torsdag 3 mars 2011

Att bo i en resväska

Sedan jag flyttade till London har allting alltid varit temporärt. Varje säng, varje rum, varje lägenhet, varje jobb. Har inte velat känna mig bunden. Har bara kunnat planera ett par månader framåt. Hade kontantkort till mobilen jättelänge och när jag till slut bestämde mig för att skaffa ny telefon och 18-månaders abonnemang blev det att jag flyttade hem till Sverige nio månader in i kontraktet. Jag blev helt plötsligt jävligt less på London och det fanns ingen återvändo. Jag fick panik, jag hatade det, jag var tvungen att flytta. Jag kunde inte avbryta kontraktet så jag hade bara valet att helt enkelt strunta att betala räkningarna som kom. Tänkte att jag ändå aldrig skulle återvända till England så det spelade väl ingen roll. Det visade sig sedan att jag bara skulle bo i Sverige i några månader tills jag fick panik igen och bestämde mig för att flytta tillbaks till London. Något år senare fick jag ett brev på posten. "Pay now or go to court". Jag betalade med en gång så klart.
Att skaffa det där abonnemanget var det enda jag gjort på sju år som bundit mig till något. Och så sket det sig.

För ett år sedan flyttade vi till den här lägenheten, jag och Nick. Jag har alltid hyrt lägenheter och rum möblerade eftersom jag vet att jag kommer flytta snart och det blir bara jobbigare ju mer grejer man har. Även denna lägenheten var möblerad när vi flyttade in. Att hyra lägenhet här funkar inte på samma sätt som i Sverige. Här hyr man alltid privat. Det är jättelätt att få kontrakt, nya lägenheter kommer upp varje dag. Men det gäller att vara snabb, annars tar någon annan den. Man kan absolut inte "sova på saken". Jag var den första personen som såg den här lägenheten, jag betalade depositionen med en gång och Nick hade inte ens sett den innan vi flyttade in. Kontrakten är på ett år, efter det vet man inte. Hyresvärden kanske har tänkt att sälja?
Efter att ha pratat med våran hyresvärd har vi bestämt att bo kvar här i ett år till. Så två år blir det. Två år med den här fula svarta skinnsoffan.

Vi har bestämt att nästa lägenhet vi flyttar till ska vara omöblerad. Det ska vara vårt hem. Men våra saker, våran smak.

Men hur länge kommer vi bo där? Hur länge kommer vi bo i London? Hur länge kommer vi bo i England? Det är en risk man får ta. Jag kan inte bo i en resväska hela livet.

onsdag 2 mars 2011

Utlandssvensk

Vi åker till Sverige om sju veckor så vi håller på att ansöka om pass till Alfie. Brittiskt pass blir det, det räcker. Vi tog kort på honom igår, fasen vad vi höll på här, jag tog säkert 100 bilder på honom innan det blev rätt. Det är tur att man har digitalkamera. Testade först att hålla upp honom mot en vit vägg men det var värdelöst, kolla liksom:

Så vi la ner honom på en vit handduk på golvet. Det gick bättre.

Så här blev det till slut. Han ser ut som en liten kyckling, gullig som bara den.

Jag ska gå till Svenska Ambassaden imorgon och registrera Alfie så han får sitt eget svenska personnummer. Det känns stort faktiskt. Än så länge är han brittisk medborgare men snart blir han också svensk. Utlandssvensk. Hans efternamn är Sonestedt-Lampen, det står det på hans födelsebevis. I Sverige får man bara ha ett efternamn, det andra måste vara ett mellannamn. Men eftersom de sitter ihop är det ju liksom som ett namn. Jag får se vad de säger imorgon.

måndag 28 februari 2011

Lite ilska en måndagsmorgon

Nu känner jag mig arg här. På BB sa de att vi måste boka tid med våran husläkare för mum+baby sex veckors kontroll, det var det enda besöket vi behövde boka. Så det gjorde jag. De första veckorna efter födseln kom barnmorskor och health visitors hem till oss och vägde och mätte och tog blodprover och kollade så allt stod rätt till. Den sista health visitorn som var här sa att "detta är sista gången ni får hembesök så nu tar er husläkare över". Vad behöver jag göra? frågade jag. Ingenting, sa hon. NHS(National Health Service) glömmer inte bort er, så slappna av, så blir ni kontaktade för framtida läkarbesök. Okej okej, bra, tänkte jag.

Igår tittade jag i Alfies "red book", en bok som man tar med sig till alla besök så läkare och andra kan fylla i. Där står det om vaccinationer. Den första omgången är vid åtta veckor, andra vid 12 och tredje vid 16. Ingen har kontaktat oss och jag har precis upptäckt detta. Alfie är 13 veckor gammal denna vecka. Jag ringde till våran husläkare nu och de sa att det var upp till mig att boka tid. Hur sjutton ska jag veta som nybliven mamma när och hur och var och allt om tider och sprutor? Den där tanten sa till mig att jag inte behövde göra någonting och nu sitter jag här och är jävligt arg på henne. Jag hoppas att det inte gör någon skada att vi väntat så länge. Och min husläkare kommer tycka att jag är oansvarig för att vi är fem veckor sena. Jag önskar att jag hade namnet på den där tanten så jag kunde prata med henne och säga att hon inte får ge ut den informationen till folk. Skäms.

fredag 25 februari 2011

Baby Gaga

På tal om människomjölkglass.. Från och med idag kan man för £14 köpa just detta i Covent Garden. Vilket sammanträffande! Jag vill smaka! Vissa tycker att det är äckligt bara tanken på vad det faktiskt är. Varför, undrar jag? Att vi dricker komjölk dagligen är väl lite absurt om man tänker på det. Komjölk är ju för kalvar.
Jag föreslog för Nick att vi kan göra egen glass, gratis, men han är inte övertygad. Kanske gör jag det ändå och bjuder honom på efterrätt ikväll. Det man inte vet tar man ju inte skada av.

torsdag 24 februari 2011

Människomjölkglass

Idag vaknade jag klockan nio och det första jag får se är detta. Då blir man allt varm i hjärtat. Med de där  vecken på handlederna är det inte så svårt.


Solen skiner och termometern visar 12 grader. Plusgrader that is. Efter att ha regnat i en hel vecka känns det som att det är på tiden. Vi tar tunnelbanan ner till Covent Garden för att pussa på pappa Nick och äta lunch.
Nick är tvungen att gå tillbaks till jobbet och jag och Alfie promenerar ner förbi Trafalgar Square och genom St James' Park. Det är otroligt vackert med påskliljor som blommar och massa folk som går omkring eller sitter ner på parkbänkar och äter sin lunch. Vilken vårkänsla!

Vi går vidare och hälsar på min vän Elizabeth II. Här står vi och väntar på att hon ska öppna dörren. Det gör hon strax och vi går in och dricker en kopp te.

Det är dåligt med kakor på tebjudningen så jag tar och köper en glass och så går vi och sätter oss i Green Park. Alfie får inte smaka. Ibland när mamma är riktigt riktigt kall och fryser, då får han glass. Människomjölkglass. Färsk från tutten. 

måndag 21 februari 2011

Tårar.

När jag är ensam gråter jag. För vad som helst. Jag blir superkänslig och nästan vad som helst får mig att välla över. Jag är inte olycklig, tvärtom, men tycker det är härligt. Just nu har jag på en musikkanal på TV och programmet heter "The biggest selling Brit hits of the 21st century". På 10e plats ligger Leona Lewis, A moment like this. Hon vann X-Factor 2006. Jag såg inte ens den säsongen för jag bodde i Malmö ett tag då men jag har hört att det var det bästa året och Leona är en fin tjej. Jag tittar på TV:n och blir helt uppslukad. Jag lever mig in och är helt fast. Videon visar klipp från tävlingen från början till slut. Det är så fint rakt igenom, man kan se att hon verkligen vill detta, jag känner så för henne. Och i slutet av videon när hon i refrängen går upp ett tonläge visar de samtidigt när de ropar ut hennes namn som vinnare. Då kan jag inte hålla det inne. Leona kan inte tro att det är sant och hon skakar och gråter. Mina ögon fylls av tårar och jag kan inte riktigt se TV:n. Det är vackert.

En gång tittade jag på Moulin Rouge när jag var ensam hemma. Det är ju en jättebra film och även när jag inte är själv rinner tårarna ner för mina kinder när jag ser den. Men detta var helt otroligt. Det fanns ingen som stoppade mig, ingen som jag var tvungen att hålla masken för. Jag grät som ett barn. Högt alltså. När filmen var över var jag helt slut.

Musik har en sådan stark kraft. Minnen och känslor kommer fram med en gång. Men det är inte alltid jag kan lyssna på musik. Mina tankar far iväg och jag kan inte göra något annat än lyssna. Ibland orkar jag inte vara så känslig. Då måste jag ha det tyst. Så mina tankar kan vandra fritt, inte bli styrda. Jag har en Ipod men ingen musik på den. På tunnelbanan eller bussen måste jag få bestämma själv vad jag vill tänka på. Om jag inte orkar tänka tar jag fram Ipoden och spelar patiens. För att ta en paus och koppla ifrån.

onsdag 16 februari 2011

Väldigt mycket pengar

Jag saknar Sverige ibland. Jag saknar den höga standarden. Isolerade hus. Dubbel- eller trippelglasfönster. Vi har dubbelglas för detta huset byggdes på 60-talet och har blivit renoverat sedan dess så det är relativt nytt. Jag förstår i och för sig varför de flesta hus har englasfönster. De är ju så gamla. Byggda på 1800-talet. Det är det inte många hus i Sverige som är.

Jag saknar att ha en kran istället för två i badrummet så man slipper välja från kokande hett eller iskallt när man ska tvätta ansiktet. Vår hyresvärd renoverade vårt badrum i våras. Han istallerade en dusch till exempel. Innan hade vi ingen dusch. Jag menar alltså inte att vi inte hade duschkabin. Det har vi fortfarande inte. Vi hade badkar utan dusch. Vi var tvugna att bada varje gång vi ville bli rena. Kan ni tänka er vad jobbigt? Hur som helst, man kan tänka att renoverar man ett badrum så väljer man en blandare och en kran till handfatet så att man kan få ljummet vatten. Vi har kommit så långt inom teknologin. Vår hyresvärd visste kanske inte det. Han körde så som man alltid gjort utan att tänka. Två kranar. Skållhett. Iskallt.

Jag saknar människors allmänna inställning till mat. Jamie Oliver försöker ju ändra på det nu, och det är bra. Jag vill inte att Alfie måste välja på pommes eller pizza när han börjar skolan.
Nu säger jag inte att köttbullar och potatis är speciellt nyttigt men det skär ändå i mitt svenska hjärta varje gång jag står i kön till Ikeas restaurang och hör engelsmännen före mig i kön beställa köttbullar. De beställer dem med pommes och ketchup. "How dare you?!" vill jag skrika till dem. Men det gör jag inte. Sen när det blir min tur säger jag stolt att jag vill ha kokt potatis och extra mycket lingonsylt. Då lägger den jäkeln på pommes på min tallrik! "How dare you?!" vill jag skrika till henne. Men det gör jag inte. Säger med ett leende att jag vill ha mina köttbullar The Swedish way. Med kokt potatis. "Sorry!" säger hon och plockar bort de flesta pommes fritsen. Hon ger mig tallriken och där ligger ändå fyra brunsåsdränkta pommes kvar.


Jag saknar att alla kan metersystemet. Det är tröttsamt att hela tiden konvertera i huvudet till mig själv och andra. Inches, pounds, foot, stones.. Jag såg ett inslag om detta på TV igår. Storbritannien skrev på kontraktet att börja använda metersystemet 1965. 46 år senare och inget har hänt.

Jag saknar jämställdheten, socialismen. Jag avundas skattefinansierade dagis och universitet.
Här kostar dagis £1200 i månaden och de flesta universitetsprogram kostar runt £9000. Jag avundas den långa betalda föräldraledigheten. Föräldrapenning här får man 90% av lönen i sex veckor, sen £400 i månaden i sju och en halv månad.
Allt detta motsvarar ungefär i svenska kronor 40 000 miljarder kronor. Det är väldigt mycket pengar.

Något som jag inte saknar är den svenska vintern. Här har vi snö en gång per år, sen går inte temperaturen under noll grader många fler gånger. När ni har -42 har vi +10 och sol. Det är härligt.