Att inte kunna göra två saker samtidigt

Jag är urusel på att göra flera saker samtidigt. Multitask. När jag jobbade som frisör fick jag antingen klippa och vara tyst eller släppa allt om det var något som skulle sägas. Om kunden berättade något gällde samma sak. Jag tycker i och för sig inte om att prata för pratandets skull så det gjorde inte så mycket.

Jag kan inte lyssna på musik samtidigt som jag gör något mer komplicerat än att diska. Som nu till exempel, jag satte precis på Rihannas nya album men eftersom jag tycker det är så bra kan jag inte koncentrera mig på att skriva utan slutar och börja sjunga med och drömmer mig bort istället. Så jag fick stänga av musiken och nu sitter jag här i tystnad.

I jobbet gäller samma sak. Jag jobbade i ett call centre, bokade hotell till kunder, lite som en resebyrå. Vi hade så klart en hemsida där de kunde boka men ville de ha hjälp kunde de ringa oss eller så fanns det en "live chat". Då skulle vi ta samtal - samtidigt som vi skulle chatta med en kund. Herregud. Det blev helt galet, kunden på telefonen blev arg för att jag var tvungen att be de vänta på linjen hela tiden och undrade varför jag pratade om Madrid när de ville åka till Köpenhamn. Jag kunde ju absolut inte prata och skriva samtidigt! Och kunden på live chatten blev också arg för att det tog sån fasans tid. Jag blev hur stressad som helst, det blev liksom kortslutning i hjärnan. Då blev det att vifta med flaggan, jag fick erkänna för chefen att det var omöjligt. Det var inte populärt och hon sa att jag var tvungen iallafall. Det gjorde jag inte.

Samma gäller vänner. Jag har aldrig kunnat umgås i gäng. Jag vet inte hur man gör med sånt. Det blir för mycket. Vem sa det nu då? Har jag berättat det för den? Jag har alltid haft en bästa kompis. En bästis.

När jag var sex år var det Emma. Vi lekte häst, "kille och tjej", "Bert och Erik". Rollspel. Som man gör när man är liten.

Jenny och jag brukade leka med filmkameran. Vi spelade in olika TV-program. Min mamma skrattar fortfarande när fiskaren kommer på tal och om hon träffar Jenny kommer hon kanske hålla upp ett föremål och fråga vad det kostar. Då vill hon att Jenny ska säga "11,50:-". Vi hade pojkvänner. Anders och Jonas. De var också bästisar och de sötaste pojkarna i skolan. Vi lekte ofta tillsammans.

Jag och Jessica brukade klä ut oss och också videofilma. Det var modevisningar och musikvideor. Vi härmade Madonna och tittade på ishockey på TV och blev kära i nästan vem som helst. Vi skickade fan mail till Crispin på MTV. Vi ljög om våran ålder, vi frågade vad han hade för badbyxor och så skrev vi att vi ville smeta in honom i grädde och slicka av. Vi hade ju för sjutton inte ens pussat en kille vid det här laget. Herregud. Vi skrattade mycket. Så där så man inte vet var man ska ta vägen.

Jag och Linnea blev bästisar efter det. Det var vi mot världen. Vi var 12 och inte barn längre. Vi började sminka oss, vi köpte nya kläder, helst likadana. Vi rökte för första gången bakom tågstationen i Stenstorp. Lärde oss att ta halsbloss. Andas in och samtidigt säga "p-e-p-p-a-r-k-a-k-a". Så vi kunde gå ner vid cykelstället på rasten och röka med killarna i 9:an. Vi var coola, alla andra var töntiga. Vi ljög att vi hade hånglat med killar när vi inte hade det. Vi älskade East 17 och gick på konserter och grät. Vi gick på toaletten samtidigt för att vi inte ville vara ensamma. Då blev vi kallade lesbiska. Till och med våran lärare var emot oss och sa att det inte kanske inte var så konstigt. En dag såg jag att Linnea var röd i ena ögat. Vi tänkte att det kanske var ögoninflammation och genast gned hon fingret i ögat för att sedan gnida det i mitt öga. För tänk om hon blev sjuk och fick vara hemma från skolan? Vem skulle jag vara med då? Den vintern berättade Linnea för mig att hon hade fått mens. Nu hade hon blivit kvinna. Jag var fortfarande flicka. På olika sidor av linjen. Hur skulle detta gå? Jag gick hem och bad till Gud. För första och enda gången i mitt liv bad jag till gud. Att jag också skulle få mens nu. Jag minns att jag tittade upp på en stjärna och sa "Om jag får mens inom två veckor så lovar jag att tro på dig". En vecka senare kom jag hem från skolan och såg att det var blod i trosorna. Det var den bästa dagen i mitt liv. Jag var kvinna! Jag ringde direkt till Linnea och berättade. Vi var ett team igen. Jag låtsades om att jag inte hade bett till gud men tyckte samtidigt att det var lite märkligt.

Jag flyttade till Falköping när jag var 14 år. Rektorn på nya skolan frågade vilken klass jag ville hamna i och jag bad om att få gå i Emelines klass. Jag hade träffat henne en gång förut med mina kusiner och tyckte om henne. Det var högstadiet och internet var nytt. Vi gick till biblan och satt vid datornerna och chattade med killar på chatt-forum. Det var så fasans spannande, vi var alldeles rödrosiga när vi gick därifrån. I träslöjden tillverkade vi inte en enda sak. Istället satt vi inne i kontoret där det fanns en dator. När läraren kom in och sa att vi nog skulle göra någon nytta log vi bara. Han svalde våran charm. Vi pratade mycket och jag berättade saker som jag inte berättat för någon. Vi var med varandra hela tiden jag och Emeline. Vi kom så nära. När hon fyllde år en gång gav jag henne en Oscars-statyett i plast där det stod "Bästa kompis". Jag grät nästan när jag gav den till henne. Även om det var en skämtstaty betydde det så mycket för mig. Hon är speciell Emeline. En väldigt fin människa.

När jag blev äldre byttes bästisarna ut mot pojkvänner istället. Och då hade jag liksom inte tid för en väldigt nära vän också.

Nu har jag några få riktigt bra vänner. Vänner som man vet är där för en. Och de vet att jag finns där också. Även om jag är dålig på att höra av mig.

Jag kan helt enkelt inte ge 50% av mig själv, jag måste ge 100%. Allt eller inget. Så är det.