Nu har jag sett de två avsnitten av "En unge i minuten". Det är så vackert. Jag andas med dem, jag krystar med dem. Och gråter när ungen äntligen kommer ut.
När jag födde Alfie grät jag inte. Jo, efter några minuter gjorde jag det kanske, men absolut inte som jag gör när jag ser på andras förlossningar. Det fanns liksom inte plats för tårar. Det var bara så omtumlande. Efter att ha kämpat mig igenom timme efter timme, värk efter värk, gått in i mig själv, tajmat värkarbetet, koncentrerat mig på andning, visualiserat öppning, försokt slappna av när hela kroppen ville krampa, samlat kraft emellan för att ta mig igenom nästa, allt blir starkare och starkare, tätare och tätare, krystvärkarna kommer och man tar i för land och rike och helt plötsligt slutar allt och man har en liten bebis på bröstet, en människa som är en del av en, ett ansikte som är bekant men samtidigt främmande. Första gången vi möts.
Transportsträckan var lång. Slutspurten blev till en tsunami och nu är vi här. Lugnet efter stormen. Stillsamt. Vackert.
Åh, fint alltså.
SvaraRadera