förstår jag hur viktigt och nyttigt detta var för mig. För genom att titta på alla olika sorters förlossningar kunde jag förbereda mig. Jag såg hur jobbigt det var för vissa och hur andra verkade klara det bättre. Det sitter i psyket. De var ju alla med om samma sak. Jag bestämde mig för att jag skulle klara det bra. Jag bestämde mig för att vara stark. Att inte tycka synd om mig själv. För det är inte synd om en. Att föda barn är en fantastisk sak att vara med om och männen ska vara avundsjuka på oss.

Apple. De djävlarna

Min pappa datorexperten är här på besök och för ett par dagar sedan påpekade han att min Mac bli väldigt varm när man har några program öppna. Den blir ibland så varm att man bränner sig på den. Detta kan vara farligt för datorn så jag gick in på Apple Store i fredags och frågade vad jag skulle göra. Killen sa att jag skulle ta med mig datorn till butiken så kunde teknikerna kolla på den och ge mig ett pris på hur mycket det skulle kosta att fixa den. Jag frågade om han hade en aning om hur mycket det kunde bli. "Runt £250 skulle jag tro"
Tvåhundrafemtio pund. För att förmodligen bara göra rent fläktarna. Jag gick därifrån och kände mig arg. Bara för att det inte finns någon konkurrens känner de att de har rätt våldta mig. Och jag ska le och bara ge. Tänker att om jag säger nej till erbjudandet spelar det ingen roll. För jag är redan förälskad i Appleprodukter och kommer spendera flera hundra pund på en ny dator när denna dör. En win-win situation för dem. De djävlarna.

Jag bokade tid till Lördagen och gick dit med min dator. Killen bakom "Genius bar" som de kallar det för tog en titt och såg att det fanns en liten spricka i plasten, nedanför pekplattan (heter det så?). Det har ingenting med värmen att göra men han sa att när de ändå tar isär datorn kan de byta ut hela ytan med tangentbordet. Gratis. "Gratis?" undrade jag." Ja", sa han. "Det ingår."

Jag lämnade butiken och två timmar senare ringde de och sa att min MacBook var klar för hämtning. Den såg så fin ut. Som ny. Vit och skimrande. Vilket lyft. Jag frågade igen hur mycket de ville ha för detta. Allting kunde ju inte vara gratis. "Inget" sa hon. "Det ingår i försäkringen". "Jahaja, just det" sa jag, tog datorn och gick därifrån.

Försäkringen. Jag har ingen försäkring. Jag köpte datorn från en skum kille på en fest för tre år sen. Jag såg honom från andra sidan rummet och noterade att han hade tandställning. Men när han kom närmare för att hälsa såg jag att det var hans tänder. De var grå, nästan svarta. Han såg ut lite som en uteliggare. Senare på kvällen satt vi ett gäng och pratade och jag började beklaga mig över min långsamma Dell laptop och sa att jag nog skulle köpa en ny. Då sken killen med tänderna upp. Han hade av en "ren tillfällighet" en MacBook med sig till försäljning. Han kallade sig för "Mac specialist". Jaja, stöldgods eller inte, tänkte jag. En snabb runda till bankomaten och datorn var min. Jag ägde nu en finfin dator som nästan var ny till ett jättelågt pris.

Nu sitter jag här och tittar på kvittot från lördagens visit till Apple Store. Datorn var inköpt för fyra år sedan med tillagd försäkring. AppleCare. Tack, säger jag då. Men jag kan ändå inte hjälpa att känna mig lite oärlig.

Krypa upp på sin mamma som en groda

Det hände något när Alfie blev tre månader. Han är en helt annan bäbis. Han kan ligga själv på golvet i sitt baby gym och leka i 20 minuter. Skratta för sig själv. Upptäcka. Titta förundrande på sina egna händer. Han börjar kanske misstänka att de där sakerna faktiskt sitter fast och att man kan kontrollera dem om man koncentrerar sig riktigt riktigt mycket. Stoppa dem i munnen.

Och jag är en annan mamma. Jag känner mig bekväm i rollen. Jag vet vad jag gör. Vi känner varandra nu, jag och Alfie och det är så himla skönt. Jag tänkte på hur jag kände mig i början. Fast. Jag hade inte tid med något annat än att bara vara med honom. Alfie var så liten, så ömtålig, så närhetstörstande. Han kunde bara sova på mitt bröst. Jag kom ihåg att jag trodde att det skulle vara så alltid. När Alfie är 16 år skulle han krypa ner i sängen med oss, göra sig till en liten boll, klänga fast vid min nacke och somna på mitt bröst. Som en groda.

Alfie brukar inte ha skor på sig. Han kan ju inte stå än så det känns ju onödigt. Men när man får såna här fina i present måste han ha på sig dem en liten stund. Tillsammans med de snygga jeansen. Det är roligt att ibland ta på honom kläder så han ser ut som en vuxen.

Den där bröstmjölkglassen förresten. Det har gått helt överstyr. De drog in försäljningen för health and safety reasons och nu stämmer Lady Gaga företaget för att namnet är för likt hennes. Hon tycker att bara tanken av människomjölkglass är kräkframkallande. Mäh, tänker jag. Chilla liksom.

Som en riktig tattare

Jag sitter och funderar på detta att inte känna sig rotad och börjar räkna hur många olika adresser jag bott på de senaste åtta åren. Det är 13 stycken. 13 olika hem på åtta år. Ett ställe bodde jag bara i två veckor för jag avskydde det så och ett annat i två år. När jag bodde i Sverige ett tag 2007 blev det tre olika boenden. Som en riktig tattare.

Släppa på trycket

Något jag inte visste innan jag skaffade barn är att pojkar, av ren reflex, kissar så fort man tar av blöjan. När det blir luftigt och härligt, då släpper de på trycket. Inte varje gång men ganska ofta. Jag försöker alltid vara beredd, jag står där vid skötbordet och väntar med blöja eller handduk eller trasa för att ta emot. Det är en sport kan man säga, man vet aldrig när det kommer, eller hur mycket. Och ibland när jag lyckats fånga det mesta och tror att det är över - då kommer det en omgång till. Dessutom sparkar pojken så himlans med benen så strålen sprutar från sida till sida. För det mesta orkar jag inte stå där så länge. Jag tänker att om jag är snabb istället, då kanske han inte hinner kissa förrän den nya blöjan är på. Och verkligen ganska ofta händer det. 

Jag gör rent honom, rullar ihop blöjan, och vänder mig om i två sekunder för att kasta den i soporna. När jag sedan vänder mig mot Alfie igen står strålen högt i skyn. Just den här gången lyckades han inte kissa en enda droppe på skötbordet eller golvet som han brukar. Allt kom på hans egen tröja. En annan gång kom det mesta i ansiktet på honom. Men Alfie då.

Att bo i en resväska

Sedan jag flyttade till London har allting alltid varit temporärt. Varje säng, varje rum, varje lägenhet, varje jobb. Har inte velat känna mig bunden. Har bara kunnat planera ett par månader framåt. Hade kontantkort till mobilen jättelänge och när jag till slut bestämde mig för att skaffa ny telefon och 18-månaders abonnemang blev det att jag flyttade hem till Sverige nio månader in i kontraktet. Jag blev helt plötsligt jävligt less på London och det fanns ingen återvändo. Jag fick panik, jag hatade det, jag var tvungen att flytta. Jag kunde inte avbryta kontraktet så jag hade bara valet att helt enkelt strunta att betala räkningarna som kom. Tänkte att jag ändå aldrig skulle återvända till England så det spelade väl ingen roll. Det visade sig sedan att jag bara skulle bo i Sverige i några månader tills jag fick panik igen och bestämde mig för att flytta tillbaks till London. Något år senare fick jag ett brev på posten. "Pay now or go to court". Jag betalade med en gång så klart.
Att skaffa det där abonnemanget var det enda jag gjort på sju år som bundit mig till något. Och så sket det sig.

För ett år sedan flyttade vi till den här lägenheten, jag och Nick. Jag har alltid hyrt lägenheter och rum möblerade eftersom jag vet att jag kommer flytta snart och det blir bara jobbigare ju mer grejer man har. Även denna lägenheten var möblerad när vi flyttade in. Att hyra lägenhet här funkar inte på samma sätt som i Sverige. Här hyr man alltid privat. Det är jättelätt att få kontrakt, nya lägenheter kommer upp varje dag. Men det gäller att vara snabb, annars tar någon annan den. Man kan absolut inte "sova på saken". Jag var den första personen som såg den här lägenheten, jag betalade depositionen med en gång och Nick hade inte ens sett den innan vi flyttade in. Kontrakten är på ett år, efter det vet man inte. Hyresvärden kanske har tänkt att sälja?
Efter att ha pratat med våran hyresvärd har vi bestämt att bo kvar här i ett år till. Så två år blir det. Två år med den här fula svarta skinnsoffan.

Vi har bestämt att nästa lägenhet vi flyttar till ska vara omöblerad. Det ska vara vårt hem. Men våra saker, våran smak.

Men hur länge kommer vi bo där? Hur länge kommer vi bo i London? Hur länge kommer vi bo i England? Det är en risk man får ta. Jag kan inte bo i en resväska hela livet.

Utlandssvensk

Vi åker till Sverige om sju veckor så vi håller på att ansöka om pass till Alfie. Brittiskt pass blir det, det räcker. Vi tog kort på honom igår, fasen vad vi höll på här, jag tog säkert 100 bilder på honom innan det blev rätt. Det är tur att man har digitalkamera. Testade först att hålla upp honom mot en vit vägg men det var värdelöst, kolla liksom:

Så vi la ner honom på en vit handduk på golvet. Det gick bättre.

Så här blev det till slut. Han ser ut som en liten kyckling, gullig som bara den.

Jag ska gå till Svenska Ambassaden imorgon och registrera Alfie så han får sitt eget svenska personnummer. Det känns stort faktiskt. Än så länge är han brittisk medborgare men snart blir han också svensk. Utlandssvensk. Hans efternamn är Sonestedt-Lampen, det står det på hans födelsebevis. I Sverige får man bara ha ett efternamn, det andra måste vara ett mellannamn. Men eftersom de sitter ihop är det ju liksom som ett namn. Jag får se vad de säger imorgon.

Lite ilska en måndagsmorgon

Nu känner jag mig arg här. På BB sa de att vi måste boka tid med våran husläkare för mum+baby sex veckors kontroll, det var det enda besöket vi behövde boka. Så det gjorde jag. De första veckorna efter födseln kom barnmorskor och health visitors hem till oss och vägde och mätte och tog blodprover och kollade så allt stod rätt till. Den sista health visitorn som var här sa att "detta är sista gången ni får hembesök så nu tar er husläkare över". Vad behöver jag göra? frågade jag. Ingenting, sa hon. NHS(National Health Service) glömmer inte bort er, så slappna av, så blir ni kontaktade för framtida läkarbesök. Okej okej, bra, tänkte jag.

Igår tittade jag i Alfies "red book", en bok som man tar med sig till alla besök så läkare och andra kan fylla i. Där står det om vaccinationer. Den första omgången är vid åtta veckor, andra vid 12 och tredje vid 16. Ingen har kontaktat oss och jag har precis upptäckt detta. Alfie är 13 veckor gammal denna vecka. Jag ringde till våran husläkare nu och de sa att det var upp till mig att boka tid. Hur sjutton ska jag veta som nybliven mamma när och hur och var och allt om tider och sprutor? Den där tanten sa till mig att jag inte behövde göra någonting och nu sitter jag här och är jävligt arg på henne. Jag hoppas att det inte gör någon skada att vi väntat så länge. Och min husläkare kommer tycka att jag är oansvarig för att vi är fem veckor sena. Jag önskar att jag hade namnet på den där tanten så jag kunde prata med henne och säga att hon inte får ge ut den informationen till folk. Skäms.

Baby Gaga

På tal om människomjölkglass.. Från och med idag kan man för £14 köpa just detta i Covent Garden. Vilket sammanträffande! Jag vill smaka! Vissa tycker att det är äckligt bara tanken på vad det faktiskt är. Varför, undrar jag? Att vi dricker komjölk dagligen är väl lite absurt om man tänker på det. Komjölk är ju för kalvar.
Jag föreslog för Nick att vi kan göra egen glass, gratis, men han är inte övertygad. Kanske gör jag det ändå och bjuder honom på efterrätt ikväll. Det man inte vet tar man ju inte skada av.

Människomjölkglass

Idag vaknade jag klockan nio och det första jag får se är detta. Då blir man allt varm i hjärtat. Med de där  vecken på handlederna är det inte så svårt.

Solen skiner och termometern visar 12 grader. Plusgrader that is. Efter att ha regnat i en hel vecka känns det som att det är på tiden. Vi tar tunnelbanan ner till Covent Garden för att pussa på pappa Nick och äta lunch.

Nick är tvungen att gå tillbaks till jobbet och jag och Alfie promenerar ner förbi Trafalgar Square och genom St James' Park. Det är otroligt vackert med påskliljor som blommar och massa folk som går omkring eller sitter ner på parkbänkar och äter sin lunch. Vilken vårkänsla!

Vi går vidare och hälsar på min vän Elizabeth II. Här står vi och väntar på att hon ska öppna dörren. Det gör hon strax och vi går in och dricker en kopp te.

Det är dåligt med kakor på tebjudningen så jag tar och köper en glass och så går vi och sätter oss i Green Park. Alfie får inte smaka. Ibland när mamma är riktigt riktigt kall och fryser, då får han glass. Människomjölkglass. Färsk från tutten. 

Tårar.

När jag är ensam gråter jag. För vad som helst. Jag blir superkänslig och nästan vad som helst får mig att välla över. Jag är inte olycklig, tvärtom, men tycker det är härligt. Just nu har jag på en musikkanal på TV och programmet heter "The biggest selling Brit hits of the 21st century". På 10e plats ligger Leona Lewis, A moment like this. Hon vann X-Factor 2006. Jag såg inte ens den säsongen för jag bodde i Malmö ett tag då men jag har hört att det var det bästa året och Leona är en fin tjej. Jag tittar på TV:n och blir helt uppslukad. Jag lever mig in och är helt fast. Videon visar klipp från tävlingen från början till slut. Det är så fint rakt igenom, man kan se att hon verkligen vill detta, jag känner så för henne. Och i slutet av videon när hon i refrängen går upp ett tonläge visar de samtidigt när de ropar ut hennes namn som vinnare. Då kan jag inte hålla det inne. Leona kan inte tro att det är sant och hon skakar och gråter. Mina ögon fylls av tårar och jag kan inte riktigt se TV:n. Det är vackert.

En gång tittade jag på Moulin Rouge när jag var ensam hemma. Det är ju en jättebra film och även när jag inte är själv rinner tårarna ner för mina kinder när jag ser den. Men detta var helt otroligt. Det fanns ingen som stoppade mig, ingen som jag var tvungen att hålla masken för. Jag grät som ett barn. Högt alltså. När filmen var över var jag helt slut.

Musik har en sådan stark kraft. Minnen och känslor kommer fram med en gång. Men det är inte alltid jag kan lyssna på musik. Mina tankar far iväg och jag kan inte göra något annat än lyssna. Ibland orkar jag inte vara så känslig. Då måste jag ha det tyst. Så mina tankar kan vandra fritt, inte bli styrda. Jag har en Ipod men ingen musik på den. På tunnelbanan eller bussen måste jag få bestämma själv vad jag vill tänka på. Om jag inte orkar tänka tar jag fram Ipoden och spelar patiens. För att ta en paus och koppla ifrån.

Väldigt mycket pengar

Jag saknar Sverige ibland. Jag saknar den höga standarden. Isolerade hus. Dubbel- eller trippelglasfönster. Vi har dubbelglas för detta huset byggdes på 60-talet och har blivit renoverat sedan dess så det är relativt nytt. Jag förstår i och för sig varför de flesta hus har englasfönster. De är ju så gamla. Byggda på 1800-talet. Det är det inte många hus i Sverige som är.

Jag saknar att ha en kran istället för två i badrummet så man slipper välja från kokande hett eller iskallt när man ska tvätta ansiktet. Vår hyresvärd renoverade vårt badrum i våras. Han istallerade en dusch till exempel. Innan hade vi ingen dusch. Jag menar alltså inte att vi inte hade duschkabin. Det har vi fortfarande inte. Vi hade badkar utan dusch. Vi var tvugna att bada varje gång vi ville bli rena. Kan ni tänka er vad jobbigt? Hur som helst, man kan tänka att renoverar man ett badrum så väljer man en blandare och en kran till handfatet så att man kan få ljummet vatten. Vi har kommit så långt inom teknologin. Vår hyresvärd visste kanske inte det. Han körde så som man alltid gjort utan att tänka. Två kranar. Skållhett. Iskallt.

Jag saknar människors allmänna inställning till mat. Jamie Oliver försöker ju ändra på det nu, och det är bra. Jag vill inte att Alfie måste välja på pommes eller pizza när han börjar skolan.
Nu säger jag inte att köttbullar och potatis är speciellt nyttigt men det skär ändå i mitt svenska hjärta varje gång jag står i kön till Ikeas restaurang och hör engelsmännen före mig i kön beställa köttbullar. De beställer dem med pommes och ketchup. "How dare you?!" vill jag skrika till dem. Men det gör jag inte. Sen när det blir min tur säger jag stolt att jag vill ha kokt potatis och extra mycket lingonsylt. Då lägger den jäkeln på pommes på min tallrik! "How dare you?!" vill jag skrika till henne. Men det gör jag inte. Säger med ett leende att jag vill ha mina köttbullar The Swedish way. Med kokt potatis. "Sorry!" säger hon och plockar bort de flesta pommes fritsen. Hon ger mig tallriken och där ligger ändå fyra brunsåsdränkta pommes kvar.


Jag saknar att alla kan metersystemet. Det är tröttsamt att hela tiden konvertera i huvudet till mig själv och andra. Inches, pounds, foot, stones.. Jag såg ett inslag om detta på TV igår. Storbritannien skrev på kontraktet att börja använda metersystemet 1965. 46 år senare och inget har hänt.

Jag saknar jämställdheten, socialismen. Jag avundas skattefinansierade dagis och universitet.
Här kostar dagis £1200 i månaden och de flesta universitetsprogram kostar runt £9000. Jag avundas den långa betalda föräldraledigheten. Föräldrapenning här får man 90% av lönen i sex veckor, sen £400 i månaden i sju och en halv månad.
Allt detta motsvarar ungefär i svenska kronor 40 000 miljarder kronor. Det är väldigt mycket pengar.

Något som jag inte saknar är den svenska vintern. Här har vi snö en gång per år, sen går inte temperaturen under noll grader många fler gånger. När ni har -42 har vi +10 och sol. Det är härligt.