tisdag 15 november 2011
Mögel och maskiner
I helgen gjorde vi en riktig djuprengöring och tog bort allt mögel för sista gången. Och så beställde vi en luftavfuktare. Den kommer förändra våra liv. Den står och surrar bakom mig och jag hör hur vattnet rinner inuti den. Det här kommer bli så bra.
fredag 11 november 2011
Recept på bebismat
3 morötter
1 stor palsternacka
1 gul lök
2 vitlöksklyftor
2 kycklingfileér
1 dl gröna ärter
några kvistar rosmarin
lite dragon
ca 5 dl vatten
2 msk olja
lite svartpeppar
Stavmixer
Portionsburkar till frysning
Hacka morötter, palsternacka, lök och vitlök. Skär kycklingfileérna i mindre bitar. Lägg i alltsammans i en stor gryta eller wokpanna tillsammans med oljan. Häll på vatten så det nästan täcker och lägg i örterna och lite svartpeppar. Koka i en timme under lock så morötterna blir riktigt mjuka. Fiska upp de hårda örtkvistarna och häll i gröna ärter och vänta ett par minuter så de tinar. Mixa med stavmixer tills konsistensen är som din bebis önskar. Häll upp i portioner och låt svalna innan du fryser in. Så, till varje middag är det bara att ta fram en burk ur frysen, tina i micron och servera med en mosad potatis, ris eller pasta.
fredag 14 oktober 2011
Berlin
Här sitter jag nu, ensam på ett fik i Berlin. De två kärlekarna har jag lämnat hemma i två dagar. Det är bra att längta lite men detta är första gången jag är ifrån Alfie så här länge. Två dygn.
Är ensam just nu men om någon timme eller så rasar det in massa folk från sverige. Mamma, mina två fina systrar och två av mammas fina vänner. Mamma fyllde 60 i dagarna och det måste ju firas! Så snart får vi kramas och det längtar jag också efter.
torsdag 13 oktober 2011
Alfie går, Alfie går!
torsdag 6 oktober 2011
Potta
Igår när jag skulle göra mig iordning för att gå ut, tog jag med mig Alfie in på toaletten. Jag borstade tänderna, sminkade mig och satte upp håret. När jag var klar gick jag snabbt ut i hallen och tog på mig skorna. När jag kom in igen 30 sekunder senare satt han bredvid toalettstolen med toaborste-hållaren i händerna. Han var helt blöt från hakan och ner. Killen var väl törstig och tyckte att det verkade vara en fin ide att ta sig lite att dricka. Jag tog honom snabbt till kranen och dränkte hela hans ansikte med rent vatten. Han mår fortfarande bra så inget att oroa sig för men det gäller att vara på sin vakt märker jag.
Alfie har fått en tand!
onsdag 28 september 2011
Pank
När jag jobbade heltid innan Alfie kom till världen hade vi det ganska bra ekonomiskt ställt jag och Nick. Inte helt fantastiskt men vi hade ändå råd att åka på semester, köpa kameror, datorer och gå ut och äta på restaurang lite då och då. Under föräldraledigheten blev det knapert och vi klarade oss precis. Nu när den är slut är det rent åt helvete. Jag får inga pengar från CSN för att jag bott utomlands för länge. Jag kan inte ta lån här i England för att utbildningen inte är på universitetsnivå. Vi har inte rätt till några bidrag eftersom vi inte räknas till låginkomsttagare. Vi lever på en lön, vi är tre personer i en liten men dyr tvåa, jag pluggar tre dagar i veckan och dagis kostar skjortan. Dyra skjortan. Motsvarande 800 kr per dag. PER DAG. (Och tro inte att man får kvalitet för det. Men det tar jag i ett annat inlägg) Vi har löst detta för tillfället med vänner som passar Alfie för en lite billigare penning. Vi kommer överleva, det kommer vi. Men vi kommer ha nått absolut botten när studieåret är slut. Sparade pengar är väl till för situationer som denna. Och vi tar gladeligen emot frivilliga barnvakter, måndagar, tisdagar och fredagar :)
Tro inte att det hade blivit bättre om jag hade jobbat och lämnat Alfie på dagis. Nej, för jag tjänade nämligen inte 800 kr per dag. Vi hade gått back. Absurt. Den bästa lösningen för våran ekonomi hade varit om jag stannat hemma. Men då hade jag blivit deprimerad på riktigt. Att offra en framtida karriär för att bli hemmafru. Fy fan, jag vill kräkas när jag tänker så. Jag älskar att vara mamma till Alfie. Men jag måste få vara Malin också, annars går jag sönder. Så det är ändå värt det, den här stressen. Och det kommer bli bättre.
Nu är mammaledigheten äntligen slut
Alfie har blivit nio och en halv månad, han kryper omkring som en snabb spindel över golven, öppnar köksskåp, river böcker ur bokhyllan och undersöker allt som undersökas kan. Han gillar inte att bli matad utan vill helst göra själv, broccoli, tomathalvor och macka är favoriterna. Jag ammar fortfarande lite då och då men funderar på att sluta snart, vi gör det mest för att mysa, jag har inte så mycket mjölk kvar.
Föräldraledigheten är slut och jag har börjat plugga. Herregud, det trodde jag inte för något år sedan att jag någonsin skulle vilja göra. Men under den åtta månaders ledigheten hände något. Jag hade jag tid att tänka. Perspektivet ändrades när jag blev mamma och jag kände att jag måste göra något som betyder något för mej. Jag ville inte bara ta ett vilket-som-helst jobb bara för att få lön. Och jag ville absolut inte bli hemmafru. Så, mammaledigheten är äntligen slut. Jag tänkte att jag skulle ha tid att göra massa roliga saker, vara kreativ, sy kläder till Alfie, testa massa nya recept, träffa gamla vänner och träffa nya familjer i vårat område. Istället blev jag helt deprimerad, jag gjorde ingenting, ville ingenting, orkade ingenting. Jag satt i mysbyxor ända till sena eftermiddagen och bytte egentligen bara om för att jag inte ville höra några kommentarer från Nick när han kom hem från jobbet. Jag kände att mina gamla vänner gjorde sin grej och jag gjorde min. Gick inte på några "play groups" eller mammagrupper för jag intalade mig själv att jag nog ändå inte skulle gilla mammorna här. Vi bor i ett ganska "fint" område. De är nog bara gamla, tråkiga och rika, tänkte jag. Jag och Nick gled ifrån varandra, helt plötsligt kände jag att vi var så fruktansvärt olika. Självkänslan hade nått botten och jag kände inte igen mig själv. Det var dags för förändring. Jag började prata, med Nick först. Snart började allt kännas bättre, vi hittade tillbaks till varandra. Jag tog kontakt med mina vänner och insåg hur viktiga de är för mig. Jag sökte till en skola och kom in. Helt plötsigt hade mitt liv fått en ny vändning. Så himla skönt.
Jag läser en förberedande kurs för att sedan läsa till barnmorska på universitetet. Jag läser biologi, psykologi, samhällskunskap med inrikting folkhälsa, barnmorskestudier, matte och så lite IT och studieteknik. Ansökningen till univesiteten ska vara inne om ett par månader så jag håller på att förbereda ett personligt brev och läser på så mycket det bara går om yrket. Genom det hoppas jag att jag blir kallad på intervju. Efter det hoppas jag att jag blir preliminärt antagen. Och efter det hoppas jag på att jag får så bra betyg som möjligt i kursen jag gör nu. Det är en himla process men jag är glad att de går på personlighet som komplement till betyg, en barnmorska ska ju inte bara vara intelligent utan omtänksam också.
Det är brist på barnmorskor men det är inte helt lätt att komma in på universitetet. Problemet är att det inte finns så många kvalificerade barnmorskor som kan handleda studenterna. Ett exempel är Southbank University. De hade 3000 sökande förra året och bara 30 platser. En på 100 kommer in. Då gäller det att sälja sig själv. Jag ska göra mitt allra bästa och jag hoppas, hoppas så att det går vägen.
fredag 29 juli 2011
Vilka framsteg. Snart flyttar han hemifrån.
Favoritleken just nu är lampleken. Jag bär honom på höften och så går vi in i ett rum. Jag säger "Var är lampan?" Alfie tittar direkt upp i taket och ser lampan. "Titta lampan!" säger jag, han ler stort och sparkar med benen och viftar med armarna, tittar på mig och så tittar vi upp på lampan tillsammans. Så går vi in i ett annat rum. "Var är lampan?" Han tittar upp i taket och ser lampan, "Titta lampan!" säger jag, han ler stort, sparkar med benen och viftar med armarna, tittar på mig och så tittar vi upp på lampan tillsammans. Så går vi in i nästa rum. Jag säger "Var är lampan?" Han tittar upp och ser lampan, ja, ni fattar. Det kan kanske tros att denna lek inte uppskattas av mig men det gör den verkligen. Detta är första ordet jag märker att han förstår. Vilken lycka jag kände första gången det hände. Han vet vad lampa är!
Idag satt han på soffan, han lekte med nån pryl när han vände sig om och såg lite roliga saker på ryggstödet av soffan. Han tog tag och ställde sig upp och lutade sig och höll i med ena handen så han kunde undersöka med den andra. Detta var också en "första gång"! Vilka framsteg. Snart flyttar han hemifrån.
torsdag 21 juli 2011
Det ordnar sig alltid. Man måste bara hjälpa till lite.
Jag är inne i en period av ovisshet nu, jag gillar det inte. Företaget jag jobbar för gick i konkurs i slutet av juni så att börja jobba där igen när min mammaledighet är över om ett par månader är uteslutet. Jag kände att jag inte ville tillbaks dit ändå så att detta hände var bara bra för mig. Då MÅSTE jag förändra min situation. Jag vill plugga, skaffa mig en utbildning. Jag vet vad jag vill göra men jag har inte ansökt än så jag håller inne på informationen lite till. Vi har bara Nicks lön att leva på så jag måste veta att det funkar på den fronten också. Får jag CSN-bidrag? Hur löser vi detta med barnomsorg? Förskola är inte skattefinansierat som i Sverige så det går på nästan en månadslön om man behöver ha barnet där heltid. Då har vi två alternativ: 1) Jag struntar i utbildning och blir hemmafru. 2) Vi bor på gatan. Gött!
Jag har hört att man får hjälp med dagiskostnaderna om man studerar, jag måste bara ta reda på hur det går till.
Vi funderar på att flytta från den här lägenheten till något större. Det vore skönt att ha ett rum till, att Alfie kan få sitt eget. Och att vi kan få vårt sovrum tillbaka. För här blir inga barn gjorda förstår ni! Och vi vill väl alla att Alfie ska få sig ett litet syskon någon gång, eller hur? Fast så kommer vi tillbaks till det här med pengar. För att ha råd kan vi inte bo där vi bor nu, i Crouch End. Vi håller på att undersöka nya områden, till och med utanför London, med tågförbindelser in.
Detta gör att jag har svårt att slappna av, svårt att njuta av nuet, svårt att LEVA i nuet. Jag vill veta hur det kommer bli! Jag vill veta att det ordnar sig.
När jag var 15 år bestämde jag och min kompis Emeline att "Det ordnar sig" skulle bli vårt livsmotto. Jag gillar det fortfarande. Det ordnar sig alltid. Man måste bara hjälpa till lite.
måndag 18 juli 2011
Han sov 11 timmar i sträck
lördag 16 juli 2011
Anna Wahlgren - Kan du lära min son att sova hela natten?
Detta är inte hållbart, jag har fått nog. Jag kände att vi var tvugna att ta till en "metod" igen. Vi måste lära honom att man kan sova en hel natt utan att äta om man skulle vakna. Och sova i sin egen säng, att det känns tryggt där, utan mammas mjuka kropp. Jag känner att vi måste få våran säng tillbaka, jag vill sova på natten och jag vill att Alfie ska göra det också.
Anna Wahlgren. Enligt hennes metod ska barnet lära sig att Sova Hela Natten. Man lägger barnet på mage och buffar på rumpan rytmiskt tills barnet är lugnt. Då släpper man, säger en ramsa (t ex "God natt, god natt och sov så gott") om och om igen samtidigt som man går mot dörren. Tanken är att barnet ska känna sig trygg med ramsan och kunna somna. När barnet vaknar på natten repeterar man ramsan tills barnet reagerar, lyssnar och tystnar. Vi har gjort fyra nätter nu. Första natten var helt otroligt jobbig. Han vaknade som vanligt varje timme på kvällen men kunde somna om utan större problem. Från midnatt och tre timmar framåt grät han konstant. Han skrek efter mat men fick inget. Det enda han fick var lite buffningar på rumpan då och då och ett "gonatt gonatt och sov så gott" om och om igen. Jag låg där och kände hur jag nästan fick magsår. Det var så stressande och hjärtskärande att inte få ta upp honom. Att inte få följa modersinstinkten. Tänk om det inte funkar? Alla barn är ju inte lika! Vi plågar honom bara! Klockan närmade sig tre och han lugnade sig inte. Jag gav upp. Inte så att jag tog honom till mig och ammade honom, nej, men jag tog med honom till köket och gjorde lite gröt. Han åt som om han aldrig fått någon mat och sen sov han i två timmar till.
Andra natten var lite bättre men fortfarande fruktansvärd. Jag lyckades att få honom att somna om mellan varven mestadels av natten. Mellan två och fyra var det jobbigt och jag hade nästan gett upp när han helt plötsligt somnade och sov i tre timmar till.
Tredje natten sov han från sju på kvällen till klockan ett. Jag lyckades få honom att somna om och sen vaknade han klockan tre, klockan fem och sedan upp för dagen klockan sju.
Fjärde natten. Han somnade halv åtta. Vaknade till klockan fyra på morgonen, gnällde lite, jag sa ramsan fyra gånger och så sov han igen för att sedan vakna klockan sju. Han låg där i sin säng på mage, lyfte överkroppen med armarna, tittade på mig, övade lite vokaler och gav sedan ifrån sig världens leende. Vi lekte lite i sängen med pappa Nick och sen tog jag ut honom i vardagsrummet och ammade honom. Men vilken grej! Vilken förändring.
Vi får se hur det går nu i fortsättningen. Jag har precis lagt honom den femte natten. Men om jag kan få en natt då och då som den här, vaknar jag gärna klockan 6 på morgonen och börjar min dag.
Och det här med att Alfie sover på mage.. Han har aldrig kunnat sova på rygg, han får fallreflexer och uppstötningar hela tiden. När han var nyfödd sov han PÅ mig, som en groda. Sedan har han sovit på sidan/mage. Det är helt enkelt det enda som har funkat.
fredag 8 juli 2011
Alfie är sju månader
I Sverige pratade han även ganska mycket. Mest om ABBA, vet inte varför, han har aldrig hört dem vad jag vet. Han sa det om och om igen. ABBA... ABBA... ABBA... Igår morse när han vaknade hade han plötsligt avancerat. Bababababababa lät det. Ganska snabbt. Jag och Nick tittade på honom där han låg mittemellan oss. Vi satte honom upp, han log och sträckte ut tungan, fuktade läpparna som en vuxen. Och detta har han fortsatt med nu sedan dess. Han sträcker ut sin lilla tunga och fuktar läpparna. Och så säger han babababababa. Detta kanske inte låter så spännande men när han gör detta är han så söt att jag inte vet vart jag ska ta vägen.
Just nu sitter han på golvet och leker med två leksaker. TVÅ leksaker. Samtidigt! Detta är nytt för idag! Igår höll han bara i EN leksak, vände och vred, tuggade och skakade. Och idag! Nu håller han en marackas med vänster hand, sina solglasögon med höger. Och slår han med glasögonen på marackasen. DET är talang det.
I Sverige lärde han sig även att sitta upp, på riktigt. Han kan inte sätta sig själv men sätter man honom på golvet sitter han där och leker länge länge. Friheten blir större så klart för honom. Han kan vända och vrida på huvudet och ta tag i saker som han vill. Han badade i baljan när det var varmt ute och märkte att han kunde förflytta sig framåt i baljan genom att studsa lite och hasa. Han kanske kommer bli en sån. Stjärthasare istället för krypare. Han hatar fortfarande att vara på mage, även om han kan lyfta överkroppen med armarna. Han kan ligga så i 20 sekunder kanske, sen börjar han klaga.
Favoritmusiken just nu är mormor Maritas skiva "rim & ramsor". Vi har lyssnat på den säkert hundra gånger och varje gång jag sätter på den slutar han tvärt med vad han håller på med, tittar på högtalarna och ger ifrån sig världens leende och börjar studsa. Sen kan han sitta där och bara lyssna på skivan i en halvtimme. Det är fint att ha en sån mormor.
lördag 28 maj 2011
Day date
Sitter på puben. Min mamma är på besök så hon är med Alfie idag. Känns tryggt, lektanten Marita, vilken dröm!
Jag och Nick pratar med varandra som ett par. Det känns fint, vi blir lite runda under fötterna och vi pratar om livet. Vi är inte bara mamma och pappa. Vi är två personer som älskar varandra.
onsdag 18 maj 2011
Min första utekväll
tisdag 17 maj 2011
Nu gör jag det
Nu har jag sagt hej då till mina älsklingar där hemma, står och väntar på Maria vid Caledonian road station. Om fyra, kanske fem timmar är jag hemma igen. Detta är stort för mig.
Jag har blivit lite friare
Jag kom hem, pumpade lite mjölk, hällde i flaskan och förde den till hans mun. Jag kan inte beskriva lyckan inom mig när han snabbt sög i sig all mjölk. Min värld öppnades, jag såg möjligheter, kände en enorm frihet och lättnad. Jag blev så glad att jag började gråta, mina tårar droppade ner på min son där han låg och snuttade på flaskan. Vi kan nu dela på ansvaret att mata honom, jag och Nick. Jag har blivit lite friare.
Så, kväll ska jag ut. För första gången på snart sex månader ska jag lämna Alfie i några timmar. Det är komikern Michael McIntyre som testar nytt material inför sin kommande turne på en liten teater här i närheten. Jag är lite nervös men vet så klart att det kommer gå bra. Jag tror jag kommer sakna honom. Jag meddelar hur det gick.
måndag 16 maj 2011
Spöken finns inte men pingstvänner finns överallt
Igår när jag gick ner i trappuppgången sitter där en lapp om en välgörenhetskonsert för hjärtsjukdomar. När jag ser att det är Holy Trinity Church som anordnar slutar jag läsa och fortsätter gå mot porten.
Jag tänker direkt att kristna människor är lite knäppa, att jag inte vill beblanda mig. Jag håller mig utanför, jag lever i den riktiga världen. Jag vill inte att de ska pracka på mig en massa jesussnack som att det vore fakta. För det är inte fakta, det är en tro.
Varför tycker jag så? För att jag är uppvuxen i ateistisk, socialistisk familj är nog den stora anledningen. Jag har inget minne av detta själv men jag vet att mina jämnåriga kusiner har berättat att på grund av morfars skräckhistorier när de var små var de livrädda för pingstvänner. Spöken finns ju inte men pingstvänner, det finns det många av i Falköping, och de är galna på riktigt.
Så, djupt rotad är denna uppfattning. Och så ser jag galningarna på stan, tanten som brukade spela orgel och sjunga jesussånger på plattan i Stockholm, mannen med megafon vid Oxford Circus som berättar för alla att jorden kommer gå under, gubbarna i Golders Green med flygblad som med otäckt pigga blickar och entusiastiska leenden sträcker ut handen mot en, vill att man ska ta ett flygblad, läsa, och känna det dom känner, Jehovas Vittnen som så hemskt gärna vill komma in och prata en liten stund.
Det är inte bra. Jag känner en massa människor som är kristna och helt normala, intelligenta, sympatiska människor. Mina vänner. Synd att galningarna tar så stor plats och liksom färgar hela grejen brun. Det som ska vara fint. Men så är det väl med det mesta. Extremister finns överallt.
söndag 15 maj 2011
lördag 14 maj 2011
Schulman och jag
I år är jag ensam, den enda personen jag får åsikter av är Alex Schulman som sätter plus på alla låtar. Det blir lite one-way dock, jag kan ju inte direkt bolla med honom.
Festmåltid har jag lagat till för ändamålet, havregrynsgröt med hallonsylt och mjölk. Till efterrätt en köpp te. En riktig engelsk sådan, med socker och mjölk. Det ni!


