Våran natt ser ut som sådan att Alfie somnar vid sjusnåret utan problem. Jag brukar ligga där med honom och sjunga tills han somnar. Jag går ut, vi fixar middag, och har vi tur hinner vi äta upp innan Alfie vaknar och behöver sövas om. Under kvällen vaknar han minst en gång i timmen men somnar lätt om bara man kommer in och buffar honom på rumpan några gånger. Tills klockan blir 11 på kvällen, då går det inte längre. Då vill han äta, och han ger sig inte förrän han har fått sin vilja igenom. Resten av natten vaknar han varje timme och vill äta varje gång. Det har blivit så att jag låter honom sova bredvid mig i våran säng så jag snabbt och halvsovande bara vinklar min kropp lite så han kan äta tills han somnar igen.
Detta är inte hållbart, jag har fått nog. Jag kände att vi var tvugna att ta till en "metod" igen. Vi måste lära honom att man kan sova en hel natt utan att äta om man skulle vakna. Och sova i sin egen säng, att det känns tryggt där, utan mammas mjuka kropp. Jag känner att vi måste få våran säng tillbaka, jag vill sova på natten och jag vill att Alfie ska göra det också.
Anna Wahlgren. Enligt hennes metod ska barnet lära sig att Sova Hela Natten. Man lägger barnet på mage och buffar på rumpan rytmiskt tills barnet är lugnt. Då släpper man, säger en ramsa (t ex "God natt, god natt och sov så gott") om och om igen samtidigt som man går mot dörren. Tanken är att barnet ska känna sig trygg med ramsan och kunna somna. När barnet vaknar på natten repeterar man ramsan tills barnet reagerar, lyssnar och tystnar. Vi har gjort fyra nätter nu. Första natten var helt otroligt jobbig. Han vaknade som vanligt varje timme på kvällen men kunde somna om utan större problem. Från midnatt och tre timmar framåt grät han konstant. Han skrek efter mat men fick inget. Det enda han fick var lite buffningar på rumpan då och då och ett "gonatt gonatt och sov så gott" om och om igen. Jag låg där och kände hur jag nästan fick magsår. Det var så stressande och hjärtskärande att inte få ta upp honom. Att inte få följa modersinstinkten. Tänk om det inte funkar? Alla barn är ju inte lika! Vi plågar honom bara! Klockan närmade sig tre och han lugnade sig inte. Jag gav upp. Inte så att jag tog honom till mig och ammade honom, nej, men jag tog med honom till köket och gjorde lite gröt. Han åt som om han aldrig fått någon mat och sen sov han i två timmar till.
Andra natten var lite bättre men fortfarande fruktansvärd. Jag lyckades att få honom att somna om mellan varven mestadels av natten. Mellan två och fyra var det jobbigt och jag hade nästan gett upp när han helt plötsligt somnade och sov i tre timmar till.
Tredje natten sov han från sju på kvällen till klockan ett. Jag lyckades få honom att somna om och sen vaknade han klockan tre, klockan fem och sedan upp för dagen klockan sju.
Fjärde natten. Han somnade halv åtta. Vaknade till klockan fyra på morgonen, gnällde lite, jag sa ramsan fyra gånger och så sov han igen för att sedan vakna klockan sju. Han låg där i sin säng på mage, lyfte överkroppen med armarna, tittade på mig, övade lite vokaler och gav sedan ifrån sig världens leende. Vi lekte lite i sängen med pappa Nick och sen tog jag ut honom i vardagsrummet och ammade honom. Men vilken grej! Vilken förändring.
Vi får se hur det går nu i fortsättningen. Jag har precis lagt honom den femte natten. Men om jag kan få en natt då och då som den här, vaknar jag gärna klockan 6 på morgonen och börjar min dag.
Och det här med att Alfie sover på mage.. Han har aldrig kunnat sova på rygg, han får fallreflexer och uppstötningar hela tiden. När han var nyfödd sov han PÅ mig, som en groda. Sedan har han sovit på sidan/mage. Det är helt enkelt det enda som har funkat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar