Vilken känsla. Vilken upplevelse. Det går nästan inte att beskriva. När barnmorskan la den lilla människan på mitt bröst och jag såg de små ansiktsdragen var känslan så stark. Den lilla kladdiga människan var det vackraste jag någonsin sett. Omedelbar, villkorslös kärlek. Den här lilla pojken kommer jag älska och skydda med hela min själ.
Och känslan blir starkare och starkare för varje dag som går. Han blir vackrare och vackrare för varje dag som går. Hur ska det sluta? Kan hjärtat gå sönder om man älskar någon för mycket?
13 dagar gammal och han ligger och sover sött i en mjuk filt på ett täcke på golvet. Jag tittar på hans små ansiktsuttryck som ändras varje sekund när han drömmer. Ledsen, arg, glad, förvånad. Och när han vaknar och måste sträcka på varenda liten muskel i ansiktet. Ögonbrynen som höjs och bildar fina veck i pannan så han ser ut som Nicke Nyfiken. Min lilla apa. Mammas lilla vackra apa.
Jag är så stolt och upp över öronen förälskad.
fredag 17 december 2010
torsdag 2 december 2010
Solpaneler och vattenförlossning
Jag tänker på vilken sorts mamma jag kommer bli. En cool mamma hoppas jag. Inte hönsig. Inte rädd, inte en sån där mamma som går runt med sin två-åring i koppel, har ni sett såna? Det gör ont i hjärtat varje gång jag ser dem. Eller om de skulle släppa kopplet så går de 30 cm bakom barnet hela tiden (ifall han ramlar! Eller värre, han kan börja prata med en främling som visar vara sig en pedofil!) Nej, jag tror inte det finns nån risk att jag blir sån alls faktiskt. Jag känner mig rätt lugn.
Jag och Nick har ett superfint förhållande. Det är harmoniskt, vi pratar mycket, förstår varandra, skrattar jätteofta och tycker lika om nästan allt. Jag känner mig glad och lycklig att det här lilla barnet kommer att födas till våran värld och ha oss som föräldrar. Jag gör faktiskt det. Jag och Nick pratade häromdan om vi hade några rädslor om att bli föräldrar. Pengar är såklart en rädsla, vi har inte alls samma skyddsnät här som i Sverige. Vi kommer förlora 1000 pund varje månad på att jag är mammaledig. Det är nästan hela hyran. Och med nya högerregeringen hamnar vi i kläm vilket betyder - inga bidrag. Men men, vi försöker vara positiva iallafall. Detta klarar vi!
Jag liksom Nick är uppvuxna i små städer. Det fanns inte mycket bilar och inte mycket människor. Vi låste inte ens dörren till huset om vi skulle ta en tripp till affären. Vi kunde gå ut och leka när vi ville. Vi hade kompisar på gatan som också var ute och lekte när det passade dem. Man sa hej och log till alla man mötte. Nära till skogen för mig, nära till havet för Nick. Natur. Allt var tryggt och fint.
Och så växte vi upp. Flyttade till London. Europas största stad. 12 miljoner invånare. Träffar varandra. Blir blixtförälskade. Och så skaffar vi barn. Här. I London. Vi säger att det går ju bra än så länge. Tills barnet är ett par år gammalt. Då får vi flytta till en mindre stad, ändå nära till London, men närmare havet kanske?
Så kryper den sig på. Rädslan av rastlöshet. Rädslan av ensamhet. Rädslan av att grannarna kommer ha den otäcka småstadsmentaliteten, trångsyntheten. De läser Daily Mail för de vet inget bättre. De röstar BNP för de vet inget bättre. De gillar inte invandrare. Det gillar inte förändring. Nej men gud, Malin, sluta! Nu är det jag som är trångsynt, så är det förstås inte.
Men, för att undvika denna oro har jag en superbra ide: Man tar med sina vänner med barn här i London, de tänker på samma sätt, ingen vill innerst inne se sitt barn växa upp mitt i stan. Man skapar ett litet samhälle, själva, på landet! Man tar lån och bygger sina egna ekohus (såna jag sett på Grand Designs på TV, med solpaneler på taket och superstora treglasfönster mot söder). Och så kommer man på en fin liten affärside så man klarar sig ekonomiskt. Man kanske kan ha lite djur och så klart odla massa grönsaker. Man föder barn hemma i vardagsrummet i en pool. Alla är lyckliga, man har stora middagar och barnen kan springa ute och leka på fälten. Så. Det gör vi. Härligt.
Jag och Nick har ett superfint förhållande. Det är harmoniskt, vi pratar mycket, förstår varandra, skrattar jätteofta och tycker lika om nästan allt. Jag känner mig glad och lycklig att det här lilla barnet kommer att födas till våran värld och ha oss som föräldrar. Jag gör faktiskt det. Jag och Nick pratade häromdan om vi hade några rädslor om att bli föräldrar. Pengar är såklart en rädsla, vi har inte alls samma skyddsnät här som i Sverige. Vi kommer förlora 1000 pund varje månad på att jag är mammaledig. Det är nästan hela hyran. Och med nya högerregeringen hamnar vi i kläm vilket betyder - inga bidrag. Men men, vi försöker vara positiva iallafall. Detta klarar vi!
Jag liksom Nick är uppvuxna i små städer. Det fanns inte mycket bilar och inte mycket människor. Vi låste inte ens dörren till huset om vi skulle ta en tripp till affären. Vi kunde gå ut och leka när vi ville. Vi hade kompisar på gatan som också var ute och lekte när det passade dem. Man sa hej och log till alla man mötte. Nära till skogen för mig, nära till havet för Nick. Natur. Allt var tryggt och fint.
Och så växte vi upp. Flyttade till London. Europas största stad. 12 miljoner invånare. Träffar varandra. Blir blixtförälskade. Och så skaffar vi barn. Här. I London. Vi säger att det går ju bra än så länge. Tills barnet är ett par år gammalt. Då får vi flytta till en mindre stad, ändå nära till London, men närmare havet kanske?
Så kryper den sig på. Rädslan av rastlöshet. Rädslan av ensamhet. Rädslan av att grannarna kommer ha den otäcka småstadsmentaliteten, trångsyntheten. De läser Daily Mail för de vet inget bättre. De röstar BNP för de vet inget bättre. De gillar inte invandrare. Det gillar inte förändring. Nej men gud, Malin, sluta! Nu är det jag som är trångsynt, så är det förstås inte.
Men, för att undvika denna oro har jag en superbra ide: Man tar med sina vänner med barn här i London, de tänker på samma sätt, ingen vill innerst inne se sitt barn växa upp mitt i stan. Man skapar ett litet samhälle, själva, på landet! Man tar lån och bygger sina egna ekohus (såna jag sett på Grand Designs på TV, med solpaneler på taket och superstora treglasfönster mot söder). Och så kommer man på en fin liten affärside så man klarar sig ekonomiskt. Man kanske kan ha lite djur och så klart odla massa grönsaker. Man föder barn hemma i vardagsrummet i en pool. Alla är lyckliga, man har stora middagar och barnen kan springa ute och leka på fälten. Så. Det gör vi. Härligt.
måndag 22 november 2010
Prestationsångest till fullo.
På lördag börjar min mammaledighet. I ett år ska jag vara ledig och bara pyssla om den nya. Det känns så himla konstigt, för första gången i mitt liv ska jag inte gå upp kl sju och traska till bussen. Men jag kan inte vänta. Jag har sagt till jobbet att jag förmodligen kommer tillbaka nästa höst. Men fuck that. Äntligen ska jag sluta jobba där. Det var ett sånt där jobb som jag bara tog för att jag behövde ett. Jag sa tillochmed nej till första erbjudandet, sen när de ringde igen en månad senare och jag fortfarande faktiskt behövde ett jobb tackade jag ja. Och tre år senare är jag fortfarande där. Sitter i ett jävla call centre och bokar hotell till folk.
Jag har alltid sett mej själv som ganska kreativ. När jag var yngre ritade jag och målade mycket. Jag klippte folks hår och sydde mina egna kläder. Så flyttade jag till London och liksom bytte penseln och saxen mot vin och sprit istället. Jag har alltid haft ickeinspirerande jobb här och det enda jag och mina arbetskamrater har haft gemensamt är att gå till puben. Mitt kreativa självförtroende har verkligen nått botten och jag vet inte hur jag ska ta mig upp. Jag är avundsjuk på andra som lyckas, speciellt när de inte är så duktiga. Jag känner ofta att "jag skulle kunna göra det så mycket bättre än hon". Problemet är att inget händer. Jag vågar inte. Tänk om jag misslyckas? Tänk om ingen ger mig beröm?
Jag gick en kurs i år i möbelklädsel. Det var kul att lära sig tekniker för att klä om antika möbler. Resultatet blev jättefint. Men jag fortsatte inte. Och ingenting har hänt sedan dess. För ett par dagar sen pratade jag med en vän som frågade hur det hade gått med den där kursen. Jag berättade att jag tyckte att det var kul men att jag slutade. Då sa han att hans flickvän också hade gått en kurs. En intensivkurs, två dagar bara. (Min varade i 15 veckor) Nu jobbar hon extra i någons workshop och klär om möbler och säljer dem för hundratals - ibland tusen pund styck. Igen kände jag mig avundsjuk. Att hon vågar? Jag känner mig inte bra nog för att göra om och sälja. Måste man inte kunna det perfekt först? Men igen handlar det om självkänsla. Hon har säkert gjort fel några gånger men desto mer hon gör det, desto mer lär hon sig.
Min dröm är att jobba med något som jag älskar, någonting kreativt. Inte 9-5. Steget dit känns jävligt långt just nu men kanske, kanske en dag. Den här kvinnan ser jag upp till. Hon bor i ett hus i skogen utanför Umeå med sin man och hund, och bebis i magen. Hon pysslar, bakar, handlar loppisfynd och gör om hemma mest hela tiden. Hon är självlärd fotograf (eller i allt hon gör) och har eget radioprogram där hon bakar. Tänk om jag kunde vara som hon. Fan vad underbart!
Jag måste lära mig att misslyckas. Allt måste inte vara perfekt hela tiden. Jag måste lära mig att göra saker utan att sukta efter beröm. Men det är svårt. Jättesvårt.
Jag har alltid sett mej själv som ganska kreativ. När jag var yngre ritade jag och målade mycket. Jag klippte folks hår och sydde mina egna kläder. Så flyttade jag till London och liksom bytte penseln och saxen mot vin och sprit istället. Jag har alltid haft ickeinspirerande jobb här och det enda jag och mina arbetskamrater har haft gemensamt är att gå till puben. Mitt kreativa självförtroende har verkligen nått botten och jag vet inte hur jag ska ta mig upp. Jag är avundsjuk på andra som lyckas, speciellt när de inte är så duktiga. Jag känner ofta att "jag skulle kunna göra det så mycket bättre än hon". Problemet är att inget händer. Jag vågar inte. Tänk om jag misslyckas? Tänk om ingen ger mig beröm?
Jag gick en kurs i år i möbelklädsel. Det var kul att lära sig tekniker för att klä om antika möbler. Resultatet blev jättefint. Men jag fortsatte inte. Och ingenting har hänt sedan dess. För ett par dagar sen pratade jag med en vän som frågade hur det hade gått med den där kursen. Jag berättade att jag tyckte att det var kul men att jag slutade. Då sa han att hans flickvän också hade gått en kurs. En intensivkurs, två dagar bara. (Min varade i 15 veckor) Nu jobbar hon extra i någons workshop och klär om möbler och säljer dem för hundratals - ibland tusen pund styck. Igen kände jag mig avundsjuk. Att hon vågar? Jag känner mig inte bra nog för att göra om och sälja. Måste man inte kunna det perfekt först? Men igen handlar det om självkänsla. Hon har säkert gjort fel några gånger men desto mer hon gör det, desto mer lär hon sig.
Min dröm är att jobba med något som jag älskar, någonting kreativt. Inte 9-5. Steget dit känns jävligt långt just nu men kanske, kanske en dag. Den här kvinnan ser jag upp till. Hon bor i ett hus i skogen utanför Umeå med sin man och hund, och bebis i magen. Hon pysslar, bakar, handlar loppisfynd och gör om hemma mest hela tiden. Hon är självlärd fotograf (eller i allt hon gör) och har eget radioprogram där hon bakar. Tänk om jag kunde vara som hon. Fan vad underbart!
Jag måste lära mig att misslyckas. Allt måste inte vara perfekt hela tiden. Jag måste lära mig att göra saker utan att sukta efter beröm. Men det är svårt. Jättesvårt.
torsdag 18 november 2010
No Shit Sherlock.
Jag har blivit lite förvånad av hur man här ser på att föda barn och amma. Jag vet inte hur det är i Sverige men här känns det väldigt medicinskt eller kliniskt. Vi har gått på föraldautbildningar på BB och blev introducerade till något som kallas "breast feeding". Istället för att blanda pulver med mjölk och ge flaska kan man faktiskt låta barnet suga på bröstet. "Det finns många fördelar". No shit Sherlock.
"Har ni hört talas om något som heter "Skin to skin"? Det betyder att man låter barnet vila på ens bröst med hudkontakt. Om ni vill ha "skin to skin" med barnet efter det är fött är det en bra ide att skriva det på eran "birth plan". "
Skämtar människan?? Menar hon på allvar att vissa inte vill ha hudkontakt med sitt barn? Måste jag alltså säga till? Helt sjukt.
En kvinna som totalt litade på sin egen förmåga att föda barn men var nervös eftersom hennes man var mycket rädd frågade barnmorskan vad hon kan göra för lugna honom under förlossningen fick till svar: "Epidural. Om du tar ryggmärgsbedövning kommer du vara mycket lugnare och då blir han i sin tur lugnare." Jag blev helt förbannad, hur fan kan hon säga så? Jag och Nick går en kurs i att föda utan rädsla och utan droger. (Fear creates tension creates pain) Att använda sig av andningsövningar, visualiseringstekniker och även självhypnos istället. Jag avbröt barnmorskan och började prata om detta och gav kvinnan telefonnummret till våran lärare. Hon var supertacksam.
Nu vet jag ju inte om allt detta kommer fungera för mig men jag känner mig positiv, vi är ju trots allt bara djur, och djur föder ungar, och det är det jag ska göra om några veckor. Jag är förberedd på smärta men också förberedd på att träffa vårt barn, alldeles alldeles snart.
"Har ni hört talas om något som heter "Skin to skin"? Det betyder att man låter barnet vila på ens bröst med hudkontakt. Om ni vill ha "skin to skin" med barnet efter det är fött är det en bra ide att skriva det på eran "birth plan". "
Skämtar människan?? Menar hon på allvar att vissa inte vill ha hudkontakt med sitt barn? Måste jag alltså säga till? Helt sjukt.
En kvinna som totalt litade på sin egen förmåga att föda barn men var nervös eftersom hennes man var mycket rädd frågade barnmorskan vad hon kan göra för lugna honom under förlossningen fick till svar: "Epidural. Om du tar ryggmärgsbedövning kommer du vara mycket lugnare och då blir han i sin tur lugnare." Jag blev helt förbannad, hur fan kan hon säga så? Jag och Nick går en kurs i att föda utan rädsla och utan droger. (Fear creates tension creates pain) Att använda sig av andningsövningar, visualiseringstekniker och även självhypnos istället. Jag avbröt barnmorskan och började prata om detta och gav kvinnan telefonnummret till våran lärare. Hon var supertacksam.
Nu vet jag ju inte om allt detta kommer fungera för mig men jag känner mig positiv, vi är ju trots allt bara djur, och djur föder ungar, och det är det jag ska göra om några veckor. Jag är förberedd på smärta men också förberedd på att träffa vårt barn, alldeles alldeles snart.
onsdag 17 november 2010
Näsblod och kiss
Ibland tycker jag synd om den lille rackaren i magen. Den har hicka så himla ofta. Känner den nåt? Man vet ju själv hur obekvämt det kan var när hicka inte går over. Jag önskar att jag kunde göra något.
Om några veckor kommer den ut. Tänk, jag ska bli mamma. Nick och jag ska bli mamma och pappa. Vi ska bli de viktigaste personerna i den lilla människans liv. De där människorna som bara är "mamma och pappa", som vet allt, som man ser upp till. Jag och Nick som har varit pojkvän och flickvän, ett par, älskare - förvandlas nu (iallafall i någons annans ögon) till mamma och pappa. Mummy and daddy. Vilket uppdrag. Spännande.
Jag sitter här i soffan och tittar på skräptv. Nån såpaskådis som också ska bli mamma. När jag kom in från kylan idag efter jobbet och näsan rann gick jag och snöt mig. Näsblod. Ofta. Har hört att det är normalt när man är preggie så jag är inte orolig. Jag har kännt mig snuvig och lite förkyld under hela graviditeten också. Det är normalt så jag är inte orolig. Att kissa på sig lite lite när man nyser är också normalt har jag hört. Så jag oroar mig inte. Jag sitter istället i soffan och tittar på skräptv, nyser blod och kissar på mig. Nice.
Om några veckor kommer den ut. Tänk, jag ska bli mamma. Nick och jag ska bli mamma och pappa. Vi ska bli de viktigaste personerna i den lilla människans liv. De där människorna som bara är "mamma och pappa", som vet allt, som man ser upp till. Jag och Nick som har varit pojkvän och flickvän, ett par, älskare - förvandlas nu (iallafall i någons annans ögon) till mamma och pappa. Mummy and daddy. Vilket uppdrag. Spännande.
Jag sitter här i soffan och tittar på skräptv. Nån såpaskådis som också ska bli mamma. När jag kom in från kylan idag efter jobbet och näsan rann gick jag och snöt mig. Näsblod. Ofta. Har hört att det är normalt när man är preggie så jag är inte orolig. Jag har kännt mig snuvig och lite förkyld under hela graviditeten också. Det är normalt så jag är inte orolig. Att kissa på sig lite lite när man nyser är också normalt har jag hört. Så jag oroar mig inte. Jag sitter istället i soffan och tittar på skräptv, nyser blod och kissar på mig. Nice.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)