Pank

Nu ska jag ta och klaga lite.
När jag jobbade heltid innan Alfie kom till världen hade vi det ganska bra ekonomiskt ställt jag och Nick. Inte helt fantastiskt men vi hade ändå råd att åka på semester, köpa kameror, datorer och gå ut och äta på restaurang lite då och då. Under föräldraledigheten blev det knapert och vi klarade oss precis. Nu när den är slut är det rent åt helvete. Jag får inga pengar från CSN för att jag bott utomlands för länge. Jag kan inte ta lån här i England för att utbildningen inte är på universitetsnivå. Vi har inte rätt till några bidrag eftersom vi inte räknas till låginkomsttagare. Vi lever på en lön, vi är tre personer i en liten men dyr tvåa, jag pluggar tre dagar i veckan och dagis kostar skjortan. Dyra skjortan. Motsvarande 800 kr per dag. PER DAG. (Och tro inte att man får kvalitet för det. Men det tar jag i ett annat inlägg) Vi har löst detta för tillfället med vänner som passar Alfie för en lite billigare penning. Vi kommer överleva, det kommer vi. Men vi kommer ha nått absolut botten när studieåret är slut. Sparade pengar är väl till för situationer som denna. Och vi tar gladeligen emot frivilliga barnvakter, måndagar, tisdagar och fredagar :)

Tro inte att det hade blivit bättre om jag hade jobbat och lämnat Alfie på dagis. Nej, för jag tjänade nämligen inte 800 kr per dag. Vi hade gått back. Absurt. Den bästa lösningen för våran ekonomi hade varit om jag stannat hemma. Men då hade jag blivit deprimerad på riktigt. Att offra en framtida karriär för att bli hemmafru. Fy fan, jag vill kräkas när jag tänker så. Jag älskar att vara mamma till Alfie. Men jag måste få vara Malin också, annars går jag sönder. Så det är ändå värt det, den här stressen. Och det kommer bli bättre.