fredag 14 oktober 2011

Berlin

Här sitter jag nu, ensam på ett fik i Berlin. De två kärlekarna har jag lämnat hemma i två dagar. Det är bra att längta lite men detta är första gången jag är ifrån Alfie så här länge. Två dygn.

Är ensam just nu men om någon timme eller så rasar det in massa folk från sverige. Mamma, mina två fina systrar och två av mammas fina vänner. Mamma fyllde 60 i dagarna och det måste ju firas! Så snart får vi kramas och det längtar jag också efter.


torsdag 13 oktober 2011

Alfie går, Alfie går!

Det har varit en stor dag för familjen Sonestedt Lampen. Imorse ställde jag Alfie på köksgolvet och där stod han kvar, alldeles själv, i flera sekunder. Nick satt på huk någon meter ifrån honom. Helt plötsligt började han röra på sig, satte ena foten framför den andra, för att sedan sätta den andra foten framför den första. Han gick hela vägen till Nicks famn! Vår lille pöjk kan gå! 


torsdag 6 oktober 2011

Potta

När Alfie var åtta månader var jag en sväng på Ikea och köpte lite grejer. Jag snodde åt mig en potta när jag ändå var där, den kostade ju bara £5. Jag har hört att man kan börja potträna bebisar så fort de kan sitta upp själva (eller tidigare om man håller i dem) men jag hade inga direkta planer på detta. Jag kom hem och ville bara prova den på Alfie. Och som magik började han efter några sekunder bajsa. Tillfällighet, tänkte jag, vad kul! Fast det var nog inte det. Jag har satt honom på pottan varje morgon sedan dess och varje gång har det blivit jackpot. Inga kladdiga blöjor, hurra för alla inblandade! Dessutom tycker han att det hela är väldigt kul, att titta i pottan efter och se resultatet för att sedan snabbt krypa med till toaletten och se kalaset bli nerspolat.

Igår när jag skulle göra mig iordning för att gå ut, tog jag med mig Alfie in på toaletten. Jag borstade tänderna, sminkade mig och satte upp håret. När jag var klar gick jag snabbt ut i hallen och tog på mig skorna. När jag kom in igen 30 sekunder senare satt han bredvid toalettstolen med toaborste-hållaren i händerna. Han var helt blöt från hakan och ner. Killen var väl törstig och tyckte att det verkade vara en fin ide att ta sig lite att dricka. Jag tog honom snabbt till kranen och dränkte hela hans ansikte med rent vatten. Han mår fortfarande bra så inget att oroa sig för men det gäller att vara på sin vakt märker jag.

Alfie har fått en tand!

Han stoppade precis in mitt pekfinger i sin mun och där den var - en liten liten tand! Det är ju otroligt tidigt att få sin första tand redan vid 10 månader, de flesta barn får den först normalt vid 18 månader. Han är en speciell liten kille min Alfie. Ett underbarn kan man kanske säga.



onsdag 28 september 2011

Pank

Nu ska jag ta och klaga lite.
När jag jobbade heltid innan Alfie kom till världen hade vi det ganska bra ekonomiskt ställt jag och Nick. Inte helt fantastiskt men vi hade ändå råd att åka på semester, köpa kameror, datorer och gå ut och äta på restaurang lite då och då. Under föräldraledigheten blev det knapert och vi klarade oss precis. Nu när den är slut är det rent åt helvete. Jag får inga pengar från CSN för att jag bott utomlands för länge. Jag kan inte ta lån här i England för att utbildningen inte är på universitetsnivå. Vi har inte rätt till några bidrag eftersom vi inte räknas till låginkomsttagare. Vi lever på en lön, vi är tre personer i en liten men dyr tvåa, jag pluggar tre dagar i veckan och dagis kostar skjortan. Dyra skjortan. Motsvarande 800 kr per dag. PER DAG. (Och tro inte att man får kvalitet för det. Men det tar jag i ett annat inlägg) Vi har löst detta för tillfället med vänner som passar Alfie för en lite billigare penning. Vi kommer överleva, det kommer vi. Men vi kommer ha nått absolut botten när studieåret är slut. Sparade pengar är väl till för situationer som denna. Och vi tar gladeligen emot frivilliga barnvakter, måndagar, tisdagar och fredagar :)

Tro inte att det hade blivit bättre om jag hade jobbat och lämnat Alfie på dagis. Nej, för jag tjänade nämligen inte 800 kr per dag. Vi hade gått back. Absurt. Den bästa lösningen för våran ekonomi hade varit om jag stannat hemma. Men då hade jag blivit deprimerad på riktigt. Att offra en framtida karriär för att bli hemmafru. Fy fan, jag vill kräkas när jag tänker så. Jag älskar att vara mamma till Alfie. Men jag måste få vara Malin också, annars går jag sönder. Så det är ändå värt det, den här stressen. Och det kommer bli bättre.

Nu är mammaledigheten äntligen slut

Jag har haft så mycket för mig att jag har lagt den här bloggen åt sidan litegrann.

Alfie har blivit nio och en halv månad, han kryper omkring som en snabb spindel över golven, öppnar köksskåp, river böcker ur bokhyllan och undersöker allt som undersökas kan. Han gillar inte att bli matad utan vill helst göra själv, broccoli, tomathalvor och macka är favoriterna. Jag ammar fortfarande lite då och då men funderar på att sluta snart, vi gör det mest för att mysa, jag har inte så mycket mjölk kvar.

Föräldraledigheten är slut och jag har börjat plugga. Herregud, det trodde jag inte för något år sedan att jag någonsin skulle vilja göra. Men under den åtta månaders ledigheten hände något. Jag hade jag tid att tänka. Perspektivet ändrades när jag blev mamma och jag kände att jag måste göra något som betyder något för mej. Jag ville inte bara ta ett vilket-som-helst jobb bara för att få lön. Och jag ville absolut inte bli hemmafru. Så, mammaledigheten är äntligen slut. Jag tänkte att jag skulle ha tid att göra massa roliga saker, vara kreativ, sy kläder till Alfie, testa massa nya recept, träffa gamla vänner och träffa nya familjer i vårat område. Istället blev jag helt deprimerad, jag gjorde ingenting, ville ingenting, orkade ingenting. Jag satt i mysbyxor ända till sena eftermiddagen och bytte egentligen bara om för att jag inte ville höra några kommentarer från Nick när han kom hem från jobbet. Jag kände att mina gamla vänner gjorde sin grej och jag gjorde min. Gick inte på några "play groups" eller mammagrupper för jag intalade mig själv att jag nog ändå inte skulle gilla mammorna här. Vi bor i ett ganska "fint" område. De är nog bara gamla, tråkiga och rika, tänkte jag. Jag och Nick gled ifrån varandra, helt plötsligt kände jag att vi var så fruktansvärt olika. Självkänslan hade nått botten och jag kände inte igen mig själv. Det var dags för förändring. Jag började prata, med Nick först. Snart började allt kännas bättre, vi hittade tillbaks till varandra. Jag tog kontakt med mina vänner och insåg hur viktiga de är för mig. Jag sökte till en skola och kom in. Helt plötsigt hade mitt liv fått en ny vändning. Så himla skönt.

Jag läser en förberedande kurs för att sedan läsa till barnmorska på universitetet. Jag läser biologi, psykologi, samhällskunskap med inrikting folkhälsa, barnmorskestudier, matte och så lite IT och studieteknik. Ansökningen till univesiteten ska vara inne om ett par månader så jag håller på att förbereda ett personligt brev och läser på så mycket det bara går om yrket. Genom det hoppas jag att jag blir kallad på intervju. Efter det hoppas jag att jag blir preliminärt antagen. Och efter det hoppas jag på att jag får så bra betyg som möjligt i kursen jag gör nu. Det är en himla process men jag är glad att de går på personlighet som komplement till betyg, en barnmorska ska ju inte bara vara intelligent utan omtänksam också.

Det är brist på barnmorskor men det är inte helt lätt att komma in på universitetet. Problemet är att det inte finns så många kvalificerade barnmorskor som kan handleda studenterna. Ett exempel är Southbank University. De hade 3000 sökande förra året och bara 30 platser. En på 100 kommer in. Då gäller det att sälja sig själv. Jag ska göra mitt allra bästa och jag hoppas, hoppas så att det går vägen.

fredag 29 juli 2011

Vilka framsteg. Snart flyttar han hemifrån.

Lille plutten har varit sjuk i en vecka nu. Diarre har stått på schemat. Jag har låtit honom åla omkring utan blöja här hemma, det är liksom ingen ide att sätta på honom en när den måste av med en gång. Så det blir att åla efter med trasor och papper istället. Och många bad blir det. Health vistitorn (BVC) sa att om det inte har blivit bättre efter helgen ska jag gå till doktorn. Tydligen är detta vanligt att det kan hålla i sig ett tag. Han är lika pigg och glad som vanligt och äter och dricker mycket så det är skönt. En sak jag har noterat som är lite märklig är att han inte har kräkts en enda gång på hela veckan. Alfie är en riktig kräkbebis annars så det måste ligga trasor överallt här hemma, inom räckhåll så man snabbt kan torka när olyckan är framme. Oftast efter varje mål och varje dryck. Flera gånger ibland. Ofta vet jag inte var jag ska börja torka - Alfie, golvet eller mig själv? Men nu är alla trasor tvättade, ihopvikta och ligger och väntar i garderoben.

Favoritleken just nu är lampleken. Jag bär honom på höften och så går vi in i ett rum. Jag säger "Var är lampan?" Alfie tittar direkt upp i taket och ser lampan. "Titta lampan!" säger jag, han ler stort och sparkar med benen och viftar med armarna, tittar på mig och så tittar vi upp på lampan tillsammans. Så går vi in i ett annat rum. "Var är lampan?" Han tittar upp i taket och ser lampan, "Titta lampan!" säger jag, han ler stort, sparkar med benen och viftar med armarna, tittar på mig och så tittar vi upp på lampan tillsammans. Så går vi in i nästa rum. Jag säger "Var är lampan?" Han tittar upp och ser lampan, ja, ni fattar. Det kan kanske tros att denna lek inte uppskattas av mig men det gör den verkligen. Detta är första ordet jag märker att han förstår. Vilken lycka jag kände första gången det hände. Han vet vad lampa är!

Idag satt han på soffan, han lekte med nån pryl när han vände sig om och såg lite roliga saker på ryggstödet av soffan. Han tog tag och ställde sig upp och lutade sig och höll i med ena handen så han kunde undersöka med den andra. Detta var också en "första gång"! Vilka framsteg. Snart flyttar han hemifrån.