Slipp slupp slåpp

Nä, nu har jag tänkt på det förra inlägget och har kommit på varför jag skrattar åt Alfie när han pruttar.
Det är faktiskt laddat för mig. Prutta skulle jag aldrig göra inför någon, och när det mot min vilja några enstaka gångar har hänt tycker jag att det är fruktansvärt pinsamt.
Jag pruttar inte inför Nick (han pruttar inte inför mig heller) utan går artigt på toaletten och utför dessa behov. Allt annat är vi öppna med, det är bara detta vi håller för oss själva.

Efter förlossningen var så jag så utomordentligt börbultad i de nedre regionerna och hade ingen kontroll över musklerna. Detta betydde att jag kunde känna att en fis var på väg men jag kunde inte stoppa den. Så då fick jag helt enkelt säga "There's a fart coming, I can't stop it so I apologise in advance" och så skrattade vi.

För att komma iform igen och förbli så måste man göra knipövningar. Pelvic floor exercises. Jag glömmer hela tiden bort och nån sa till mig att tänka varje gång man går igenom en dörr "Through a door, pelvic floor" och spänna då. Det kommer jag ihåg ibland. M.å.s.t.e. komma ihåg.

Allt detta får mig att tänka på en fin dikt av Lina Ekdahl:

Jag har bestämt mig
för att aldrig bli
slapp
Jag har verkligen bestämt mig
Jag tänker inte
absolut inte
tänker jag bli
slipp

Det är det
som det handlar om

som allting handlar om

att bestämma sig
för att inte bli
slupp

inte det minsta
inte det allra minsta
släppare
än så slypp
som man är idag
såpass slöpp
som man redan är

Jag har bestämt mig
för att inte
inte bli
slipp
slupp
slåpp
i underslippet