Jag är egentligen inte rädd för att flyga. När jag har flugigt fram och tillbaka till Sverige under de här åren har jag alltid varit lugn när jag flyger ensam. Och sen började jag resa med Nick. Jag tillät mig helt plötsligt att bli rädd. Jag håller honom hårt i armen och pratar oavbrutet när flyget lyfter. Det är ju det som är värst och jag måste försöka tänka på annat liksom. Nick vill inte prata, han vill läsa tidningen eller en bok. Han ignorerar mig. Han säger att han inte är rädd men jag vet att han är det, lite. För när planet svajar lite grabbar han snabbt tag i armstödet, krampaktigt. Han tror kanske att jag inte ser men det gör jag.
Imorgon är det dags för Alfies första flygning. Jag måste ta tillbaka mitt lugn igen. Och jag tror det går. Nu är min roll trygg mamma. Inte rädd flickvän. Jag kan flyga, jag är inte rädd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar