lördag 16 juli 2011

Anna Wahlgren - Kan du lära min son att sova hela natten?

Våran natt ser ut som sådan att Alfie somnar vid sjusnåret utan problem. Jag brukar ligga där med honom och sjunga tills han somnar. Jag går ut, vi fixar middag, och har vi tur hinner vi äta upp innan Alfie vaknar och behöver sövas om. Under kvällen vaknar han minst en gång i timmen men somnar lätt om bara man kommer in och buffar honom på rumpan några gånger. Tills klockan blir 11 på kvällen, då går det inte längre. Då vill han äta, och han ger sig inte förrän han har fått sin vilja igenom. Resten av natten vaknar han varje timme och vill äta varje gång. Det har blivit så att jag låter honom sova bredvid mig i våran säng så jag snabbt och halvsovande bara vinklar min kropp lite så han kan äta tills han somnar igen.

Detta är inte hållbart, jag har fått nog. Jag kände att vi var tvugna att ta till en "metod" igen. Vi måste lära honom att man kan sova en hel natt utan att äta om man skulle vakna. Och sova i sin egen säng, att det känns tryggt där, utan mammas mjuka kropp. Jag känner att vi måste få våran säng tillbaka, jag vill sova på natten och jag vill att Alfie ska göra det också.

Anna Wahlgren. Enligt hennes metod ska barnet lära sig att Sova Hela Natten. Man lägger barnet på mage och buffar på rumpan rytmiskt tills barnet är lugnt. Då släpper man, säger en ramsa (t ex "God natt, god natt och sov så gott") om och om igen samtidigt som man går mot dörren. Tanken är att barnet ska känna sig trygg med ramsan och kunna somna. När barnet vaknar på natten repeterar man ramsan tills barnet reagerar, lyssnar och tystnar. Vi har gjort fyra nätter nu. Första natten var helt otroligt jobbig. Han vaknade som vanligt varje timme på kvällen men kunde somna om utan större problem. Från midnatt och tre timmar framåt grät han konstant. Han skrek efter mat men fick inget. Det enda han fick var lite buffningar på rumpan då och då och ett "gonatt gonatt och sov så gott" om och om igen. Jag låg där och kände hur jag nästan fick magsår. Det var så stressande och hjärtskärande att inte få ta upp honom. Att inte få följa modersinstinkten. Tänk om det inte funkar? Alla barn är ju inte lika! Vi plågar honom bara! Klockan närmade sig tre och han lugnade sig inte. Jag gav upp. Inte så att jag tog honom till mig och ammade honom, nej, men jag tog med honom till köket och gjorde lite gröt. Han åt som om han aldrig fått någon mat och sen sov han i två timmar till.

Andra natten var lite bättre men fortfarande fruktansvärd. Jag lyckades att få honom att somna om mellan varven mestadels av natten. Mellan två och fyra var det jobbigt och jag hade nästan gett upp när han helt plötsligt somnade och sov i tre timmar till.

Tredje natten sov han från sju på kvällen till klockan ett. Jag lyckades få honom att somna om och sen vaknade han klockan tre, klockan fem och sedan upp för dagen klockan sju.

Fjärde natten. Han somnade halv åtta. Vaknade till klockan fyra på morgonen, gnällde lite, jag sa ramsan fyra gånger och så sov han igen för att sedan vakna klockan sju. Han låg där i sin säng på mage, lyfte överkroppen med armarna, tittade på mig, övade lite vokaler och gav sedan ifrån sig världens leende. Vi lekte lite i sängen med pappa Nick och sen tog jag ut honom i vardagsrummet och ammade honom. Men vilken grej! Vilken förändring.

Vi får se hur det går nu i fortsättningen. Jag har precis lagt honom den femte natten. Men om jag kan få en natt då och då som den här, vaknar jag gärna klockan 6 på morgonen och börjar min dag.

Och det här med att Alfie sover på mage.. Han har aldrig kunnat sova på rygg, han får fallreflexer och uppstötningar hela tiden. När han var nyfödd sov han PÅ mig, som en groda. Sedan har han sovit på sidan/mage. Det är helt enkelt det enda som har funkat.

fredag 8 juli 2011

Alfie är sju månader

Jag älskar att följa Alfies utveckling. Det är så mycket som händer på så kort tid. I Sverige när jag åkte dit med honom i 11 dagar över midsommar var han inne i sin tredje skrikperiod. Han liksom testar rösten, ser hur högt han kan skrika. Han är inte arg, inte glad, han ger bara ifrån sig korta, men väldigt höga falsettljud. Första gången det hände var i Sverige i påskas. Det upptäckandet var för honom helt otroligt. Man kunde inte få kontakt med honom under de här sessionerna, han var i sin egen värld, tittade ut i intet, rynkade pannan, koncentrerade sig och gav ifrån sig en riktig jäkel till tjut. Det varade i fyra dagar och sen gick det över. Han hade lärt sig nåt nytt. Jag märker sedan att han använder sig av denna nyfunna talang i situationer där det ger verkan. Till exempel när inte får som han vill och blir riktigt förbannad. Detta är intressant tycker jag.

I Sverige pratade han även ganska mycket. Mest om ABBA, vet inte varför, han har aldrig hört dem vad jag vet. Han sa det om och om igen. ABBA... ABBA... ABBA... Igår morse när han vaknade hade han plötsligt avancerat. Bababababababa lät det. Ganska snabbt. Jag och Nick tittade på honom där han låg mittemellan oss. Vi satte honom upp, han log och sträckte ut tungan, fuktade läpparna som en vuxen. Och detta har han fortsatt med nu sedan dess. Han sträcker ut sin lilla tunga och fuktar läpparna. Och så säger han babababababa. Detta kanske inte låter så spännande men när han gör detta är han så söt att jag inte vet vart jag ska ta vägen.

Just nu sitter han på golvet och leker med två leksaker. TVÅ leksaker. Samtidigt! Detta är nytt för idag! Igår höll han bara i EN leksak, vände och vred, tuggade och skakade. Och idag! Nu håller han en marackas med vänster hand, sina solglasögon med höger. Och slår han med glasögonen på marackasen. DET är talang det.

I Sverige lärde han sig även att sitta upp, på riktigt. Han kan inte sätta sig själv men sätter man honom på golvet sitter han där och leker länge länge. Friheten blir större så klart för honom. Han kan vända och vrida på huvudet och ta tag i saker som han vill. Han badade i baljan när det var varmt ute och märkte att han kunde förflytta sig framåt i baljan genom att studsa lite och hasa. Han kanske kommer bli en sån. Stjärthasare istället för krypare. Han hatar fortfarande att vara på mage, även om han kan lyfta överkroppen med armarna. Han kan ligga så i 20 sekunder kanske, sen börjar han klaga.

Favoritmusiken just nu är mormor Maritas skiva "rim & ramsor". Vi har lyssnat på den säkert hundra gånger och varje gång jag sätter på den slutar han tvärt med vad han håller på med, tittar på högtalarna och ger ifrån sig världens leende och börjar studsa. Sen kan han sitta där och bara lyssna på skivan i en halvtimme. Det är fint att ha en sån mormor.






lördag 28 maj 2011

Day date

Sitter på puben. Min mamma är på besök så hon är med Alfie idag. Känns tryggt, lektanten Marita, vilken dröm!
Jag och Nick pratar med varandra som ett par. Det känns fint, vi blir lite runda under fötterna och vi pratar om livet. Vi är inte bara mamma och pappa. Vi är två personer som älskar varandra.


onsdag 18 maj 2011

Min första utekväll

Så, jag var ute igår. För första gången sedan Alfie föddes det 4e december 2010 lämnade jag honom men Nick i några timmar. Det kändes konstigt faktiskt att säga hej då i hallen. Jag gick ner till tågstationen och väntade. Även där kändes det tomt men spännande. När tåg som inte stannade vid denna stationen utan bara svischade förbi med hög fart var min reaktion att skydda. Alfie blir nämligen rädd när det händer, han vet ju inte vad det är. När jag upptäckte att jag var själv spred sig känslan av frihet igen.


Showen var verkligen bra, han är så himla rolig, Michael McIntyre. Han skojar om banala saker och igenkänningsfaktorn är hög! Vi var bara 50 pers i publiken, förra gången jag såg honom var det på ett fullsatt Wembley arena. Han ger kanske 10 sådana här föreställningar, för att testa nytt material inför sin kommande turne, hösten 2012. Han är bra han. Det blir att köpa biljetter snart.

Men roligast av allt var att kunna gå ut och känna mig som Malin, och inte bara en mamma. Jag behövde bara tänka på mig själv, jag kunde dricka ett par glas vin och slappna av. Och veta att Nick och Alfie har det mysigt där hemma. Sådana här kvällar får det bli fler av. I've got some catching up to do.

tisdag 17 maj 2011

Nu gör jag det

Nu har jag sagt hej då till mina älsklingar där hemma, står och väntar på Maria vid Caledonian road station. Om fyra, kanske fem timmar är jag hemma igen. Detta är stort för mig.


Jag har blivit lite friare

Igår lagade jag middag medan Nick matade och nattade Alfie.
Det låter inte så konstigt tycker ni kanske men då ska jag berätta för er att det är. Jag har helammat fram tills nu. Jag har inte ens pumpat mjölk och gett i flaska. Det har inte varit någon ide, Alfie spottar bara ut pipen, han vill inte ha något annat i munnen än just bröstet. Jag har provat så många gånger men det går inte. Mitt sista hopp var häromdan, jag var i affären och köpte en ny pip till flaskan. Märket är MAM och den är platt i formen och matt på ytan, ska kännas lite mer som the real thing.

Jag kom hem, pumpade lite mjölk, hällde i flaskan och förde den till hans mun. Jag kan inte beskriva lyckan inom mig när han snabbt sög i sig all mjölk. Min värld öppnades, jag såg möjligheter, kände en enorm frihet och lättnad. Jag blev så glad att jag började gråta, mina tårar droppade ner på min son där han låg och snuttade på flaskan. Vi kan nu dela på ansvaret att mata honom, jag och Nick. Jag har blivit lite friare.

Så, kväll ska jag ut. För första gången på snart sex månader ska jag lämna Alfie i några timmar. Det är komikern Michael McIntyre som testar nytt material inför sin kommande turne på en liten teater här i närheten. Jag är lite nervös men vet så klart att det kommer gå bra. Jag tror jag kommer sakna honom. Jag meddelar hur det gick.

måndag 16 maj 2011

Spöken finns inte men pingstvänner finns överallt

Alfie har en sån där speldosa som spelar Brahms vaggvisa, den klassiska plink plink-sången och han gillar den verkligen. Han blir helt avslappnad när jag drar i snöret, ligger bara och tittar. Problemet är att den spelar bara i kanske 60 sekunder, sen måste man dra i snöret igen. Det kan bli lite jobbigt efter 20 minuter när jag väntar på att han ska somna. Jag tänkte att den här musiken måste ju finnas på CD. Jag letade och letade och fann till slut en CD som lät jättebra. Lugna låtar som spelas på harpa och speldosa, precis det jag var efter. Ingen jobbig människa som försöker sjunga fint, bara plink-plink. Websidan jag hittade den på var en kristen sådan. De säljer bara kristna böcker och musik. Min direkta tanke var att det var ganska lustigt. Jag skickade tillochmed ett sms till Nick för att berätta lustigheten, att jag hade beställt en CD från en kristen hemsida.

Igår när jag gick ner i trappuppgången sitter där en lapp om en välgörenhetskonsert för hjärtsjukdomar. När jag ser att det är Holy Trinity Church som anordnar slutar jag läsa och fortsätter gå mot porten.

Jag tänker direkt att kristna människor är lite knäppa, att jag inte vill beblanda mig. Jag håller mig utanför, jag lever i den riktiga världen. Jag vill inte att de ska pracka på mig en massa jesussnack som att det vore fakta. För det är inte fakta, det är en tro.

Varför tycker jag så? För att jag är uppvuxen i ateistisk, socialistisk familj är nog den stora anledningen. Jag har inget minne av detta själv men jag vet att mina jämnåriga kusiner har berättat att på grund av morfars skräckhistorier när de var små var de livrädda för pingstvänner. Spöken finns ju inte men pingstvänner, det finns det många av i Falköping, och de är galna på riktigt.

Så, djupt rotad är denna uppfattning. Och så ser jag galningarna på stan, tanten som brukade spela orgel och sjunga jesussånger på plattan i Stockholm, mannen med megafon vid Oxford Circus som berättar för alla att jorden kommer gå under, gubbarna i Golders Green med flygblad som med otäckt pigga blickar och entusiastiska leenden sträcker ut handen mot en, vill att man ska ta ett flygblad, läsa, och känna det dom känner, Jehovas Vittnen som så hemskt gärna vill komma in och prata en liten stund.

Det är inte bra. Jag känner en massa människor som är kristna och helt normala, intelligenta, sympatiska människor. Mina vänner. Synd att galningarna tar så stor plats och liksom färgar hela grejen brun. Det som ska vara fint. Men så är det väl med det mesta. Extremister finns överallt.