Prestationsångest till fullo.

På lördag börjar min mammaledighet. I ett år ska jag vara ledig och bara pyssla om den nya. Det känns så himla konstigt, för första gången i mitt liv ska jag inte gå upp kl sju och traska till bussen. Men jag kan inte vänta. Jag har sagt till jobbet att jag förmodligen kommer tillbaka nästa höst. Men fuck that. Äntligen ska jag sluta jobba där. Det var ett sånt där jobb som jag bara tog för att jag behövde ett. Jag sa tillochmed nej till första erbjudandet, sen när de ringde igen en månad senare och jag fortfarande faktiskt behövde ett jobb tackade jag ja. Och tre år senare är jag fortfarande där. Sitter i ett jävla call centre och bokar hotell till folk.

Jag har alltid sett mej själv som ganska kreativ. När jag var yngre ritade jag och målade mycket. Jag klippte folks hår och sydde mina egna kläder. Så flyttade jag till London och liksom bytte penseln och saxen mot vin och sprit istället. Jag har alltid haft ickeinspirerande jobb här och det enda jag och mina arbetskamrater har haft gemensamt är att gå till puben. Mitt kreativa självförtroende har verkligen nått botten och jag vet inte hur jag ska ta mig upp. Jag är avundsjuk på andra som lyckas, speciellt när de inte är så duktiga. Jag känner ofta att "jag skulle kunna göra det så mycket bättre än hon". Problemet är att inget händer. Jag vågar inte. Tänk om jag misslyckas? Tänk om ingen ger mig beröm?

Jag gick en kurs i år i möbelklädsel. Det var kul att lära sig tekniker för att klä om antika möbler. Resultatet blev jättefint. Men jag fortsatte inte. Och ingenting har hänt sedan dess. För ett par dagar sen pratade jag med en vän som frågade hur det hade gått med den där kursen. Jag berättade att jag tyckte att det var kul men att jag slutade. Då sa han att hans flickvän också hade gått en kurs. En intensivkurs, två dagar bara. (Min varade i 15 veckor) Nu jobbar hon extra i någons workshop och klär om möbler och säljer dem för hundratals - ibland tusen pund styck. Igen kände jag mig avundsjuk. Att hon vågar? Jag känner mig inte bra nog för att göra om och sälja. Måste man inte kunna det perfekt först? Men igen handlar det om självkänsla. Hon har säkert gjort fel några gånger men desto mer hon gör det, desto mer lär hon sig.

Min dröm är att jobba med något som jag älskar, någonting kreativt. Inte 9-5. Steget dit känns jävligt långt just nu men kanske, kanske en dag. Den här kvinnan ser jag upp till. Hon bor i ett hus i skogen utanför Umeå med sin man och hund, och bebis i magen. Hon pysslar, bakar, handlar loppisfynd och gör om hemma mest hela tiden. Hon är självlärd fotograf (eller i allt hon gör) och har eget radioprogram där hon bakar. Tänk om jag kunde vara som hon. Fan vad underbart!

Jag måste lära mig att misslyckas. Allt måste inte vara perfekt hela tiden. Jag måste lära mig att göra saker utan att sukta efter beröm. Men det är svårt. Jättesvårt.