tisdag 15 mars 2011

Kraam på dä!

Förresten, är det bara jag som tycker att alla barnmorskor i "En unge i minuten" låter som Farbror Barbro? Är det dialekten eller bara sättet de pratar på?

Det finns inga genvägar fram till den perfekta förlossningen. Kraam på dä!

Första gången vi möts

Nu har jag sett de två avsnitten av "En unge i minuten". Det är så vackert. Jag andas med dem, jag krystar med dem. Och gråter när ungen äntligen kommer ut.

När jag födde Alfie grät jag inte. Jo, efter några minuter gjorde jag det kanske, men absolut inte som jag gör när jag ser på andras förlossningar. Det fanns liksom inte plats för tårar. Det var bara så omtumlande. Efter att ha kämpat mig igenom timme efter timme, värk efter värk, gått in i mig själv, tajmat värkarbetet, koncentrerat mig på andning, visualiserat öppning, försokt slappna av när hela kroppen ville krampa, samlat kraft emellan för att ta mig igenom nästa, allt blir starkare och starkare, tätare och tätare, krystvärkarna kommer och man tar i för land och rike och helt plötsligt slutar allt och man har en liten bebis på bröstet, en människa som är en del av en, ett ansikte som är bekant men samtidigt främmande. Första gången vi möts.
Transportsträckan var lång. Slutspurten blev till en tsunami och nu är vi här. Lugnet efter stormen. Stillsamt. Vackert.

söndag 13 mars 2011

En Unge I Minuten

Jag har precis upptäckt att man kan se En Unge I Minuten på TV4play nu. De har precis visat den andra säsongen av den brittiska serien One Born Every Minute och för ett år sedan när jag fick reda på att jag var gravid kunde jag inte få nog av att titta. Jag slukade varenda avsnitt och varenda liten video på YouTube av förlossningar. Jag längtade så! Jag var så nyfiken, så exalterad på hur det skulle kännas.

Nu i efterhand förstår jag hur viktigt och nyttigt detta var för mig. För genom att titta på alla olika sorters förlossningar kunde jag förbereda mig. Jag såg hur jobbigt det var för vissa och hur andra verkade klara det bättre. Det sitter i psyket. De var ju alla med om samma sak. Jag bestämde mig för att jag skulle klara det bra. Jag bestämde mig för att vara stark. Att inte tycka synd om mig själv. För det är inte synd om en. Att föda barn är en fantastisk sak att vara med om och männen ska vara avundsjuka på oss.

Apple. De djävlarna

Min pappa datorexperten är här på besök och för ett par dagar sedan påpekade han att min Mac bli väldigt varm när man har några program öppna. Den blir ibland så varm att man bränner sig på den. Detta kan vara farligt för datorn så jag gick in på Apple Store i fredags och frågade vad jag skulle göra. Killen sa att jag skulle ta med mig datorn till butiken så kunde teknikerna kolla på den och ge mig ett pris på hur mycket det skulle kosta att fixa den. Jag frågade om han hade en aning om hur mycket det kunde bli. "Runt £250 skulle jag tro"
Tvåhundrafemtio pund. För att förmodligen bara göra rent fläktarna. Jag gick därifrån och kände mig arg. Bara för att det inte finns någon konkurrens känner de att de har rätt våldta mig. Och jag ska le och bara ge. Tänker att om jag säger nej till erbjudandet spelar det ingen roll. För jag är redan förälskad i Appleprodukter och kommer spendera flera hundra pund på en ny dator när denna dör. En win-win situation för dem. De djävlarna.

Jag bokade tid till Lördagen och gick dit med min dator. Killen bakom "Genius bar" som de kallar det för tog en titt och såg att det fanns en liten spricka i plasten, nedanför pekplattan (heter det så?). Det har ingenting med värmen att göra men han sa att när de ändå tar isär datorn kan de byta ut hela ytan med tangentbordet. Gratis. "Gratis?" undrade jag." Ja", sa han. "Det ingår."

Jag lämnade butiken och två timmar senare ringde de och sa att min MacBook var klar för hämtning. Den såg så fin ut. Som ny. Vit och skimrande. Vilket lyft. Jag frågade igen hur mycket de ville ha för detta. Allting kunde ju inte vara gratis. "Inget" sa hon. "Det ingår i försäkringen". "Jahaja, just det" sa jag, tog datorn och gick därifrån.

Försäkringen. Jag har ingen försäkring. Jag köpte datorn från en skum kille på en fest för tre år sen. Jag såg honom från andra sidan rummet och noterade att han hade tandställning. Men när han kom närmare för att hälsa såg jag att det var hans tänder. De var grå, nästan svarta. Han såg ut lite som en uteliggare. Senare på kvällen satt vi ett gäng och pratade och jag började beklaga mig över min långsamma Dell laptop och sa att jag nog skulle köpa en ny. Då sken killen med tänderna upp. Han hade av en "ren tillfällighet" en MacBook med sig till försäljning. Han kallade sig för "Mac specialist". Jaja, stöldgods eller inte, tänkte jag. En snabb runda till bankomaten och datorn var min. Jag ägde nu en finfin dator som nästan var ny till ett jättelågt pris.

Nu sitter jag här och tittar på kvittot från lördagens visit till Apple Store. Datorn var inköpt för fyra år sedan med tillagd försäkring. AppleCare. Tack, säger jag då. Men jag kan ändå inte hjälpa att känna mig lite oärlig.

fredag 11 mars 2011

Krypa upp på sin mamma som en groda

Det hände något när Alfie blev tre månader. Han är en helt annan bäbis. Han kan ligga själv på golvet i sitt baby gym och leka i 20 minuter. Skratta för sig själv. Upptäcka. Titta förundrande på sina egna händer. Han börjar kanske misstänka att de där sakerna faktiskt sitter fast och att man kan kontrollera dem om man koncentrerar sig riktigt riktigt mycket. Stoppa dem i munnen.

Och jag är en annan mamma. Jag känner mig bekväm i rollen. Jag vet vad jag gör. Vi känner varandra nu, jag och Alfie och det är så himla skönt. Jag tänkte på hur jag kände mig i början. Fast. Jag hade inte tid med något annat än att bara vara med honom. Alfie var så liten, så ömtålig, så närhetstörstande. Han kunde bara sova på mitt bröst. Jag kom ihåg att jag trodde att det skulle vara så alltid. När Alfie är 16 år skulle han krypa ner i sängen med oss, göra sig till en liten boll, klänga fast vid min nacke och somna på mitt bröst. Som en groda.


Alfie brukar inte ha skor på sig. Han kan ju inte stå än så det känns ju onödigt. Men när man får såna här fina i present måste han ha på sig dem en liten stund. Tillsammans med de snygga jeansen. Det är roligt att ibland ta på honom kläder så han ser ut som en vuxen.

Den där bröstmjölkglassen förresten. Det har gått helt överstyr. De drog in försäljningen för health and safety reasons och nu stämmer Lady Gaga företaget för att namnet är för likt hennes. Hon tycker att bara tanken av människomjölkglass är kräkframkallande. Mäh, tänker jag. Chilla liksom.

tisdag 8 mars 2011

Som en riktig tattare

Jag sitter och funderar på detta att inte känna sig rotad och börjar räkna hur många olika adresser jag bott på de senaste åtta åren. Det är 13 stycken. 13 olika hem på åtta år. Ett ställe bodde jag bara i två veckor för jag avskydde det så och ett annat i två år. När jag bodde i Sverige ett tag 2007 blev det tre olika boenden. Som en riktig tattare.

lördag 5 mars 2011

Släppa på trycket

Något jag inte visste innan jag skaffade barn är att pojkar, av ren reflex, kissar så fort man tar av blöjan. När det blir luftigt och härligt, då släpper de på trycket. Inte varje gång men ganska ofta. Jag försöker alltid vara beredd, jag står där vid skötbordet och väntar med blöja eller handduk eller trasa för att ta emot. Det är en sport kan man säga, man vet aldrig när det kommer, eller hur mycket. Och ibland när jag lyckats fånga det mesta och tror att det är över - då kommer det en omgång till. Dessutom sparkar pojken så himlans med benen så strålen sprutar från sida till sida. För det mesta orkar jag inte stå där så länge. Jag tänker att om jag är snabb istället, då kanske han inte hinner kissa förrän den nya blöjan är på. Och verkligen ganska ofta händer det. 

Jag gör rent honom, rullar ihop blöjan, och vänder mig om i två sekunder för att kasta den i soporna. När jag sedan vänder mig mot Alfie igen står strålen högt i skyn. Just den här gången lyckades han inte kissa en enda droppe på skötbordet eller golvet som han brukar. Allt kom på hans egen tröja. En annan gång kom det mesta i ansiktet på honom. Men Alfie då.