Det där att föda barn

Nu tänker jag dra min förlossningshistoria. Den som vill läsa kan.

Det är den kallaste December genom tiderna. Snön har legat i en vecka och det är minusgrader. Tunnelbanor blir inställda, flygplatser stängs och det är trafikkaos. Det finns inget som heter "vinterdäck" och detta var det jag oroade mig för. Kan vi komma till bb överhuvudtaget?

Söndagen, fem dagar innan förlossningen vaknar jag av sammandragningar. Jag har haft förvärkar hela graviditeten men nu känns de starkare än vanligt. Jag känner mig svag och har ont i ryggen. I ena njuren?
Jag går upp och sätter mig i vardagsrummet. Värkarna kommer med 10 minuter emellan. Jag ringer bb och berättar om ryggsmärtan. Barnmorskan säger att det förmodligen bara är bebisen som trycker på.
Efter ett par timmar går jag och väcker Nick och berättar att det nog är på g nu. Han vaknar med ett ryck och vi går upp och förbereder oss vad som komma skall. Jag mår verkligen piss och är förvånad över att det skulle kännas så här. Jag vet inte om jag klarar detta? Jag vill bara ligga ner, kan inte ladda mellan värkarna. Dagen går, inga framsteg. På kvällen tar vi ett bad och somnar.

På tisdagen vaknar jag och har så ont i njuren att jag inte riktigt kan röra mig. Jag svettas och skakar. Jag tänker att kommer ungen nu kommer jag skrika efter kejsarsnitt. Jag klarar inte av att må så här dåligt och föda barn samtidigt! Går till doktorn som konstaterar att jag har urinvägsinfektion. Jag får penicillin och nästa dag är jag pigg som aldrig förr. Jag känner mig så redo, så stark! Bring this baby on!

Fredagen är här och jag och Nick sitter och gör egna julkort (som jag aldrig skickade) Jag har förvärkar hela tiden men tänker inte på det riktigt. Vid 17-tiden slår det mig - kommer inte de här värkarna väldigt regelbundet nu? Och blir de inte starkare? Vi börjar ta tid.

Vid 20-tiden pratar jag med pappa i telefonen. Värkarna är nu så starka att jag inte kan prata igenom dem. Det är det sista samtalet för kvällen. Jag ligger i sängen och andas så som jag har lärt mig på hypnobirthingkursen. Nick tajmar mina värkar med hjälp av den här hemsidan. Superbra. Vi lyssnar på avslappningsmusik och Nick säger uppmuntrade saker till mig. Barnmorskan säger att det måste vara under tre minuter mellan värkarna i två timmar innan vi kan komma in. Vid 23-tiden är det sex minuter emellan och vid midnatt är det fyra. En halvtimme senare är värkarna så starka att jag inte vet var jag ska ta vägen och kommer varannan minut. Två timmar av detta? Hemma? Nej, min kropp säger att det är dags att åka in. Jag vill veta om jag har öppnats något. Jag måste ha en barnmorska. Vi ringer en taxi. Det har varit plusgrader idag och snön har smält på vägarna. Stackars taxichaffis, han tror nog att det ska komma en unge i baksätet. Jag försöker skämta med honom mellan värkarna för att lugna ner honom lite "Do you know how to deliver babies as well as driving a taxi?". Det hjälper inte.

Vi kommer fram 01.20. Tar hissen till "Birthing Centre". Det är avdelningen för naturliga förlossningar. En avdelning som drivs av barnmorskor. Finns inga läkare, inga droger. Väldigt lugn atmosfär. Det är helt tyst när vi kommer dit. Som att vi är ensamma, trots att det nästan är fullt. Vi får gå in till rum 5. Det finns en stor pool i mitten av rummet, en säng och ett badrum. Äntligen är vi här! Jag blir undersökt och barnmorskan, Mercy Darko (en big black mama, så jäkla cool och superbra. Jag älskar namnet också) säger att jag är sex centimeter öppnad (säger man så på svenska?). Jag sliter av mig kläderna och fortsätter koncentrera mig på andningen. Efter en stund börjar jag känna att jag vill krysta. Mercy säger åt mig att stå emot så länge som möjligt. Shit vad svårt det är.


Tänk dig att du är jävligt bajsnödig. Så bajsnödig som du aldrig har varit förr. Bajskorven som vill komma ut trycker på något så oändligt. Den är stor också. Ungefär som en bebis. Men du måste stå emot. Andas igenom. Om du bajsar kommer du gå sönder. På insidan.


Så känns det. Fast inte i rumpan då såklart.

Jag står lutad mot poolen. Nick står bakom, håller i mig och påminner mig att jag måste andas lugnare. Det känns bra.

Vid 03.50 säger Mercy att jag borde gå och kissa. Jag har en minut mellan värkarna och går till toaletten. Värk. Jag försöker andas. Aaaannnndddaaaassss. Kan inte. Måste krysta! Känner att toppen av bebisens huvud kommer ut. I toaletten. Jag kan väl inte föda på toaletten! "The baby is coming out!". Mercy kommer inrusande. "You can't push on the toilet!". Lättare sagt än gjort tänker jag.

Vi springer ut i rummet igen och jag upp på sängen. På all fyra och jag är redo. Mercy säger åt mig att lyssna på min kropps signaler. "Do whatever your body tells you to do!"
Äntligen! Min kropp säger att jag ska föda och jäklar här ska det födas! Jag skriker och skriker men inte av smärta. Mer som en idrottsman, om ni förstår vad jag menar. Ojojoj, vad härligt det var! Att släppa loss totalt!

Bebisen kommer ut. Jag kan inte se eftersom jag är vänd åt andra hållet men Nick ser att det är en pojke. Han gråter av glädje och den lille pojken läggs på mitt bröst. Jag är omtumlad. Tittar på det lilla ansiktet. Han är lugn och de små ögonen öppnas och ser världen för första gången. Så nyvaken är man bara en gång. Jag kan inte fatta att det är sant. Han är vår. Vår son.

Mercy lämnar rummet och vi får vara själva ett par timmar, jag, Nick och Alfie. Jag är pigg. Trots att jag varit vaken i 24 timmar känns det som att inte behöver någon sömn. Aldrig mer. Jag behöver inte, vill inte. Jag vill vaka över Alfie, se till att inget ont händer honom.

Mercy kommer tillbaka och jag frågar om vi kan åka hem. Hon tittar på mig som att jag skämtar.
Nej, vi får allt vänta tills doktorn som ska undersöka bebisen börjar sitt skift vid 9. Tre timmar kvar.
Allt jag vill är att ta min lilla familj hem. Jag vill ligga i våran säng och njuta. Inte här på ett sjukhus.
Av någon anledning blir vi kvar till kl 15 på eftermiddagen. Jag har fortfarande inte sovit. Nick bär väskorna och jag bär Alfie i bilstolen. Vi tar en taxi och åker hem.

Sju veckor senare och jag känner mig redan laddad för nästa förlossning. Jag älskade hela upplevelsen!

Men gjorde det inte ont? Nej, inte ont.
Men att kroppen kan åstadkomma en sådan kraft, det är helt sjukt rent ut sagt.