onsdag 2 februari 2011

Att inte kunna göra två saker samtidigt

Jag är urusel på att göra flera saker samtidigt. Multitask. När jag jobbade som frisör fick jag antingen klippa och vara tyst eller släppa allt om det var något som skulle sägas. Om kunden berättade något gällde samma sak. Jag tycker i och för sig inte om att prata för pratandets skull så det gjorde inte så mycket.

Jag kan inte lyssna på musik samtidigt som jag gör något mer komplicerat än att diska. Som nu till exempel, jag satte precis på Rihannas nya album men eftersom jag tycker det är så bra kan jag inte koncentrera mig på att skriva utan slutar och börja sjunga med och drömmer mig bort istället. Så jag fick stänga av musiken och nu sitter jag här i tystnad.

I jobbet gäller samma sak. Jag jobbade i ett call centre, bokade hotell till kunder, lite som en resebyrå. Vi hade så klart en hemsida där de kunde boka men ville de ha hjälp kunde de ringa oss eller så fanns det en "live chat". Då skulle vi ta samtal - samtidigt som vi skulle chatta med en kund. Herregud. Det blev helt galet, kunden på telefonen blev arg för att jag var tvungen att be de vänta på linjen hela tiden och undrade varför jag pratade om Madrid när de ville åka till Köpenhamn. Jag kunde ju absolut inte prata och skriva samtidigt! Och kunden på live chatten blev också arg för att det tog sån fasans tid. Jag blev hur stressad som helst, det blev liksom kortslutning i hjärnan. Då blev det att vifta med flaggan, jag fick erkänna för chefen att det var omöjligt. Det var inte populärt och hon sa att jag var tvungen iallafall. Det gjorde jag inte.

Samma gäller vänner. Jag har aldrig kunnat umgås i gäng. Jag vet inte hur man gör med sånt. Det blir för mycket. Vem sa det nu då? Har jag berättat det för den? Jag har alltid haft en bästa kompis. En bästis.

När jag var sex år var det Emma. Vi lekte häst, "kille och tjej", "Bert och Erik". Rollspel. Som man gör när man är liten.

Jenny och jag brukade leka med filmkameran. Vi spelade in olika TV-program. Min mamma skrattar fortfarande när fiskaren kommer på tal och om hon träffar Jenny kommer hon kanske hålla upp ett föremål och fråga vad det kostar. Då vill hon att Jenny ska säga "11,50:-". Vi hade pojkvänner. Anders och Jonas. De var också bästisar och de sötaste pojkarna i skolan. Vi lekte ofta tillsammans.

Jag och Jessica brukade klä ut oss och också videofilma. Det var modevisningar och musikvideor. Vi härmade Madonna och tittade på ishockey på TV och blev kära i nästan vem som helst. Vi skickade fan mail till Crispin på MTV. Vi ljög om våran ålder, vi frågade vad han hade för badbyxor och så skrev vi att vi ville smeta in honom i grädde och slicka av. Vi hade ju för sjutton inte ens pussat en kille vid det här laget. Herregud. Vi skrattade mycket. Så där så man inte vet var man ska ta vägen.

Jag och Linnea blev bästisar efter det. Det var vi mot världen. Vi var 12 och inte barn längre. Vi började sminka oss, vi köpte nya kläder, helst likadana. Vi rökte för första gången bakom tågstationen i Stenstorp. Lärde oss att ta halsbloss. Andas in och samtidigt säga "p-e-p-p-a-r-k-a-k-a". Så vi kunde gå ner vid cykelstället på rasten och röka med killarna i 9:an. Vi var coola, alla andra var töntiga. Vi ljög att vi hade hånglat med killar när vi inte hade det. Vi älskade East 17 och gick på konserter och grät. Vi gick på toaletten samtidigt för att vi inte ville vara ensamma. Då blev vi kallade lesbiska. Till och med våran lärare var emot oss och sa att det inte kanske inte var så konstigt. En dag såg jag att Linnea var röd i ena ögat. Vi tänkte att det kanske var ögoninflammation och genast gned hon fingret i ögat för att sedan gnida det i mitt öga. För tänk om hon blev sjuk och fick vara hemma från skolan? Vem skulle jag vara med då? Den vintern berättade Linnea för mig att hon hade fått mens. Nu hade hon blivit kvinna. Jag var fortfarande flicka. På olika sidor av linjen. Hur skulle detta gå? Jag gick hem och bad till Gud. För första och enda gången i mitt liv bad jag till gud. Att jag också skulle få mens nu. Jag minns att jag tittade upp på en stjärna och sa "Om jag får mens inom två veckor så lovar jag att tro på dig". En vecka senare kom jag hem från skolan och såg att det var blod i trosorna. Det var den bästa dagen i mitt liv. Jag var kvinna! Jag ringde direkt till Linnea och berättade. Vi var ett team igen. Jag låtsades om att jag inte hade bett till gud men tyckte samtidigt att det var lite märkligt.

Jag flyttade till Falköping när jag var 14 år. Rektorn på nya skolan frågade vilken klass jag ville hamna i och jag bad om att få gå i Emelines klass. Jag hade träffat henne en gång förut med mina kusiner och tyckte om henne. Det var högstadiet och internet var nytt. Vi gick till biblan och satt vid datornerna och chattade med killar på chatt-forum. Det var så fasans spannande, vi var alldeles rödrosiga när vi gick därifrån. I träslöjden tillverkade vi inte en enda sak. Istället satt vi inne i kontoret där det fanns en dator. När läraren kom in och sa att vi nog skulle göra någon nytta log vi bara. Han svalde våran charm. Vi pratade mycket och jag berättade saker som jag inte berättat för någon. Vi var med varandra hela tiden jag och Emeline. Vi kom så nära. När hon fyllde år en gång gav jag henne en Oscars-statyett i plast där det stod "Bästa kompis". Jag grät nästan när jag gav den till henne. Även om det var en skämtstaty betydde det så mycket för mig. Hon är speciell Emeline. En väldigt fin människa.

När jag blev äldre byttes bästisarna ut mot pojkvänner istället. Och då hade jag liksom inte tid för en väldigt nära vän också.

Nu har jag några få riktigt bra vänner. Vänner som man vet är där för en. Och de vet att jag finns där också. Även om jag är dålig på att höra av mig.

Jag kan helt enkelt inte ge 50% av mig själv, jag måste ge 100%. Allt eller inget. Så är det.

torsdag 27 januari 2011

Slipp slupp slåpp

Nä, nu har jag tänkt på det förra inlägget och har kommit på varför jag skrattar åt Alfie när han pruttar.
Det är faktiskt laddat för mig. Prutta skulle jag aldrig göra inför någon, och när det mot min vilja några enstaka gångar har hänt tycker jag att det är fruktansvärt pinsamt.
Jag pruttar inte inför Nick (han pruttar inte inför mig heller) utan går artigt på toaletten och utför dessa behov. Allt annat är vi öppna med, det är bara detta vi håller för oss själva.

Efter förlossningen var så jag så utomordentligt börbultad i de nedre regionerna och hade ingen kontroll över musklerna. Detta betydde att jag kunde känna att en fis var på väg men jag kunde inte stoppa den. Så då fick jag helt enkelt säga "There's a fart coming, I can't stop it so I apologise in advance" och så skrattade vi.

För att komma iform igen och förbli så måste man göra knipövningar. Pelvic floor exercises. Jag glömmer hela tiden bort och nån sa till mig att tänka varje gång man går igenom en dörr "Through a door, pelvic floor" och spänna då. Det kommer jag ihåg ibland. M.å.s.t.e. komma ihåg.

Allt detta får mig att tänka på en fin dikt av Lina Ekdahl:

Jag har bestämt mig
för att aldrig bli
slapp
Jag har verkligen bestämt mig
Jag tänker inte
absolut inte
tänker jag bli
slipp

Det är det
som det handlar om

som allting handlar om

att bestämma sig
för att inte bli
slupp

inte det minsta
inte det allra minsta
släppare
än så slypp
som man är idag
såpass slöpp
som man redan är

Jag har bestämt mig
för att inte
inte bli
slipp
slupp
slåpp
i underslippet 

En riktigt lång en

Jag är en sån där människa som inte tycker att något är pinsamt eller äckligt att prata om eller titta på. Då tänker jag mest på kroppsliga saker. Jag tycker om kroppar, älskar att titta på förlossningar, tycker om programmet "Embarrassing Bodies" där folk med otroligt pinsamma kroppsliga problem får hjälp. Jag känner för de här människorna och blir fascinerad att kroppen kan ådstakomma dessa saker. Jag tycker aldrig att det är äckligt. Äcklad blir jag heller aldrig när jag sitter och äter chicken korma och nån börjar prata diaree. Och jag tycker att det är helt okej att prata om kräks samtidigt som jag äter linssoppa.

Dessa saker känns inte så laddade för mig helt enkelt. Ändå tycker jag att det är så fasans roligt så jag skrattar högt varje gång Alfie pruttar. Speciellt när det är en riktigt lång en. Och att han inte rör en min när han släpper den.

tisdag 25 januari 2011

Att inspireras av mig.

Den 10e januari publicerar jag denna bild på min blogg.


En vecka senare publicerar Miranda Kerr den här bilden på hennes. Den är tagen av maken Orlando Bloom. Jag tror nog att de satt och läste min blogg och blev inspirerade. De har ju kopierat iden totalt.

Förutom detta måste jag säga att det är konstigt att det blir sån hysteri kring ammning på grund av denna bild. Det är ju det mest naturliga som finns och folk har inte rätt att tycka att det äckligt eller stötande om de ser någon amma på ett offentligt ställe.

Underbara Clara ryter ifrån så bra här.

måndag 24 januari 2011

Sär skrivning och uttrops tecken!!!!!

När jag sitter här och ammar på dagarna blir det att jag läser en del bloggar. Alla möjliga, både av professionella och amatörer. Bra och dåliga. När jag läser de bra sitter jag och myser, känner, är med, tittar på bilderna, blir inspirerad. Eller skrattar åt sjukheten och humorn vissa har (senast idag den här). Och det är härligt att komma folk inpå livet, veta vad de känner och tänker. Och så läser jag de dåliga. Jag vill inte men kan inte hjälpa det. Jag sitter här med min lilla djävul på axeln (såg det nån gång i en Disneyfilm) och blir irrirerad. Och ju mer irriterad jag blir, desto mer vill jag läsa. Jag kan inte hjälpa att läsa högt för mig själv när ett ord har skrivits isär. Uttala det som det låter. Lång hårig, jätte rolig, under kläder. Jag önskar att de hörde hur dumt det låter. Jag tänker att är man inte bra på grammatik, inte vet när ord ska sitta ihop eller inte och inte vet hur många utropstecken det egentligen behövs och inte vet när det behövs punkt eller komma - då ska man nog syssla med något annat. Och en del har inga tankar, egentligen inget att säga men säger det ändå. På något otroligt ointressant och oinspirerande sätt. Med en massa smileys.

Så kommer den lilla ängeln fram på andra axeln (så som i Disneyfilmen) och säger : Men Malin, nu är du allt bitter, du är ju inte perfekt själv, du har säkert använt dig av några svengelska uttryck här och var. Och de här människorna är ju inte onda. Du måste ju inte läsa, de tvingar dig inte.

Nej. De tvingar mig inte. Kanske ska sluta då.

Jag skriver nog fel ibland. Till exempel skriver jag alltid "idag" när det kanske ska vara "i dag". Och så har jag hört att man inte ska börja en mening med "och". Det finns flera saker. Jag bara kände att jag var tvungen att kräkas lite av min bitterhet.

Idag ska vi åka till Ikea och köpa spjäl säng det ska bli jätte roligt!!!!!!

fredag 21 januari 2011

Det där att föda barn

Nu tänker jag dra min förlossningshistoria. Den som vill läsa kan.

Det är den kallaste December genom tiderna. Snön har legat i en vecka och det är minusgrader. Tunnelbanor blir inställda, flygplatser stängs och det är trafikkaos. Det finns inget som heter "vinterdäck" och detta var det jag oroade mig för. Kan vi komma till bb överhuvudtaget?

Söndagen, fem dagar innan förlossningen vaknar jag av sammandragningar. Jag har haft förvärkar hela graviditeten men nu känns de starkare än vanligt. Jag känner mig svag och har ont i ryggen. I ena njuren?
Jag går upp och sätter mig i vardagsrummet. Värkarna kommer med 10 minuter emellan. Jag ringer bb och berättar om ryggsmärtan. Barnmorskan säger att det förmodligen bara är bebisen som trycker på.
Efter ett par timmar går jag och väcker Nick och berättar att det nog är på g nu. Han vaknar med ett ryck och vi går upp och förbereder oss vad som komma skall. Jag mår verkligen piss och är förvånad över att det skulle kännas så här. Jag vet inte om jag klarar detta? Jag vill bara ligga ner, kan inte ladda mellan värkarna. Dagen går, inga framsteg. På kvällen tar vi ett bad och somnar.

På tisdagen vaknar jag och har så ont i njuren att jag inte riktigt kan röra mig. Jag svettas och skakar. Jag tänker att kommer ungen nu kommer jag skrika efter kejsarsnitt. Jag klarar inte av att må så här dåligt och föda barn samtidigt! Går till doktorn som konstaterar att jag har urinvägsinfektion. Jag får penicillin och nästa dag är jag pigg som aldrig förr. Jag känner mig så redo, så stark! Bring this baby on!

Fredagen är här och jag och Nick sitter och gör egna julkort (som jag aldrig skickade) Jag har förvärkar hela tiden men tänker inte på det riktigt. Vid 17-tiden slår det mig - kommer inte de här värkarna väldigt regelbundet nu? Och blir de inte starkare? Vi börjar ta tid.

Vid 20-tiden pratar jag med pappa i telefonen. Värkarna är nu så starka att jag inte kan prata igenom dem. Det är det sista samtalet för kvällen. Jag ligger i sängen och andas så som jag har lärt mig på hypnobirthingkursen. Nick tajmar mina värkar med hjälp av den här hemsidan. Superbra. Vi lyssnar på avslappningsmusik och Nick säger uppmuntrade saker till mig. Barnmorskan säger att det måste vara under tre minuter mellan värkarna i två timmar innan vi kan komma in. Vid 23-tiden är det sex minuter emellan och vid midnatt är det fyra. En halvtimme senare är värkarna så starka att jag inte vet var jag ska ta vägen och kommer varannan minut. Två timmar av detta? Hemma? Nej, min kropp säger att det är dags att åka in. Jag vill veta om jag har öppnats något. Jag måste ha en barnmorska. Vi ringer en taxi. Det har varit plusgrader idag och snön har smält på vägarna. Stackars taxichaffis, han tror nog att det ska komma en unge i baksätet. Jag försöker skämta med honom mellan värkarna för att lugna ner honom lite "Do you know how to deliver babies as well as driving a taxi?". Det hjälper inte.

Vi kommer fram 01.20. Tar hissen till "Birthing Centre". Det är avdelningen för naturliga förlossningar. En avdelning som drivs av barnmorskor. Finns inga läkare, inga droger. Väldigt lugn atmosfär. Det är helt tyst när vi kommer dit. Som att vi är ensamma, trots att det nästan är fullt. Vi får gå in till rum 5. Det finns en stor pool i mitten av rummet, en säng och ett badrum. Äntligen är vi här! Jag blir undersökt och barnmorskan, Mercy Darko (en big black mama, så jäkla cool och superbra. Jag älskar namnet också) säger att jag är sex centimeter öppnad (säger man så på svenska?). Jag sliter av mig kläderna och fortsätter koncentrera mig på andningen. Efter en stund börjar jag känna att jag vill krysta. Mercy säger åt mig att stå emot så länge som möjligt. Shit vad svårt det är.


Tänk dig att du är jävligt bajsnödig. Så bajsnödig som du aldrig har varit förr. Bajskorven som vill komma ut trycker på något så oändligt. Den är stor också. Ungefär som en bebis. Men du måste stå emot. Andas igenom. Om du bajsar kommer du gå sönder. På insidan.


Så känns det. Fast inte i rumpan då såklart.

Jag står lutad mot poolen. Nick står bakom, håller i mig och påminner mig att jag måste andas lugnare. Det känns bra.

Vid 03.50 säger Mercy att jag borde gå och kissa. Jag har en minut mellan värkarna och går till toaletten. Värk. Jag försöker andas. Aaaannnndddaaaassss. Kan inte. Måste krysta! Känner att toppen av bebisens huvud kommer ut. I toaletten. Jag kan väl inte föda på toaletten! "The baby is coming out!". Mercy kommer inrusande. "You can't push on the toilet!". Lättare sagt än gjort tänker jag.

Vi springer ut i rummet igen och jag upp på sängen. På all fyra och jag är redo. Mercy säger åt mig att lyssna på min kropps signaler. "Do whatever your body tells you to do!"
Äntligen! Min kropp säger att jag ska föda och jäklar här ska det födas! Jag skriker och skriker men inte av smärta. Mer som en idrottsman, om ni förstår vad jag menar. Ojojoj, vad härligt det var! Att släppa loss totalt!

Bebisen kommer ut. Jag kan inte se eftersom jag är vänd åt andra hållet men Nick ser att det är en pojke. Han gråter av glädje och den lille pojken läggs på mitt bröst. Jag är omtumlad. Tittar på det lilla ansiktet. Han är lugn och de små ögonen öppnas och ser världen för första gången. Så nyvaken är man bara en gång. Jag kan inte fatta att det är sant. Han är vår. Vår son.




Mercy lämnar rummet och vi får vara själva ett par timmar, jag, Nick och Alfie. Jag är pigg. Trots att jag varit vaken i 24 timmar känns det som att inte behöver någon sömn. Aldrig mer. Jag behöver inte, vill inte. Jag vill vaka över Alfie, se till att inget ont händer honom.

Mercy kommer tillbaka och jag frågar om vi kan åka hem. Hon tittar på mig som att jag skämtar.
Nej, vi får allt vänta tills doktorn som ska undersöka bebisen börjar sitt skift vid 9. Tre timmar kvar.
Allt jag vill är att ta min lilla familj hem. Jag vill ligga i våran säng och njuta. Inte här på ett sjukhus.
Av någon anledning blir vi kvar till kl 15 på eftermiddagen. Jag har fortfarande inte sovit. Nick bär väskorna och jag bär Alfie i bilstolen. Vi tar en taxi och åker hem.

Sju veckor senare och jag känner mig redan laddad för nästa förlossning. Jag älskade hela upplevelsen!

Men gjorde det inte ont? Nej, inte ont.
Men att kroppen kan åstadkomma en sådan kraft, det är helt sjukt rent ut sagt.

fredag 14 januari 2011

Det bästa bebisinköpet.

När man väntar barn blir man överöst med information och reklam. Man tar till sig allt också. Öronen blir superstora, det är ju en helt ny marknad! Vad finns det för produkter? Vad behöver vi köpa? Hur mycket måste vi ha klart innan ungen kommer? Ska vi köra på tygblöjor eller vanliga? Vilket märke, betyder det att de är bättre för att de är dyrare? Vilken barnvagn, fin och opraktisk eller ful och smidig?

Man vill ju vara en bra förälder.

Vi gick på The Baby Show i höstas, det är en superstor mässa som hålls två gånger per år här i London. Vi gick dit mest för att se hur marknaden ser ut och se vad man behöver. Ojojoj vad mycket grejer det fanns! 58 olika märken tygblöjor, lika många vagnar, "face-of-the-baby-showtävling", amningsplatta (som man lägger bebisen på om man inte vill hålla i den), barnmat, "få-ditt-barns-namn-smaklöst-broderat-på-filt", Louis Vitton-skötväskor.. Det fanns hur mycket som helst. Jag är ingen shoppingmänniska, köper bara det allra nödvändigaste alltid. Så det enda vi köpte på den här mässan var en barnvagn. Det stora köpet. Det enda som verkligen är viktigt.

Vi hade kollat ut innan vilken vi skulle köpa. Jag kollade "Which? magazine" (engelska motsvarigheten till Råd & Rön) vilken som fick bäst i test och samtidigt inte för dyr. Lätthanterlig och inte tung. Allt-i-ett måste det vara (liggvagn, sittvagn och bilstol) Jag stoppade mammor och pappor på gatan och bad om en snabb recension om de hade en vagn jag hade funderat på. Jag kollade alla märkens hemsidor för instruktionsvideor på hur lätta de var att fälla upp och ihop. Herregud, jag var helt besatt!

Så bestämde vi oss till slut för Babystyle Oyster Black Pearl. (Lättare och mindre än Emmaljunga och billigare än Bugaboo) Helsvart dessutom, inget aluminium här inte. Snygg. Stylish. Nöjd.

Vad glada vi var när vi fick hela paketet med bilstol och allt för bara £380. Och gratis leverans. Som hittat.
Synd bara att Alfie inte gillar vagnen. Att han gråter hela vägen tills man kommer fram. Och jag tycker att det är rätt bökigt att gå ut med den eftersom vi bor på andra våning. Stor plats tar den också i vår lilla lägenhet. I sovrummet står den. Övergiven.

Tacka vet jag Babybjörn bärsele! Den hittade vi på en second handbutik nere i Crouch End för £7. Jag älskar den, inget krångel, man kommer ut på några minuter, man kan gå i trappor utan problem, Alfie älskar den, han sitter upprätt och kan se på världen tills han somnar sött efter några minuters promenad. Dessutom har Alfie en overall som ser ut som en babybjörn.

Nu så här med facit i hand känns det lite konstigt. Barnvagn som var det mest självklara köpet, den saken som jag visste inte var bullshit. Den som jag skulle använda mest av allt. Om någon hade sagt till mig för ett halvår sen att jag inte kommer använda den hade jag ignorerat det och köpt en ändå.

Nu ska jag och Alfie gå till affären med mitt bästa bebisinköp!