Det ordnar sig alltid. Man måste bara hjälpa till lite.

Så, Alfie fortsätter att sova hela nätterna och gråter inte heller när jag lämnar rummet när han ska sova. Jag smyger på honom och tjuvkikar och ser att han ligger och bökar lite, suger lite på tummen, bökar lite till, ställer sig på alla fyra och gungar fram och tillbaka, lägger sig ner, vänder på huvudet och somnar till slut. Lille plutten, det är härligt för mig att se att han är trygg.

Jag är inne i en period av ovisshet nu, jag gillar det inte. Företaget jag jobbar för gick i konkurs i slutet av juni så att börja jobba där igen när min mammaledighet är över om ett par månader är uteslutet. Jag kände att jag inte ville tillbaks dit ändå så att detta hände var bara bra för mig. Då MÅSTE jag förändra min situation. Jag vill plugga, skaffa mig en utbildning. Jag vet vad jag vill göra men jag har inte ansökt än så jag håller inne på informationen lite till. Vi har bara Nicks lön att leva på så jag måste veta att det funkar på den fronten också. Får jag CSN-bidrag? Hur löser vi detta med barnomsorg? Förskola är inte skattefinansierat som i Sverige så det går på nästan en månadslön om man behöver ha barnet där heltid. Då har vi två alternativ: 1) Jag struntar i utbildning och blir hemmafru. 2) Vi bor på gatan. Gött!
Jag har hört att man får hjälp med dagiskostnaderna om man studerar, jag måste bara ta reda på hur det går till.

Vi funderar på att flytta från den här lägenheten till något större. Det vore skönt att ha ett rum till, att Alfie kan få sitt eget. Och att vi kan få vårt sovrum tillbaka. För här blir inga barn gjorda förstår ni! Och vi vill väl alla att Alfie ska få sig ett litet syskon någon gång, eller hur? Fast så kommer vi tillbaks till det här med pengar. För att ha råd kan vi inte bo där vi bor nu, i Crouch End. Vi håller på att undersöka nya områden, till och med utanför London, med tågförbindelser in.

Detta gör att jag har svårt att slappna av, svårt att njuta av nuet, svårt att LEVA i nuet. Jag vill veta hur det kommer bli! Jag vill veta att det ordnar sig.

När jag var 15 år bestämde jag och min kompis Emeline att "Det ordnar sig" skulle bli vårt livsmotto. Jag gillar det fortfarande. Det ordnar sig alltid. Man måste bara hjälpa till lite.