Nu är mammaledigheten äntligen slut

Jag har haft så mycket för mig att jag har lagt den här bloggen åt sidan litegrann.

Alfie har blivit nio och en halv månad, han kryper omkring som en snabb spindel över golven, öppnar köksskåp, river böcker ur bokhyllan och undersöker allt som undersökas kan. Han gillar inte att bli matad utan vill helst göra själv, broccoli, tomathalvor och macka är favoriterna. Jag ammar fortfarande lite då och då men funderar på att sluta snart, vi gör det mest för att mysa, jag har inte så mycket mjölk kvar.

Föräldraledigheten är slut och jag har börjat plugga. Herregud, det trodde jag inte för något år sedan att jag någonsin skulle vilja göra. Men under den åtta månaders ledigheten hände något. Jag hade jag tid att tänka. Perspektivet ändrades när jag blev mamma och jag kände att jag måste göra något som betyder något för mej. Jag ville inte bara ta ett vilket-som-helst jobb bara för att få lön. Och jag ville absolut inte bli hemmafru. Så, mammaledigheten är äntligen slut. Jag tänkte att jag skulle ha tid att göra massa roliga saker, vara kreativ, sy kläder till Alfie, testa massa nya recept, träffa gamla vänner och träffa nya familjer i vårat område. Istället blev jag helt deprimerad, jag gjorde ingenting, ville ingenting, orkade ingenting. Jag satt i mysbyxor ända till sena eftermiddagen och bytte egentligen bara om för att jag inte ville höra några kommentarer från Nick när han kom hem från jobbet. Jag kände att mina gamla vänner gjorde sin grej och jag gjorde min. Gick inte på några "play groups" eller mammagrupper för jag intalade mig själv att jag nog ändå inte skulle gilla mammorna här. Vi bor i ett ganska "fint" område. De är nog bara gamla, tråkiga och rika, tänkte jag. Jag och Nick gled ifrån varandra, helt plötsligt kände jag att vi var så fruktansvärt olika. Självkänslan hade nått botten och jag kände inte igen mig själv. Det var dags för förändring. Jag började prata, med Nick först. Snart började allt kännas bättre, vi hittade tillbaks till varandra. Jag tog kontakt med mina vänner och insåg hur viktiga de är för mig. Jag sökte till en skola och kom in. Helt plötsigt hade mitt liv fått en ny vändning. Så himla skönt.

Jag läser en förberedande kurs för att sedan läsa till barnmorska på universitetet. Jag läser biologi, psykologi, samhällskunskap med inrikting folkhälsa, barnmorskestudier, matte och så lite IT och studieteknik. Ansökningen till univesiteten ska vara inne om ett par månader så jag håller på att förbereda ett personligt brev och läser på så mycket det bara går om yrket. Genom det hoppas jag att jag blir kallad på intervju. Efter det hoppas jag att jag blir preliminärt antagen. Och efter det hoppas jag på att jag får så bra betyg som möjligt i kursen jag gör nu. Det är en himla process men jag är glad att de går på personlighet som komplement till betyg, en barnmorska ska ju inte bara vara intelligent utan omtänksam också.

Det är brist på barnmorskor men det är inte helt lätt att komma in på universitetet. Problemet är att det inte finns så många kvalificerade barnmorskor som kan handleda studenterna. Ett exempel är Southbank University. De hade 3000 sökande förra året och bara 30 platser. En på 100 kommer in. Då gäller det att sälja sig själv. Jag ska göra mitt allra bästa och jag hoppas, hoppas så att det går vägen.