Jag är inte bara mamma, jag är napp också

Nu är han fem och en halv vecka den lille mannen. Jag älskar att vara mamma till honom. Jag kan inte sluta pussa på honom, lukta på hans huvud, titta och förundras över den lilla person han är. Helt fantastiskt.

Men att vara mamma är också lite krångligt. Fängslande faktiskt. Allt jag gör på dagarna är det ovanstående. Mellan amningarna. Jag ammar nästan hela tiden. Kanske varannan timme för att han är hungrig. Men jag är inte bara mamma, jag är napp också förstår ni. Alfie vill gärna ha något i munnen att suga på ofta ofta, han är ju bebis. Vi har testat två olika nappsorter som han bara blir förbannad på och spottar ut. Vi har en kvar (jag har beställt på nätet, åka ner till Oxford street skulle innebära amma på tuben och det vill jag inte) så hoppet finns men än så länge agerar alltså jag napp. Det är oerhört påfrestande, speciellt på natten. Han vaknar till ganska ofta och hade han då haft en napp i munnen skulle han lätt kunna somna om. Men icke. Han har ju en livs levande mumsig mamma att snutta på! Gnäller man bara lite så vips är hon där med tuttarna i vädret! Så snuttar man i 10 minuter tills man somnar om och så kan man sova i 40 minuter till. Sen är det dags igen!

Häromnatten vaknade jag av Alfie och kände mig ovanligt utvilad och fräsch. Jag tittade på klockan. 04.45. Det var TVÅ timmar sen jag matade honom! Helt otroligt! Så länge! Jag har hört att vissa människor har bebisar som man måste väcka mitt i natten för att mata. De sover så djupt. Jag fantiserar om detta ibland.

Dessutom, på dagarna sover han ju så klart ganska mycket också. Då vill han bara bara sova på sin mjuka mamma, hennes bröst är ju världens bästa kuddar.
"När mamman tror att man har somnat ordentligt i hennes famn försöker hon lägga ner mig i min säng. Då vaknar jag efter ett par minuter och gnäller lite. Om hon inte då tar tillbaka mig till sin famn direkt så skriker jag. Och då måste hon ju. Innan jag kan somna om måste jag snutta lite på mammas goda tuttar."

Detta gör att jag tycker att jag det var lite synd att jag inte gick upp mer i vikt under graviditeten. Jag tynar bort här i soffan! Jag hinner inte äta! Branflakes, mjölk och banan till lunch idag, fy vad stressigt det var att fixa det. Äta upp hann jag inte heller. Och Alfies kläder är mjölkfläckiga, det är ganska svårt att inte spilla på väg till munnen, håller ju honom med en arm och det är långt från bordet till min mun.

Min personliga hygien ska vi kanske inte tala om för mycket men den är det inte akutprio på. Duscha varje dag känns väl överskattat ändå när man ändå blir nerspydd en timme efter. Eller? När Nick och jag gick och la oss häromkvällen kysste han mig på nacken. Snabbt drog han undan sig och sa att jag luktade äckligt. "Eau de bebiskräks". Då gick jag och tog en dusch faktiskt.

Jag hinner absolut inte städa. När Nick kommer hem från jobbet känner jag mig dålig. Lat faktiskt. Här sitter jag i soffan men laptopen på knät och Alfie sovandes på mitt bröst medans lägenheten ser ut som en soptipp. Men när jag väl har fem minuter så är inte städa nummer ett på listan.

Så Nick lagar mat, diskar och städar. Han är trött. Sover så klart heller inte bra och måste upp tidigt och jobba hela dan. Det är tufft men vi pratar om det och vet att det kommer bli bättre. Snart blir vi inte väckta 10 gånger per natt och snart kommer Alfie kunna leka själv små stunder (hoppas vi).

Här är min priolista när jag är själv med Alfie:
1. Se till att Alfies behov blir mötta
2. Äta
3. Dricka vatten
4. Borsta tänderna
5. Gå ut och få dagsljus i ansiktet
6. Duscha
7. Diska

Vissa dagar hamnar jag på nummer sju på listan. De flesta dagarna hamnar jag på nummer tre. Borsta tänderna gör jag när Nick kommer hem.

Allt detta låter kanske lite negativt? I det stora hela älskar jag faktiskt mitt liv just nu. I wouldn't change it for the world.