Tårar.

När jag är ensam gråter jag. För vad som helst. Jag blir superkänslig och nästan vad som helst får mig att välla över. Jag är inte olycklig, tvärtom, men tycker det är härligt. Just nu har jag på en musikkanal på TV och programmet heter "The biggest selling Brit hits of the 21st century". På 10e plats ligger Leona Lewis, A moment like this. Hon vann X-Factor 2006. Jag såg inte ens den säsongen för jag bodde i Malmö ett tag då men jag har hört att det var det bästa året och Leona är en fin tjej. Jag tittar på TV:n och blir helt uppslukad. Jag lever mig in och är helt fast. Videon visar klipp från tävlingen från början till slut. Det är så fint rakt igenom, man kan se att hon verkligen vill detta, jag känner så för henne. Och i slutet av videon när hon i refrängen går upp ett tonläge visar de samtidigt när de ropar ut hennes namn som vinnare. Då kan jag inte hålla det inne. Leona kan inte tro att det är sant och hon skakar och gråter. Mina ögon fylls av tårar och jag kan inte riktigt se TV:n. Det är vackert.

En gång tittade jag på Moulin Rouge när jag var ensam hemma. Det är ju en jättebra film och även när jag inte är själv rinner tårarna ner för mina kinder när jag ser den. Men detta var helt otroligt. Det fanns ingen som stoppade mig, ingen som jag var tvungen att hålla masken för. Jag grät som ett barn. Högt alltså. När filmen var över var jag helt slut.

Musik har en sådan stark kraft. Minnen och känslor kommer fram med en gång. Men det är inte alltid jag kan lyssna på musik. Mina tankar far iväg och jag kan inte göra något annat än lyssna. Ibland orkar jag inte vara så känslig. Då måste jag ha det tyst. Så mina tankar kan vandra fritt, inte bli styrda. Jag har en Ipod men ingen musik på den. På tunnelbanan eller bussen måste jag få bestämma själv vad jag vill tänka på. Om jag inte orkar tänka tar jag fram Ipoden och spelar patiens. För att ta en paus och koppla ifrån.